En mulen septemberdag 2020 kom vi som vanligt hem från arbetet på kvällen och genomläste, vilket blivit till en rutin, alla mejl från de bostadssiter och objekt vi bevakade. Under det senaste året hade de blivit mer än ett hundratal i månaden.
Ett speciellt objekt som uppfyllde alla punkterna i kravspecifikationen
men ursprungligen låg över vår budget, hade blivit prissänkt för andra gången på ett halvår och var numera inom den. Soltiden och solvinkeln på vintern var redan analyserad. Vi hade också tagit reda på taxeringsvärdet, vilket priset nu allt mer kröp närmare. En uppfattning vi fått, som vi dock inte vet om det faktiskt är korrekt, skulle vara att de flesta spanjorer inte kan tänka sig sälja under det.
Efter en kort diskussion kontaktades mäklaren samma kväll, som tyvärr inte pratade så bra engelska. Med hjälp av Google Translate gick det dock bra att be om filmer och fler bilder, vilket han skickade till oss dagen efter. Efter några timmars bild- och filmanalys, främst genom förstoring av de flesta av de 40-talet bilderna och analyser av stillbilder och slow-motion sekvenser på de fyra filmerna, samt kontroll av mäklarfirmans omdömen, ringde vi tillbaka kvällen efter och fick svar på våra frågor.
Under samtalet lade vi därefter ett bud som var det samma som taxeringsvärdet och ca 8% under det nyligen sänkta priset.
Dagen efter, på fredagen kontaktade mäklaren oss och meddelade att säljaren kunde gå med på att sänka priset med 5%, med krav om att reservationskontrakt skrevs och att handpenningen betalades senast veckan efter, samt att hela affären skulle vara helt avslutad inom en månad.
Senare samma dag mejlade vi en välkänd advokatfirma och fick svar nästan direkt med en offert på alla de kostnader som kom att uppstå. De garanterade även att affären skulle vara avslutad inom en månad, såtillvida vi skickade en Apostillestämplad fullmakt och överförde handpenning och köpeskilling i tid.
Tidigt nästa vecka var reservationskontraktet underskrivet av säljarens representant och handpenningen betaldes till vår advokatfirmas klientmedelskonto samma dag.
En mycket stressig och nagelbitande tid väntade oss men tre veckor senare hade vi lagfarter på lägenhet och garage i centrala Torrevieja, en terrass i söderläge utmed en stor innergård med vintersol minst 6 timmar om dagen, gemensam pool, 700 meter till en badstrand och nära till livsmedelsaffärer och restauranger.
Att köpa en lägenhet på det sättet vi gjorde är absolut inget att rekommendera, då det innebar en del negativa saker vi då inte kunde förutspå. Det rörde sig som tur var om några mindre detaljer, men som vi inte kunde föreställa oss trots alla analyser av filmer och fotografier, där de flesta dessutom var rena nybörjarmisstag. Vidare utsatte vi oss för ett flertal potentiellt sett möjliga och mycket kostsamma risker genom att inte ha varit på plats och därmed inte granskat lägenheten i verkligheten…
Efter Spanienbesöket påsken 2019 och våra utflykter på större delen av kustremsan på Costa Blanca, ca 10–15 mil norr och söder om Alicante, kom diskussionen bl.a. att handla om de tidigare drömmarna om Sicilien och en jämförelse med det nyupptäckta området och landet.
Vad som avses med begreppet Costa Blanca är tydligen lite varierande. Vissa menar att det endast är Alicanteprovinsen som avses, medan andra menar att det är hela kustremsan från Cabo de la Nao i norr och i söder ned till Almeria. För att inte gå in för djupt i den diskussionen kan man i vart fall konstatera att vi upptäckte stora delar av kustremsan i provinsen Alicante.
Ju äldre man blir, desto bekvämare blir man. Restid som i yngre dagar var en upplevelse i sig, uppfattas allt mer som ett bekymmer. Bl.a. med obekväma tider, väntetider och köer. Varje gång vi flög ned till Sicilien såg vi den långa restiden, oftast med byte av flyg m.m. i sig som en upplevelse. Vi försökte upptäcka hela den italienska ön under de 12 åren vi varit där och lyckades nästan. Vi hittade nya pärlor varje gång och ibland var eller varannan dag. Många av städerna och byarna vi besökte var insvepta som i en dimma av historiens vingslag. Man kunde nästan fysiskt inandas medeltiden och det kändes ofta som om tiden stått stilla i flera hundra år. Fantastisk arkitektur och underbara människor.
De främsta nackdelarna vi upplevde var trafiken i de större städerna, samt maten. Det är många som blir förvånade när vi så totalt avfärdar den sicilianska maten, men vi har över tid fått ett förbehållslöst och enhälligt medhåll av samtliga vi känner till som också varit där. Visst finns det ibland bra mat på restaurangerna, men det är uppenbart ovanligt och mycket svåra att hitta. Ibland t.o.m. omöjligt i mindre städer. Bra mat finns dock, men är oftast mycket dyr. Ibland mer än 100€ per person och går att hitta på lyxiga restauranger och hotell som serverar central- eller nordeuropeisk mat. Men inte ens där är alltid maten väl tillagad eller ens god, vilket vi tyvärr fått erfara vid ett flertal tillfällen.
Några fördelar med Sicilien:
Arkitekturen
Bevarandet av de historiska byggnaderna
Mycket trevlig befolkning
Färsk frukt och grönsaker på marknaderna
Fantastisk utsikt från de många bergsbyarna ofta en kort utflykt på några enstaka mil från de flesta kuststäderna och bergsbyarna
Det är lätt att hitta ett hus i bra skick med 3–4 sovrum med Medelhavsutsikt och en solig terrass för under 100 000€ i en mindre bergsby ca 15–30 minuter från kusten. Sådana hus finns överallt på bl.a. norra och östra Sicilien som vi var mest intresserade av. Dock inte i närheten av Palermo, Messina och Catania samt några få andra städer. Med den budgeten går det t.o.m. att finna mindre palats, dock ett relativt nedgånget sådant, på 400-600 kvm med medelhavsutsikt, vilket inte minst SVT-serien ”Husdrömmar Sicilien” bevisade som dokumenterat renoveringen av Palazzo Cirillo i Termini Imerese på norra Sicilien. Enligt relativt säkra uppgifter inköptes det för 70 000€ och med överföringsavgifter blev kostnaden totalt lite över 80 000€.
Varmt klimat och gröna kullar och berg
Några nackdelar med Sicilien:
Restiden
Trafiken
Maten
Språket, då det var mycket ovanligt att de talade något annat än italienska (Sicilianska) i de mindre städerna och byarna. Det var inte vanligt med engelska i de större städerna heller.
Några nackdelar med Spanien, samt specifikt området Costa Blanca:
Helhetsintrycket av området som sådant, uppfattade vi inte ens i närheten ha samma charm och historiska känsla som Sicilien generellt sett, men måste nog ändå såhär i efterhand backa lite från det. Det går att leta upp platser med ursprunglig arkitektur och historiska byggnader i de flesta städerna i Costa Blancaregionen, men de är inte lika vanligt förekommande och utgör ofta endast mindre kvarvarande delar och ibland endast ett eller enstaka kvarter i stadskärnorna. Dock finns det flera mycket välbevarade städer några mil in från kusten, men det hade vi inte någon kuskap om då eftersom vi helt koncentrerade oss på kuststäderna.
Benidorm uppfattade vi vara en extremt överetablerad turiststad, proppfull med lägenhets- och hotellkomplex. Inte alls vad vi sökte. Dock garanterat full av liv, folk, restauranger och affärer, speciellt på sommaren.
Generellt uppfattade vi att regionen på de flesta ställen var mycket och i flera fall extremt hårt exploaterade av turistindustrin. T.ex. i området från Playa Honda och norr om, ut på halvön till Cabo De Palos och La Manga.
Naturen var i delar avsevärt torrare än stora delar av Sicilien hur nu det var möjligt. Klimatet anges dock vara semi-arid, semiökenklimat i Alicanteregionen, medan det på Sicilien är Medelhavsklimat, vilket förklarar en del. Även de många salinerna längs med kusten på flera ställen tyckte vi inte var särdeles tilltalande för landskapsbilden.
Landskapet runt Alicante och Torrevieja är relativt platt, vilket många uppskattar, vilket vi dock inte själva riktigt gör.
Några fördelar med Spanien och området Costa Blanca:
Att sitta i en solstol på den egna terrassen i ett stort hus med medelhavsutsikt i en siciliansk bergsby med milsvid utsikt kan i förstone tänkas vara som en dröm, men kanske inte speciellt rolig om man tänker efter lite mer. I den byn vi tänkte köpa huset, San Piero Patti, hade vi enligt uppgift varit de enda svenskarna, samt att det periodvis bodde några få tyskar och engelsmän några veckor om året. Att känna samhörighet och att kunna prata, få nya vänner och umgås med både landsmän och andra på ett otvunget sätt, t.ex. på en restaurang innebär en hel del fördelar. I den sicilianska byn var det enligt uppgift av en barista på ett av de lokala caféerna samt mäklaren, som f.ö. endast talade Italienska, inte en enda av italienarna i byn som pratade eller ens förstod engelska och än mindre svenska. Kanske hade vi blivit smittade av de många anekdoterna om Björn Afzelius som på 80-talet köpte ett hus i Ligurien i bergsbyn Castelvecchio. Dock, en uppenbar skillnad var, att på grund av hans kändisskap kom flera svenskar några år senare att köpa hus i samma by. Fortfarande äger ett flertal svenskar än idag hus där. Samma dragningskraft får vi nog tyvärr inse att inte någon av oss har.
Trafikrytmen i Spanien är inte på något enda sätt jämförbar med Italien, även om den de senaste åren lugnat ner sig märkbart där på grund av en kraftig utbyggnad av fartkameror. Har hört många historier om hur hemsk trafiken skulle vara i Spanien, men går inte att på något enda sätt jämföra med t.ex. Catania, Palermo eller Messina. De som kört bil där vet precis vad jag menar.
På ett större köpcentrum i Palermo 2012 tog vi oss tiden att försöka räkna ut hur många procent av bilarna som hade större bucklor i plåten, vilket visade sig vara mer än 50 %. Vår hyrbil var f.ö. en av dem. Det är enligt flera mycket initierade uppgifter en vanlig vardagshändelse med mindre krockar och plåtskador och hör helt enkelt till körstilen. I ett sådant trafikklimat är det inte speciellt uppmuntrande att ha 1000-1200€ i deposition och veta att den uppenbart kan avdunsta när som helst ganska snabbt. Att vi klarat oss under alla år är en prestation vi är stolta över. Gjorde dessutom en alternativkalkyl och kom fram till att efter ca 6–8 hyrbilsveckor skulle det inte vara en förlust att förlora depositionen då självriskelimineringen skulle ha varit dyrare. Dock påverkade tyvärr risken att förlora den, med uppenbara och efterföljande problem, betydligt semesterglädjen. Numera när vi i arbetet besöker Italien betalar vi alltid för självriskeliminering, då sannolikheten för plåtskador eller repor statistiskt sett betydligt ökat efter osannolika 14 år av skadefrihet. Dessutom lugnar det nerverna betydligt och därigenom hela upplevelsen när man kör en helförsäkrad hyrbil.
Maten. Vi är båda ganska kräsmagade och känsliga när det gäller mat. Vi har några enstaka och enkla grundläggande krav. Maten som serveras skall genomgående innehålla respektfullt och varsamt hanterade råvaror av hög kvalitet, vara eftertänksamt tillagade av en kock som gärna får strö kärlek och tid över den. Det är tyvärr nästan omöjligt att finna i Italien.
Skall inte överdriva för mycket när det gäller det spanska köket, för det finns bottennapp även där, men den absoluta lågpunkten som serveras på en spansk restaurang är inte sällan över genomsnittet på Sicilien. Vi har tyvärr serverats en nästan oätlig tapasrätt på en spansk restaurang i Torrevieja, men de är i jämförelse relativt välsmakande. Liksom oss, har säkerligen flera andra någon gång tagit en promenad på en strandpromenad och lockats av en trottoarpratare som deklarerar att de har små och till synes läckra och prisvärda tapasrätter för några enstaka euro. Dock blir smaklökarna ibland svårt misshandlade, vilket tyvärr hände oss då vi blev serverade några lätt hormondoftande fläskköttbullar i en undersaltad tomatsås. Tyvärr kunde vi konstatera att de underkokta fläskbullarna i den sura tomatsåsen översteg ett flertal av de rätter vi serverats på Sicilien, hur osannolikt det än kan verka vara. Dock när det gäller både sallader och efterrätter anser vi dem vara bättre i Italien, men det kan man tyvärr i längden inte klara sig på.
Tillgängliga flyg till de turistområden i Spanien vi var intresserade av överstiger vida utbudet till Sicilien. Det finns direktflyg även dit, men i relativt begränsad omfattning i jämförelse. Restiden från södra sverige eller Köpenhamn som är alternativen för oss, till de två största turistområdena i Spanien är mycket kortare. Första gången vi reste tillsamman till Spanien och Gran Alacant, kunde vi packa upp resväskorna mindre än sju timmar från det att vi lämnat vår boende i Sverige.
När vi vägde för och nackdelar mellan länderna kom vi tillslut fram till ett beslut. Det fick helt enkelt bli Spanien. Vi konstaterade också att bara för att man köper en semesterbostad, innebär det ju inte automatiskt att utlandssemestrar i andra länder blir uteslutna. Saknar vi Italien för mycket, vilket vi säkerligen kommer att göra, får det bli så att vi reser dit.
Nästa steg var att spika en budget, söka mer kunskap om Spanien och bestämma oss för vilket område samt i vilka städer vi skulle koncentrera vårt sökande.
Också det ledde till långa diskussioner under hösten och vintern 2019 samt under större delen av 2020.
Besvikelsen över det misslyckade husköpet på Sicilien gnagde fortfarande i bakhuvudet när vi steg på planet i Växjö påsken 2019 för direktflyg till Alicante/Elche flygplats. Tre timmar senare landade vi och hämtade sedan ut vår hyrbil för vidare transport till lägenheten vi hyrt i Gran Alacant.
Mindre än sju timmar efter att vi lämnat vår bostad i Sverige, var vi på plats och igång med att packa upp resväskorna.
Redan första kvällen började vi diskutera vilken skillnad det var i restid. För att komma till det tilltänkta huset på Sicilien fanns det några olika alternativ. Den billigaste resvägen var att flyga från antingen Köpenhamn, Göteborg, Skavsta eller Stockholm till Bergamo eller Rom, för att sedan flyga vidare till Trapani, Palermo eller Catania, varefter vidare med hyrbil eller ca 5 timmar med tåg till Patti och sedan byta till buss i ca 30–40 minuter. Restiden skulle då i bästa fall bli ca 18 timmar, men skulle även kunna innebära en övernattning halvvägs, beroende på veckodag och datum.
Andra alternativet som var lite dyrare var direktflyg från samma flygplatser förutom Skavsta, till Trapani, Palermo eller Catania och sedan så som nämnts tidigare med hyrbil eller tåg och buss. Restiden skulle då i bästa fall bli 14 timmar.
Efter en god natts sömn blev det en tidig morgon för att börja med att utforska omgivningarna. Första turen gick norrut ca 12 mil till Denia. Efter ett kortare stopp fortsatte vi söderut och stannade bl.a. till i Calp, Alfas Del Pi, Benidorm, Villajoyosa och Alicante. I Alicante besökte vi den mycket välkända saluhallen och inhandlade lite varor för kvällens middag.
Karta över rutten Gran Alacant-Denia och tillbaka
Efter en dags vila och restaurangbesök i närområdet, var det dags att köra 10 mil söderut till Cartagena och sedan sakta norrut med stopp i bl.a. Cabo de Palos, Bahia Bella, Los Alcazares, Torre de la Horodada och Torrevieja.
Gran Alacant-Cartagena och tillbaka
Intrycken var liknande som förra utflykten, men vi kunde inte hitta några större sandstränder i Cartagena. Vi kunde inte riktigt heller, under den korta vistelsen, se charmen med den staden.
Cabo de Palos och vidare ut på udden La Manga var en märklig upplevelse. I vart fall ur vårt perspektiv. Fina sandstränder, men med en flera mil långsmal utdragen gles hotell- och höghusbebyggelse, bitvis avbruten med låghus och villor. Vi förstod inte riktigt planen med detta, förutom att de flesta troligen hade havsutsikt. Någon tydlig avgränsad stadskärna fanns inte heller. Att semestra där utan bil syntes i stort sett ogörligt om än inte omöjligt.
Los Alcazares ansåg vi däremot vara en trevlig lite mindre stad med en strandpromenad och badstrand vid hamnen samt flera kilometer norrut. Även om många av husen var nybyggda, verkade de ha varit något så när måna om att försöka bevara den ursprungliga arkitekturen, vilket även innebar att det inte fanns några hotell eller höghuskomplex i stadskärnan. Många mycket charmiga restauranger och den vi besökte bjöd på samma upplevelse som i Villajoyosa. God mat, bra service och mycket trevlig personal.
San Pedro Del Pinatar stannade vi inte i, men kunde ändå ana att den möjligen var liknande Los Alcazares, men verkade inte riktigt vara lika charmig, men vi kan mycket väl ha fel om detta.
Torre de la Horodada var mest låg och nybyggd bebyggelse av villor, radhus och en del lägenhetskomplex. En lugn och enkel tillflyktsort för soltörstande svenskar där kanske inte så mycket händer på vintern.
Färden gick vidare till Torrevieja, där det överallt på strandpromenaden och på restaurangerna hördes nordiska språk och engelska. Det verkade finnas fler nordeuropéer än spanjorer och så här efteråt är det frågan om inte den spontana reflektionen var korrekt. De första intrycken var att staden som helhet inte var så särdeles charmig, förutom hamnen, strandpromenaden och kyrkan på Plaza de la Constitución. Något som förvånade oss positivt var även badstränderna i de centrala delarna och särskilt då Playa Cura.
Santa Pola, som f.ö. ligger utmed kusten ca 5 km rakt söderut från Gran Alacant, besöktes dagarna efter med tillhörande medelhavsbad, samt att Alicante och Torrevieja återbesöktes. Efter en fantastisk Paella på El Tiberon i Torrevieja började det utkristallisera sig lite mer om och i så fall var vi eventuellt i framtiden skulle köpa ett utlandsboende.
Mätta på både intryck och god mat diskuterade vi vidare och började så smått jämföra Italien med Spanien och initialt och preliminärt kom vi fram till följande:
Trafikrytmen i Italien går inte på något vis att jämföra med Spanien, då den är betydligt och avsevärt lugnare i spanien, även om det verkade som om de inte visste så mycket om rondellkörning, vilket egentligen är en obetydlig petitess i jämförelse. Det fanns ont om parkeringsplatser, men situationen i Italien och speciellt på Sicilien är tyvärr året om mycket värre.
Ingen stad vi besökte gick arkitektoniskt att jämföra med Sicilien. Tyvärr finns det i spanien många relativt nybyggda hus, hotell och höghuskomplex som i mycket tog över stadsbilden, även om det fanns några mindre delar av stadskärnorna som något lite gick att jämföra med Italien.
Många fina, både mindre och större sandstränder. Mycket tätare än på Sicilien. I vart fall på de relativt korta sträckorna vi körde.
Språket. De flesta vi samtalade med talade engelska eller i vissa fall tyska, förutom några försäljare i saluhallen i Alicante som endast pratade spanska, men förstod ändå min usla Italienska. I de flesta mindre städerna och byarna på Sicilien pratar de endast italienska.
Maten på de slumpvis valda restaurangerna i Villajoyosa och Los Alcazares imponerade. Både när det gällde service, kvalitet och pris. Det samma upplevde vi på restaurangerna i Gran Alacant. Maten var över lag avsevärt mycket bättre än på Sicilien.
Slutligen men inte minst så var det uppenbart enklare resväg och mindre restid till solen på Costa Blanca än på Sicilien.
Dessa, våra första spontana och ytterst ytliga reflektioner måste givetvis tas med en nypa salt, då det inte ens i närheten på en veckas semester, fanns tillräckligt med tid att fördjupa sig i de olika fördelarna och nackdelarna med respektive stad och det är givetvis inte riktigt rättvist att efter några timmars besök avfärda en stad. Dock tycker vi att det är viktigt med den första magkänslan man får när man gör ett besök för första gången.
Att försöka jämföra Las Palmas eller Palma de Mallorca på 80- och -90 talet med det vi upplevde på Costa blanca 2019 är inte riktigt rättvist. Hade fullständigt missat den avsevärda utvecklingen som på flera sätt i positiv bemärkelse skett de senaste 30 åren. Dessutom är heller inte en charterresa med hotellboende jämförbar med en semester med boende i en “riktig” bostad, som t.ex. den vi hyrde.
Det var bara att till slut erkänna, att jag uppenbart varit en charterturist som inte visste så mycket, fast jag trodde det.
Under den kommande sommaren och hösten skedde därför många och långa diskussioner om ett framtida köp av en semesterbostad utomlands. I vilket land det skulle bli, eventuella områden samt att en budget och kravspecifikation arbetades fram och nedtecknades.
En lång historia, som dock kommer publiceras här senare.
Dags för återbesök så här fem månader senare till Playa Punta Prima. Missade av någon anledning att fotografera den lilla men naggande goda stranden vid förra besöket.
Blev ett återbesök med bil och efter att ha missat nedfarten från N332 några gånger kom jag till slut rätt. Parkerade på baksidan, eller kanske är det egentligen framsidan av Puntaprima Restaurante?
Baksida eller kanske egentligen framsida av Puntaprima Restaurante?
Var inte inne på restaurangen under förra besöket. Uppfattade då att den nog inte var så stor på insidan, men förstod nu att jag hade fel. Den är t.o.m. ännu större än uteserveringen med den fantastiska utsikten.
Tog en snabbtitt på menyn på deras hemsida, som f.ö. hittas enkelt med en QR-läsare på mobilen. Exklusiv fiskmeny med priser från lite under 20€. På köttmenyn fanns det även där rätter från lite under 20€, samt revbensstek för två personer från Angusrasen som kostade en bit över 70€. Sommeliern har sammansatt en mycket varierande vinlista med vin från 18.50€ till som mest 290€. Ett glas av alla sorter husets vin, inklusive två olika Cava, kostade 4.50€. Helt klart en restaurang som kommer att prövas en dag när man är inställd på fina viner, exklusiva rätter och en nota därefter. Ville inte passa på att prova husets vin då jag körde bil.
Tog därefter trapporna ned till stranden och slutligen foto…
Bild på den lilla men naggande goda stranden Playa Punta prima
… på Playa Punta Prima, som nog tyvärr kan ha lite problem med tång emellanåt, eller kanske att kommunen slarvar med räfsningen, såsom de är ganska duktiga med i vart fall i centrala Torrevieja. Det var på vissa ställen ganska mycket tång. Några badande fanns det, som dock inte kom med på bild då det endast var mycket korta bad. Förmodligen för att vattentemperaturen fortfarande är ganska låg i Medelhavet.
En trevlig sak är att det på dem flesta badstränderna i regionen finns speciella fotduschar, där irriterande sand lätt sköljs bort från fötterna innan man sätter på strumporna/skorna.
Avstängda fotduschar
Tyvärr är det inte säsong nu, så ingen av dem fungerade eller var snarare avstängda. Säsongen börjar inte förrän mitten av maj och sträcker sig till i början av september. De tänker nog inte på oss blåfrusna och soltörstande Nordeuropéer som flyger söderut och redan i mars och upplever en Svensk normalsommar och vissa som gärna badar när temperaturen i vattnet överstiger 16 grader.
Den välskötta strandpromenaden ovanför stranden. Vy söderut:
Den välskötta strandpromenaden ovanför stranden. Vy söderut.
Nedan, strandpromenaden norrut med restaurangens uteservering till vänster och det egentliga Punta Prima längs bort på bilden och ut i vattnet:
Strandpromenaden norrut med restaurangen till vänster.
Lite kommentarer:
Inte lika intressant att besöka Punta Prima med bil som med cykel eller i mitt fall elsparkcykel från Torrevieja längs med stranden som gjordes i november förra året. Lite av charmen försvann givetvis.
Synd även att de stänger av vatten, hiss med mera på stranden när det inte är säsong, men är inte unikt för den.
Nämnde i förra inlägget att det troligen inte är sol på stranden sen eftermiddag, men det verkar uppenbart som om det är det. Var där kl. 15.30 och det såg ut att kunna vara sol någon timma till. Kanske ända fram till 18.00 beräknat på vintertid och följaktligen ca 19.00 vid sommartid.
Trevlig att restaurangen verkar ha öppet året om, med fantastisk utsikt på uteserveringen, exklusiva rätter och vin på menyn. Kan dock uppenbart bli relativt kostsamt att äta där. Skulle tro att en fin måltid för två med huvudrätt, vin och efterrätt kostar från ca 80€ och uppåt, så inte en restaurang för den ekonomiskt sinnade, men troligen värt det. Kommer att besöka den någon gång och dela med mig av erfarenheterna.
Har allt mer den sista tiden förfasats över inlägg på Facebook när det gäller diskussioner om var, när och hur man bör eller måste Spanskregistrera sin bil som befinner sig i landet, samt vad som gäller med besiktning. Gissningar och uppenbar missinformation sprids och blir till slut felaktiga och potentiellt mycket dyrbara sanningar.
Skall därför en gång för alla försöka förklara hur lagstiftningen ser ut, till fromma för de många Svenskar som har en bil här. Lyssna och lär. Snälla… Var dock uppmärksamma på datumet när inlägget skrivs, då lagstiftningen är under förändring.
En gång i tiden, för bara några år sedan, var inte den Svenska Transportstyrelsen uppkopplad elektroniskt med den Spanska motsvarigheten DGT och polisen. DGT eller den Spanska polismyndigheten var inte heller uppkopplad mot den Svenska. Böter för fortkörning, rattfylla och felparkeringar tog evinnerlig tid och med stora problem att inkräva hos de Svenska fordonsägarna om det ens var möjligt. Det var lite Vilda Västern med en svenskregistrerad bil i Spanien. Diverse kommersiella inkassoföretag fick ibland den otacksamma uppgiften att på bästa sätt förhoppningsvis lyckas med att inkräva böterna för respektive Spansk Region. Så är det alls icke nu, men är en allt för lång historia att gå in på detalj här.
Ett gott råd i all välmening, kör aldrig en bil obesiktigad, onykter, för fort eller parkera fel, för dem hittar dig utan problem numera och kommer att inkräva böterna med en minutiös precision. En obetald fortkörningsbot eller vilken annan bot som helst, går numera automatiskt till Kronofogden om den inte betalas, genom ett nytt och förenklat EU-förfarande. Det går inte längre att, som var enkelt för några år sedan, smita från böter som utfärdats i ett annat EU-land genom att t.ex. strunta i att hämta ut rekommenderade brev från utlandet. En väsensskild skillnad mot för bara några år sedan.
Kortfattat kan man säga att den Spanska motsvarigheten till Transportstyrelsen och den Spanska polisen har avsevärt större möjligheter idag att samarbeta och har numera genom direktaccess tillgång alla EU-länders Nationella Trafikregister.
Kommer att i kronologisk ordning försöka förklara de vanligaste och allvarligaste missuppfattningarna:
Påstående: Om en Svenskregistrerad bil befinner sig mer än 183 dagar i Spanien (mer än ett halvt år) är man skyldig att Spanskregistrera den.
Nej, nej, nej… En bil är inte en fysisk person som är skyldig att skatteregistrera sig i Spanien om den vistas här mer än 183 dagar om året. Enligt både EU-lagstiftning, Spansk Nationell och Svensk lag finns det ingen tidsgräns för hur länge ett Svenskt eller f.ö. annat utlandsägt fordon får vara i Spanien. Skulle dock ägaren befinna sig i landet mer än 183 dagar om året, skall man skattskriva sig, varefter även bilen då skall vara registrerad i samma land. Lagstiftningarna innebär därför att de flesta semesterfordon inte behöver registreras i landet de befinner sig i. Dock kan det möjligen, men är ytterst tveksamt, i vissa Spanska regioner finnas lokal lagstiftning som anger annat, men det finns i vart fall inte i Alicante- eller Malagaregionen.
Om någon läsare skulle kunna hänvisa till en lokal lagstiftning som anger annat, skulle det vara mycket! uppskattat med en kommentar. Transportstyrelsen ger däremot uppgifter på sin hemsida om detta som uppenbart och otvetydigt är felaktiga, att en bil skall registreras i landet där den huvudsakligen används. Det finns inget som helst lagstöd för det överhuvudtaget. Efter mejlkontakt med en specifik förfrågan, bekräftar de uppgifterna jag angett ovan samt felaktigheterna på deras hemsida. Trots det, tar de sig tyvärr inte tid för att ta bort eller rätta skrivningen. Deras skrivning tror jag är en av huvudanledningarna till att det sprids så många felaktigheter om detta på nätet. EU-lagstiftningen anger klart och otvetydigt att huvudregeln är att en bil skall vara registrerad i det land där ägaren är bosatt.
Man har dessutom rätt att fritt välja att registrera en bil i alla EU-länder trots att man inte är skattskriven (folkbokförd) där, som t.ex. i Spanien. Förutsättningen är att man har en fast adress, vilket är fallet om man har ett semesterboende som man hyr en längre period eller äger. Ytterligare en förutsättning, förutom detta, är att man har ett Spanskt NIE-nummer. I Sverige heter det för utländska medborgare Samordningsnummer.
ITV i Spanien
Påstående: Det går bra att besiktiga en Svensk bil i Spanien och köra med den här, trots körförbud i Sverige, bara den är besiktigad på ITV, motsvarande den Svenska bilbesiktningen. Körförbudet gäller bara i Sverige.
Nej, nej nej… En bil som har körförbud i ett EU-land har automatiskt körförbud i hela EU, trots att körförbudet är utfärdat i landet den är registrerad i. Det är endast myndigheten/förvaltningen i det land där bilen är registrerad som kan utfärda körförbud på grund av utebliven kontrollbesiktning och ingen annan, men innebär alltså inte att körförbudet inte gäller i andra länder.
Sedan EU-undantaget för utlandsbesiktning avskaffades för Svenska bilar i september-oktober 2022, finns det idag ingen annan möjlighet än att besiktiga bilen i Sverige. Undantag ges inte längre, ännu, men kan kanske eventuellt komma att förändras genom förnyad EU-lagstiftning, samt att det möjligen kommer att etableras Svenska besiktningsföretag i Spanien som samarbetar med den Svenska Transportstyrelsen. Den Svenska Fordonsslagen utesluter inte en möjlighet till detta. Samtliga Svenska besiktningsföretag skall dock vara ackrediterade, godkända, av Swedac samt att det skall ske en årlig revision. Ackrediteringen och den årliga revisionen sker både skriftligt och med personliga besök och inspektioner på anläggningen. Dessutom måste företaget vara en Svensk juridisk person (ett företag), med huvudkontor i Sverige.
Huvudsakligen är det en fullständigt felaktig uppfattning att en Spansk besiktning av en svenskregistrerad bil skulle vara giltig för en bil som har körförbud i Sverige. Det kan bli en mycket dyrbar erfarenhet. Det är aldrig tillåtet att köra en Svenskregistrerad bil med körförbud i Spanien, hur väl den än har gått igenom ITV. De som tror att körförbudet gäller endast i Sverige har tyvärr helt fel. Körförbudet gäller i hela EU, men är utfärdat av en Svensk myndighet, Transportstyrelsen.
Diskussionen huruvida en svensk hel/halv/trafikförsäkring, eller garageförsäkring gäller när den finns eller körs i Spanien med körförbud lämnar jag delvis därhän, då det är olika för respektive försäkringsbolag, men huvudsakligen är ett Svenskt trafikförsäkringsbolag enligt lag är skyldiga att utfärda åtminstone en trafikförsäkring enligt Trafikskadelagen (1975:1410) och försäkringsrörelselagen (2010:2043), för ett fordon som inte är avställt, men har körförbud. Det följer logiskt och analogt skrivningen i den Svenska lagstiftningen, som anger att det är tillåtet att köra ett fordon med körförbud till reparation eller besiktning, så länge bilen är trafikförsäkrad.
Ett kryphål som använts av bl.a. svenskar, har varit lagtexten i den Svenska fordonsslagen som anger, att trots körförbud får bilen köras kortast lämpliga sträcka till verkstad för reparation eller besiktning. Den Spanska polisen är ofta medvetna om detta och har tidigare haft ett icke lagenligt överseende, då det samma gäller för flera andra EU-länder. Dock inte för Spanskregistrerade bilar. Den Spanska fordonslagen anger klart och tydligt att samtliga motorfordon, även utlandsregistrerade, som används i den spanska trafiken måste vara skattade, försäkrade och ha en giltig besiktning. Det finns idag numera ett flertal och alldeles färska exempel på att obesiktigade utlandsägda bilar har fått lämnats på plats och sedan bogserats bort till en uppställningsplats, vilket säkerligen kommer att bli vanligare i framtiden. Polisen har som nämnts tidigare numera direktaccess till alla bilregister i EU och kan på några sekunder få reda på om bilen har körförbud eller inte.
Påstående: Jag kan avregistrera min bil i Sverige och parkera den på gatan utanför min fastighet/lägenhet när den inte används.
Nej, nej, nej… En avregistrerad Svenskregistrerad bil, eller inte heller någon annan avställd bil överhuvudtaget får parkeras på offentliga/kommunalt/statligt ägda parkeringsplatser eller gator i Spanien. En bil, även om den är utlandsägd, måste vara besiktigad, skattad och försäkrad. Ingen enda bil i Spanien får finnas i trafiken, på gator eller parkeringsplatser utan detta. Detta gäller även om den inte körs eller är tänkt att användas på ett tag. Skall en bil parkeras och vara avställd, måste den förvaras på privatägd mark. Den Spanska lagstiftningen är något otydlig, men antyder att marken bör vara inhägnad eller åtminstone klart avskild. Det kan vara i ett stängt privat garage, en privat uppfart med grind vid ett radhus eller villa, gensamhetsparkering som är avgränsad och ägs/sköts av en Comunidad/skötselförening eller en flygplatsparkering.
Den Spanska polisen har outtalat haft överseende med avställda utlandsägda bilar som parkeras på annat sätt, endast av icke lagenlig hänsyn. Främst för att inte störa turismen för mycket, men kommer garanterat att allt mer följa lagstiftningen. I flera kommuner, bl.a. Torrevieja och Alicante har detta, som politikerna anser vara ett problem diskuterats vid ett flertal tillfällen de senaste åren, där de uttalat att de önskar att polisen skall arbeta mer aktivt med detta. Då det under högsäsong oftast är brist på parkeringsplatser, anser de att avställda och långtidsparkerade bilar upptar parkeringsplatser som istället hade kunnat användas av andra.
Lagstiftningen innebär att de kan välja mellan att beslagta nummerplåtarna eller att bärga bort bilen. Till och med Svenska husbilar med bl.a. kostsam Malusskatt som ställs av när de är parkerade här, riskerar att få böter, beslagtagna registreringsskyltar eller att bilen fraktas bort.
Ganska nyligen (september 2022) fick f.ö. en svensk familj med en parkerad och avställd husbil böter för detta i Torreviejaregionen på en parkeringsplats vid La Matastranden, där de dessutom blev informerade om att de övervägde att också beslagta registreringsskyltarna. En husbil kan dock stå avställd och uppställd på en avgränsad camping, men får aldrig avställd parkeras på någon enda av de Spanska offentliga parkeringsplatserna eller gatorna.
Uppgifterna i inlägget är i flera steg verifierade och faktakontrollerade varför bloggförfattaren är relativt säker på att uppgifterna är korrekta.
Metamorfosen är till slut fullbordad. Vår stackars lilla och lite gistna dam, som i flera år kämpat med snö och slask har nu slutligen emigrerat permanent och har fått ett nytt medborgarskap. Vintersulorna lämnades f.ö. kvar, som en hämnd och åminnelse av ett hårt och kallt tidigare liv. Nej, nu skall det njutas av värme och sol och sommartofflorna skall för all framtid användas hädanefter.
I juli 2021 var det stressiga tider. Inte bara med att leta efter en mycket liten bil som överhuvudtaget skulle kunna köras ned i garaget. Hur trånga Spanska garage kan vara, kan bara dem förställa sig som har kört ned i ett sådant.
Mattor uppklistrade på pelare och hörnor, bara för att inte fullständigt repa sönder lacken är som tur är standard. En normalsvensk bil är i stort sett omöjlig att få ned. Min sambo vågar fortfarande inte efter två år varken köra upp eller ned. Det kan i förstone tyckas vara lite klent, men samtliga som vet hur det kan se ut och hur trångt det kan vara, vet mycket väl hur det är och förstår henne fullständigt. Lovar…
Lägenheten var sedan länge överförd och en mängd saker skulle ned. Vi hade nog under några år framöver kanske kunnat ta ned allt partivis under kanske 4-5 flygresor genom att släpa på fullpackade 20 kg resväskor eller alternativt köpa det mesta där nere. Men nej, vi bestämde att vi ville ha en mängd privata och specifikt svenska saker. Saker vi kände till. Det där med släpandet av väskor på flygplatser, hyrbilar och depositioner samt tvivelaktiga och potentiellt mycket dyra hyrbilsrepor och lackskador var inte något för oss. Speciellt inte då vi lyxat till lägenhetsköpet med garage och allt.
Nej, vi ville att det skulle det stå en egenägd alldeles privat bil och vänta förväntansfullt och startklar på oss under semestrarna. Inte en endaste krona skulle de sannolika bucklorna och reporna kosta oss. Det Svenska EU-undantaget för besiktning var ännu gällande. Trots det besiktigades vår lilla och något gistna pärla i förtid i Sverige bara några dagar innan nedfärden. Kanske skulle den sedan ändå köras hem ibland tänkte vi, för att ha en kort semester i Sverige. Men nej. De 300 milen från Sverige till Spanien är många och mycket långa, så vi bestämde att det aldrig skulle bli en sådan lång resa med bil igen.
Stressigt var det. Tidigt på morgonen i slutet av juli kl. 04.00, med en extremt fullpackad bil startade färden. Rödby-Puttgarden avklarades en tidig förmiddag och milslånga köer på Autobahn väntade. I en fruktansvärd asfalstshetta i norra Tyskland, slutade klimatanläggningen att fungera. Totalt och fullständigt. Det var 30 grader ute med klarblå himmel och gassande sol. Över 50 grader i bilen och inte ett moln på himlen. I den oerhörda hastigheten av 5 km i timmen sniglade sig bilen söderut i mer än 4 timmar. Mitt i natten blev det övernattning i södra Frankrike. 7 timmar senare med en enkel frukost i magen bar det söderut igen.
Norra Spanien och ännu varmare. Temperaturmätaren på instrumentpanelen som maximalt kan visa 55 grader klarade inte av att avgöra hur varmt det var i kupén. Den fungerar sedan dess inte som den skall f.ö. och visar numera minusgrader när det uppenbart är mer än 20 grader. Exakt 48 timmar efter starten var bilen framme och nere i ett svalt garage.
Aldrig mer någonsin kommer den att köras norrut igen kom vi överens om. Kände dessutom ett metafysiskt och absolut medhåll från den glödheta svartlackerade plåten på den något ålderstigna bilen.
Några månader senare blev vi på det klara med att något Svenskt besiktningsundantag inte var på fråga längre, varför det var dags att planera för permanent emigration och registrering i det Spanska bilregistret. Det Spanska språket är inte omöjligt att lära sig. Alls icke, då det ligger nära Italienska, franska och latin, men fick anse oss besegrade då det gällde de snåriga lagtexterna och formaliteterna för att överföra en bil. En Gestoria fick anlitas.
Efter mycket Googlande och goda råd på Facebook, kontaktades ett välrenommerat företag, som f.ö. ligger alldeles i närheten av Carrefour och ITV (Den Spanska besiktningen) i Torrevieja per mejl och vi fick ett prisförslag.
Egentligen var det nog alldeles för kostsamt att genom en Gestoria, eller ens alls omregistrera en så pass gammal dam, men i oktober kördes ändå bilen dit varefter nycklarna överlämnades inför den förestående registreringsbesiktningen. De skötte allt. Absolut allt och inget behövdes göras av någon annan. Det kostade ungefär 30% av begagnatpriset vi gett i Sverige. Hade vi gjort det helt själv kom jag fram till att vi hade sparat ca 250€. Nu kom det att kosta ca 800€ totalt vilket berodde på på att bilen var relativt gammal, mer än 10 år. Skatten beräknas bl.a. på marknadsvärdet.
En nyare bil som bara är några år gammal kan kosta över 3000€ att överföra. T.ex. kostade en Volvo V70 från 2016, totalt 1450€ att överföra enligt uppgifter från en Svensk jag träffade och pratade med på den Gestorian vi båda använde oss av.
Formellt sett är det inte speciellt komplicerat att utan hjälp och helt själv registreringsbesiktiga en bil här, men går inte in på i detalj hur man går till väga. Det blir i vart fall några besök på det lokala Sumakontoret och registreringsbesiktning på ITV, betalningar och kvittoförevisande innan man själv tillåts att tillverka nummerplåtarna, som f.ö. bara tar några minuter, men det är en lång historia som jag utelämnar här. Andra kan detta mycket bättre och vet precis hur man gör. Dock är det nästan obligatoriskt att åtminstone klara av det Spanska språket på en ganska hög nivå.
Kontrollerade bilpriserna i Spanien efter den dyrbara omregistreringen och vad en likvärdig spanskregistrerad bil som vår skulle kosta. Som så många andra Spaniensvenskar kunde vi som en liten tröst konstatera att välhållna och välservade lågmilare är mycket dyrare här än i Sverige.
Några timmar senare skickade de ett SMS om att registreringsbesiktningen var klar och att bilen kunde hämtas. Inga anmärkningar. Bilen gick igenom med rent papper och fick förklarat att de nya registreringshandlingarna och de nya nummerplåtarna kunde hämtas om ca 2 veckor. De erbjöd även servicen att leverera dem hem personligen. Jag valde det förstnämnda. De skulle ringa eller SMS:a när allt var klart. De gjorde så och plåtarna hämtades.
Då bilen formellt sett i det läget var avregistrerad i Sverige, skulle egentligen nummerskyltarna ha satts på innan man körde med den, samt att den skulle vara försäkrad i Spanien. Kontrollerade dock noga innan färden med den Svenska Transportstyrelsen och kunde konstatera att den fortfarande var både registrerad, skattad och försäkrad i Sverige. Det visade sig senare, att det tog mer än två månader innan den blev avregistrerad i det Svenska registret. Vägskatten hade f.ö. Gestorian betalt fram tills nästa skatteperiod som var i maj året efter och ingick i priset.
Dagarna efter var det dags att resa norrut, med flyg som tur var och bilen förvarades i ett slutet garage. Dock oförsäkrad med de Svenska nummerplåtarna fortfarande på. Att ha en avställd och oförsäkrad bil på en spansk parkeringsplats eller gata är förknippat med stora risker för omhändertagande och bortforsling av polisen, vilket jag kommer att skriva mer om i detalj senare. Men i ett ljummet och låst garage två våningar under mark stod den tålmodigt och väntade på oss inför nästa semester.
Hemifrån och i Sverige per mejl blev den försäkrad i ett Spanskt försäkringsbolag. Det var bara att slutligen byta ut nummerskyltarna och köra den varhelst den ville.
Lite till behövdes dock fixas innan det hela har klart. Autogiro för fordonsskatten är ganska bra att ha. Att köra en oskattad bil kan bli mycket dyrt. Förutom böter på upp till 2000€ samt bortforsling till polisupplag, kan registreringsskyltarna beslagtas på plats. Allt detta sker utan undantag om man skulle drista sig till att förutom köra med en obetald skatt även köra oförsäkrat. Vill varna för att polisen är helt obevekliga om de skulle ertappa en bilist med att göra detta. Därför var det lämpligt att ordna med autogiro på skatten såsom redan var ordnat med försäkringen.
Hur gör man då detta? Ganska enkelt faktiskt.
Det finns olika Sumakontor som ansvarar för olika saker. Vissa handhar endast fastighetskatt medan andra fixar mer eller mindre allt annat. Tog en promenad med IBAN numret i fickan noga nedskrivet och gick till ett Sumakontor på adressen Calle Patricio Perez 20 i Torrevieja. Efter en liten och ängslig väntan, då jag trodde att det var obligatoriskt att i förtid boka tid på nätet eller per telefon, vilket visade sig vara felaktigt, träffade jag en mycket trevlig äldre herre bakom en disk som dock inte talade ett endaste ord Engelska.
Med de fåtaliga och garanterat felaktigt uttalade Spanska orden ordnade det sig enkelt: Impuesto sobre vehículos al débito directo. Orden var noga nedskriva på en papperslapp, men han förstod direkt. Några minuter senare, efter noga granskning av legitimation och bankuppgifter och en underskrift på en datorplatta var det hela fixat. Fick dessutom ett kvitto på det.
Kvitto på det fixade autogirot på fordonsskatten
Dock, när jag försökte förklara att jag också ville ha en miljödekal till bilen, havererade det totalt. Till slut var det en annan besökare som kunde förklara på knappändig Engelska att det kunde man göra på något som hette Oficina de Correos. Vad det nu skulle vara hade jag ingen som helst aning om, men det låg bara några hundra meter från där jag var. Fick adressen och sedan hjälp av oumbärliga Google Maps för att hitta fram till vilket visade sig vare ett nästan alldeles ordinärt Spanskt Postkontor.
Bara att ta en kölapp i maskinen på vinst eller förlust, för att sedan stå i kö. Efter ca 20 minuter var det min tur. Den mycket unga mannen bakom disken kunde inte ett endaste ord Engelska, men efter att med en penna uppritat hur jag trodde ett miljömärke såg ut, förstod han vad jag menade och förklarade med hjälp av Google Translate att jag måste uppvisa något som hette “Permiso De Circulation”.
Bara att ta sig hemmåt och hämta rätta papper och återigen fixa en kölapp. Givetvis var jag numera oerhört förberedd efter flitigt användande av Google Translate. T.o.m så pass att jag numera visste att ett miljömärke förmodligen hette “etiqueta ambiental para el coche”, eller i vart fall något ganska snarlikt.
De rätta dokumenten är mycket viktiga i Spanien
Att sedan trycka på rätt knapp på köbiljettmaskinen var inte det lättaste, men så här den den ut:
Köbiljettmaskinen på postkontoret.
Sedan att trycka på rätt benämning för ärendet var rena gissningen, men ser nu i efterhand att man faktiskt kan välja Engelska på den.
Bild på kölappsmaskinens bildskärm
Inget av alternativen när det gällde ärenden för en bil syntes, så av ren tur tryckte jag längst ned till höger på “Siguente” och plötsligt fanns valet “Trámites de vehicolos” och följaktligen skrev den ut en lapp som ser ut enlig nedan:
Kölappen för fordonsärenden på postkontoret
Den mycket trevliga gamla damen kunde garanterat och uppenbart inte ett endaste ord Engelska, men med den enkla meningen “etiqueta ambiental para el coche”, fixades allt på några minuter. Fem Euro fattigare och med min spegelvända etikett på ett papper för uppklistrande på insidan av framrutan, gick jag nöjt hem och behöver numera inte oroa mig för att bilen är oförsäkrad, oskattad eller får böter när vi kör in i områden som kräver en miljödekal. Bara att sätta den nyinköpta dekalen på insidan och undersidan av framrutan på passagerarsidan.
Miljödekal för vår kära gamla dam
Den tidiga förmiddagen blev till en förnöjd eftermiddag när allt var ordnat. Imorgon väntar en ny dag och då det skall letas efter en bilreparatör som kan fixa den havererade klimatanläggningen.
Ytterligare äventyr med ett Spanskt bilägande väntar.
Spanien 2023-03-15
För mer information finns det en mycket bra sida på Sumas hemsida som dessutom är på Engelska och som pedagogiskt förklarar hur man kan ordna med autogiro. Det går tydligen även att göra det per telefon. För att kunna logga in på deras hemsida behöver man BankID från antingen Sabadell, eller Caixa bank. BankID skall tydligen kunna gå att ordna om man besöker någon av de bankerna personligen. Är inte särdeles säker på att dem uppgifterna även gäller för Expats, de som inte är skrivna i Spanien, men det verkar så. Det kan rimligen även bli ytterligare problem om man inte har något konto i någon av dem bankerna.
De stora salthögarna en bit från centrala Torrevieja har nog de flesta som varit i staden någon gång sett på håll. Idag var dags att se dem på närmre håll. Visste att de fanns vid Saltfabriken intill den man i folkmun kallar “Den Rosa Sjön”. Kände dessutom till att det går någon sorts turisttåg dit från försäljningsbodarna vid hamnen i Centrala Torrevieja, men fick Googleuppgifter om att de endast gick mellan juli-september. Då det var i mitten av novenber och så pass nära, skulle det ju vara en bagatell samt billigare att ta sig dit själv. Eller?
Inget var planerat för dagen, så det fick bli en titt på vännen Google Maps efter en näringsrik frukost med färska grönsaker och lite frukt. Snabbt gavs ett förslag på hur rutten skulle kunna se ut.
Ca två kilometer till Saltfabriken
Endast lite mer än två kilometer, innebar att mat och dricka inte ens skulle behövas packas ned, men med tanke på tidigare strapatser togs det med ändå, vilket senare skulle visa sig vara ganska förutseende.
Som nämnts tidigare anses de rutter som ritas upp endast vara förslag, då det nästan uteslutande blir en del omvägar och berikande “felnavigeringar”. Att köra vilse eller fel på semestern innebär ju ofta att man får se saker man inte hade räknat med eller ens visste fanns.
Ned för backen söderut på Av. Diego Ramirez Pastor…
Söderut på Av Diego Ramirez Pastor.
…förbi den lilla parken till vänster, vid slutet av gatan, där man svänger ned till höger…
Vägen ned till Saltfabriken.
Under viadukten vid N332 och fram till…
Grinden innan Saltfabriken
… en låst och bevakad grind med skyltar om tillträde förbjudet. Dessutom, bakom grinden kom ett litet tåg med flera vagnar och turister på körande, så uppgifterna om att det inte körde i november stämmer inte.
Snopet. Inget att göra mer än att fotografera salthögarna på lite suktande avstånd. Otroligt vad de ser höga ut så här lite närmre, men ändå på avstånd. Kanske mer än 30 m och nog innehållandes flera år av saltförbrukningen i ett mindre land.
Salthögarna på ett retsamt avstånd
För att få lite tröst inspekterades även graffitimålningarna som var “ganska” fina. Ingenting som brukar gillas, då inställningen generellt är att graffiti oftast innebär att förstöra, men i sällsynta fall kan de faktiskt vara ganska fina. Så som dessa.
Graffiti på viadukten under N332Graffiti på viadukten under N332
Så lätt skulle inte salthögarna komma undan, utan nu var det en utmaning att försöka komma närmre, samt att komma t.o.m. ända ned till saltsjön. Google maps gav ett förslag till rutt ned till det s.k. badstället i närheten av Urb. Torreta III.
Rutt från Saltfabriken till den s.k. badplatsen vid Saltsjön
3,3 km dit, vilket innebär en dagstur på ca 10 km totalt, vilket elsparkcykeln klarar galant. Uppskattade nu förutseendet med att det packades ned förplägnad och såg fram emot en liten eftermiddagstugga nere vid Saltsjön.
Bara att vända om, tillbaka ut på Av. Diego Ramires Paztor, ta vänster, 150 m norrut och sedan till vänster igen, till vägen som också den har en viadukt under N332. Såg att det på vänstra sidan av vägen fanns en mycket bra cykelväg ända ut till Torretaområdet som användes.
Avtagsvägen från Av. Diego Ram. Pastor på väg till saltsjön
Ville så gärna komma närmre salthögarna och körde efter ca en kilometer ned till vänster. F.ö. första avtagsvägen till vänster efter viadukten, men kom ändå aldrig riktigt nära dem.
Salthögarna fortfarande på ett något irriterande avstånd
Färden fortsatte ca 8-900 m parallellt med Saltsjön…
Väg norrut parallellt med saltsjön
…tills det blev helt stopp längre fram. Kontrollerade kartan och kom fram till att det var som en labyrint och helt omöjligt att komma vidare rakt fram. Bara att vända och köra halvvägs tillbaka för att kunna komma ut på den ursprungliga rutten.
Vet inte vad området heter, bara att det liggen ca 1 km innan Torreta III. Det var i vart fall ett mycket fint område med uppenbart välskötta stora och kostsamma villor med prunkande trädgårdar. Nu i november verkade dock området vara ganska folktomt, men säkert fullt av människor under högsäsong.
Tillbaka ut på vägen, fram till rondellen i Torreta, ned till vänster. På bilden finns ingången ned till sjön efter gräsmattan i det vänstra övre hörnet i det lägre buskaget.
Nedgången till sjön. Till vänster efter gräsmattans slut.
Ingången ned till sjön…
Ingången ned till Saltsjön
…där det alldeles intill finns en skylt som uttryckligen förbjuder bad. Har fått uppgifter om att man kan få upp till 1000€ i böter om man gör det.
Skylt som talar om att det är ett naturskyddsområde, samt att det är badförbud i sjön.
Vägen ned till sjön är bitvis ganska smal och besvärlig, med en del stora stenar, men fram för allt leriga och djupa vattenpölar då det regnat en del under natten. Fick bli en del omvägar, men det gick bra.
På stigen ned till Saltsjön
Slutligen framme, med salthögarna i bakgrunden.
Nere vid Saltsjön
Hmm… Det där med badförbud verkar inte riktigt fungera. Att bara doppa fötterna är nog inte jämställt med att bada, eller? Utanför fotot finns det dock minst två badande, men ville inte fotografera dem med tanke på att det är förbjudet. Kanske badar dem för att det är både benämnt och utsatt på kartan som en badplats. Kanske var det innan det blev ett badförbud?
“Badplatsen” vid Saltsjön
Efter en tidig lunch var det dags att ta sig hemåt. Gångstig med Urb. el Hondo i bakgrunden…
Gångstig med Urb. el Hondo i bakgrunden
…samt med lite varierande kvalitet på dem, men helt OK att ta sig fram på. Fick dock bära elsparkcykeln.
Varierande kvalitet på gångstigarna
Inga övriga utflykter eller felkörningar på hemvägen och efter totalt ca 2 och en halv timme totalt var turen avslutad.
Sammanfattning och lite synpunkter:
Lite synd att det inte gick att komma närmre Saltfabriken och salthögarna utan förbokad guide, komma vid speciella uppsamlingstider eller att åka turisttåget. Någon av dessa turer kommer dock att göras i framtiden.
Inga större svårigheter med cykelvägarna, (eller gångvägarna heller för den delen) då det var i bra skick efter Av. Diego Ramirez Pastor. Dock fanns det ett större vägarbete innan Torretaområdet, så det var lite knöligt att komma förbi det, då de hade anlagt provisoriska gång- och cykelvägar. Bilvägen var i delar helt avstängd. Det finns även ett flertal markerade parkeringsplatser i närheten, samt att det även går bra att parkera på gatorna omkring.
Omvägen ned till till vänster för att fotografera salthögarna, innebar att det blev en liten extratur på ca en kilometer, då det var omöjligt att göra annat än att vända rakt tillbaka efter vägens slut för att komma ut från området. Skulle ju kanske vara trist att göra det som gående om man inte räknat med en lite extra lång promenad. Villaområdet är dock mycket fint, med en del lyxvillor samt genomgående välskötta och prunkande trädgårdar. Så en del att se och inget att ångra.
Kunde inte hitta några skyltar som upplyste om var nedgången till saltsjön var, så den kom lite plötsligt, men var ändå inte särskilt svår att hitta. Vägen ned på ca 200 m var ganska besvärlig i delar, speciellt efter regnet, samt ibland mycket smal. Vet inte riktigt hur de fick ned barnvagnen som syns på en av bilderna. Kanske har de burit den vissa sträckor eller kanske finns det en annan väg ned?
Strandkanten var inte speciellt sandig, utan bestod snarare av både stora och mindre vassa stenar och hård lera. I vattnet var det mjuk lera med en del vassa stenar även där. Skall man bada om man gör det trots förbudet, vilket f.ö. verkar vara mycket vanligt, är det nog lämpligt att ta med badtofflor.
Sjön som kallas “Den Rosa Sjön” heter egentligen Laguna Salada de Torrevieja och är en av de två saltsjöarna nordväst om Torrevieja och den nedersta av dem.
Hela området omkring “badplatsen” är ett naturreservat. Har sett sjön mycket mer och tydligt rosa på sensommaren. I november var den inte speciellt färgrik. Möjligen hade den en ytterst liten nyans av rosa.
Efter ett flertal utflykter med Elscootern, var det dags för en lite längre sådan. Många hade pratat så gott om naturreservatet La Mata och den norra saltsjön Laguna Salada De Mata, så det var dags att undersöka saken själv.
Tyvärr, så här i efterhand får jag nog bedöma utflykten som lite dumdristig och väl äventyrlig i delar av den.
Google Maps stakade ut en bra cykelväg trodde jag:
6,4 km som kanske skulle kanske bli 15 km totalt med lite felkörningar eller impulser att besöka lite mer. Såg bra ut, varefter äventyret startade efter en tidig lunch, en söndag i mitten av november.
Redan innan bron över motorvägen N-332, började jag tycka det var lite obehagligt. Ingen rolig väg över och som jag därför ville lämna så fort som möjlig. Det bara såg lite konstigt ut i fjärran, till höger, innan sjön som syns på fotot (lite till höger om staketet). Det fanns ju inte riktigt någon cykelväg där, eller?
Jodå, den finns, i vart fall på kartan…
…men var inte så väl lämpad för en scooter. Möjligen skulle en cykel vara det. I vart fall inledningsvis…
Kunde köra lite försiktigt och sakta några hundra meter, innan det blev mycket värre.
Det här var helt enkelt ingen cykelväg längre. Hade t.o.m. problem med att gå på den. Fick fälla ihop scootern och bära den långa sträckor. Kom efter ett tag fram till ett flera kilometer långt staket med en öppning och ingångsstig. Efter ett tag fanns det knappt någon stig kvar.
I långa sträckor var cykelvägen inte ens en stig. D.v.s. att de var i mycket! sämre skick än den på bilden ovan.
I fjärran hade jag dock skymtat sjön, så jag gissade att jag var på någorlunda rätt väg, men visste inte riktigt säkert hur långt det var. Google Maps fungerade inte heller så bra och informerade om att den endast kunde ge en ungefärlig position. Vilket den gjorde. Jag befann mig enligt den ungefär mitt ute i fältet till höger på ovanstående bild.
Jag var uppenbart i egentlig mening vilse. Fick bära scootern långa sträckor över små fält efter kompassriktningen istället. Mycket vätska var som tur nedpackat och användes vid de flertaliga pauserna.
Så här efteråt kan man konstatera att jag nog skulle ha vänt om långt tidigare istället, men äventyrargenen tog över lite för mycket. Det finns kanske en bättre väg än den jag tog, men det kommer jag inte att försöka undersöka närmre i framtiden. Blev faktiskt lite rädd periodvis att inte klara ut det, med tanke på mina från början lite trasiga fötter. Till slut kom jag dock fram till en bättre väg
Som jag kunde köra sakta och försiktigt på och kom sedan fram till…
…vägen som i sin tur leder fram till…
…utsiktstornet som var det planerade slutmålet för utflykten. Utsikt över sjön, som f.ö. var mycket större än jag trodde.
Nedanstående foto på den egentliga ingången till naturreservatet, som jag starkt rekommenderar er att använda istället för den “vägen” jag använde. En stor parkeringsplats finns dessutom alldeles intill.
I anslutning till ingången finns det en liten, men trevlig botaniskt trädgård med ett flertal växter. Bl.a. Rosmarin, som det doftade starkt av där jag var vilse.
Man skulle ju kunna tro att äventyret skulle ta slut där och att det bara var att åka hem, men icke. Att återvända samma väg jag kom ifrån var inte ett alternativ. Efter spaning på Google Maps blev valet att köra mot..
…Norra Playa Torre de la Mata. Återigen lite obehagliga vägar under och efter en tunnel nära rondellen vid N332…
…och ut vid sidan av den stora vägen. Som tur var fanns en cykelväg bredvid.
Ned för backen 500 m, svängde till vänster och kom slutligen, som en bonus, fram till…
…norra Playa de la Mata. Efter en välbehövlig medhavd mat- och dryckespaus, körde jag lite söderut till…
…den långa strandpromenaden. Jag var vid det laget så uttröttad att jag långsamt och försiktigt, kanske och förmodligen mot trafikreglerna, körde längs med havet och ända ned till…
…återbesök av södra Playa de la Matastranden. Efter ytterligare paus och förfriskning och njutande av utsikten, var det dags för hemfärd. Då scootern aldrig tidigare varit ute på en så pass lång resa, var det intressant att veta om det fanns något kvar av batteriet. Jodå…
… den hade nog klarat lite till. Däremot hade inte jag gjort det. Efter lite mer än fem strapatsrika timmar var vi äntligen hemma igen för en välbehövlig vila.
Sammanfattning:
Obegripligt att Google Maps markerat ut vägen till höger efter vägbron som cykelväg. Är nog snarare ett önsketänkande av stadsplanerare och kartritare. Kanske finns det en annan och bättre väg som inte jag hittade.
Dessutom var det ett virrvarr av många olika vägar och vägstumpar. Minst ett tiotal, så det var rena labyrinten. Det är INTE lätt att ta sig fram där. Varken med cykel eller scooter eller ens att gå. Vill bestämt varna för dem vägarna. Fick bära nästan en kilometer sammanlagt, vilket egentligen är helt orimligt och faktiskt ganska farligt utan ordentliga vandrarkängor. Många stigar hade t.ex. både stora stenar, men framför allt mängder med mindre och vassa stenar överallt.
Det positiva övervägde ändå. Om än inte allt, så det mesta. De många kvittrande fåglarna och den fantastiska äkta, något karga och torra södra Spanska landskapet, som inramades av den genomträngande och omisskänneliga underbara doften av bl.a. Oregano och Timjan. Skulle givetvis ha stannat till och plockat lite. Fyllt kryddburkarna och tagit med lite hem till Sverige. Men, det är ju så lätt att vara efterklok.
Så här efteråt har jag funderat lite över om det möjligen var så att jag egentligen gick mellan och ibland rakt över ett flertal odlingsåkrar. Det var nästan orimligt många och stora täta ansamlingar av krydd- och örtplantor för att vara naturligt. Men det var det kanske. Den äkta rena Spanska naturen. Det är ju ett naturreservat och där får man väl inte bruka jorden?
T.ex. var hela det gröna fältet till höger på bilden på ett av dem ovanstående bilderna, (där Google Maps menade att jag befann mig mitt i ett fält), ett hektarstort område av enbart Timjan.
Gångstigarna längs med sjön och fram till utsiktstornet och vidare till kryddträdgården var inga problem att ta sig fram på. Jämna och fina med många parkbänkar, flera med bord för kunna stanna en stund för en picnic, eller bara vila sig en stund och njuta av omgivningarna.
Att cykla är f.ö. inte tillåtet på den anlagda stigen från utsiktstornet ända fram till utgången.
Vill ändå rekommendera en utfärd tillnaturreservatet. Kommer nog själv att återbesöka det snart. Då med målet ta mig den fyra kilometer långa vandringsstigen västerut. Ända från den östra ingången (den som finns på foto ovan), fram till utsiktstornet “Torre Observatorio Canal de las Salina” som ligger vid den västra sidan av sjön och mitt emellan de två saltsjöarna.
Att jag dessutom som avslutning fick ett verklighetsperspektiv på hur bred, men framförallt lång stranden La Mata faktiskt är, var ju bara en bonus. Kan rekommenderas som en enskild och mycket trevlig promenad på några kilometer.
Punta prima. En plats jag i förstone hörde talas om som ett bra ställe för kustnära spöfiske. Sedan att det även var ett litet samhälle i kommunen Orihuela Costa, eller kanske snarare ett mindre bostadsområde. Söder om Torrevieja med en liten och väl gömd strand, fick jag höra senare. Det skulle tydligen vara ett mycket trevligt och personlig område.
Men, hörsägen är inget jag litar på endast, så det behövdes helt enkelt undersökas.
Google Maps är behjälplig med mycket och återigen gavs det en föreslagen rutt. Anledningen till att jag benämner det som föreslagen, är att det oftast visar sig vara det. Ett flertal felkörningar och omvägar är inte ovanligt. Snarare hör det till vanligheterna…
6,3 km enkel resa kan mycket väl innebära 15 km med returen, men det klarar en full laddning på scootern galant, vilket bevisades några dagar tidigare vid utflykten till Södra La Matastranden. Den turen kan du f.ö. läsa om på denna länken:
Första stoppet (Foto 1) blev vid slutet av den centrumnära och mycket välkända stranden Playa del Acequión, som ligger söderut inne i den stora hamnen i Torrevieja och Norrut från den gamla saltpiren, ända fram till Canal de Acequión, som går från saltsjön och ut i Medelhavet, intill den första pirarmen i innerhamnen.
Minst 20 restauranger och ett flertal pubar finns i tält på stranden mellan husen och vattnet på den ca 500 m långa stranden.
På andra sidan saltpiren och inte mer än kanske 100 meter därifrån, rakt söderut finns…
Playa De Los Naufragos (Foto 2). Bl.a. med uppsatta nät för Beachvolleyboll, boulebanor och en bred strandpromenad. Då jag var osäker på om det var tillåtet att köra på den, blev det att köra upp på den större vägen, vilket inte kändes så tryggt dock, med mycket trafik och dubbelfilig väg. Höll mig istället på en parallellväg till den istället…
…som ligger till höger, på andra sidan buskarna. Vägen (Foto 3) kan mycket väl vara en s.k. interurban väg, vilket innebär att det inte är tillåtet att cykla eller köra scooter på, så därför valde jag att hålla till höger om denna.
Så fort det var möjligt svängde jag höger och ned på en mycket lugnare och enfilig väg…
…med stora lyxvillor intill havet (Foto 4). Givetvis hade alla villor som låg mot havet privata stränder och magnifik havsutsikt. Lugnt och fint kom jag vidare till…
… något som heter Ferris Playa (Foto 5), där Torrevieja syns längst bort i bakgrunden.
På nedanstående (foto 6), knappt hundra meter söderut i motsatt riktning från det tidigare, ser man…
…början på den ca 2 km långa strandvägen (foto 6) som leder ända ned till Punta Prima .
Vid slutet av strandpromenaden och alldeles i närheten, endast 50 m till höger från detta (Foto 7, med Torrevieja i bakgrunden) ligger…
… Punta Prima (Foto 8), med flera spöfiskare som hoppas på napp och kanske t.o.m. en god och vällagad nyfångad medelhavsfisk till kvällsmat.
Kan mycket väl hända att jag packar ned fiskeutrustningen och återbesöker. Kommer givetvis att hoppas på lite napp och en välsmakande fiskgryta eller Paella på kvällskvisten senare samma dag.
Färden fortsatte ca 200 m längre söderut (Foto 9), (något felplacerat på kartan. Skall vara 200 m längs kusten från foto 8), då det skulle undersökas vidare om de rykten jag hört stämde om…
…den nästan obefintliga och lilla badstranden Playa Punta Prima ens fanns, mer än i hörsägen. Lär vara den minsta stranden i hela regionen.
Längs med havet ett par hundra meter längre fram såg jag den, men jag missade att fotografera av någon outgrundlig anledning. 100 meter njutbar sandstrand fanns det dock alldeles något säkert, men inte en endaste meter mer. Några hundra soldyrkande och badtörstande samtidigt, så skulle de vara som packade sillar. Lovar… Däremot fanns det..
… en sandad yta delvis med gräsovanför sandstranden (över vallen som skyddar mot havet) som skulle kunna vara utmärkt för den något mindre kräsne att sätta en solstol på och njuta av solen och salta bad.
Skulle tro att det mesta av sandstranden hade spolats bort av höstvågorna när jag var där och det var mest en stenstrand. Troligtvis gör dem som med många andra stränder i regionen, fyller på med sand inför säsongen. Har sett fotografier med mycket mer sand än vad den hade nu.
Något som imponerade på mig var att…
…det finns möjlighet för handikappade att ta sig ända från början av stranden (foto 8), längs hela stranden fram till trapporna på den södra änden, där det finns en hiss. Mycket imponerande. Tyvärr så stänger de av den redan den 15 september. Ovanför trapporna…
Har man en fin utsikt över stranden ända till Punta Prima.
Hemvägen var inte tillnärmelsevis lika exotisk och intressant, förutom att det finns en bra cykelväg längs med N332 och som jag på hemvägen använde mig av. Ända från rondellen, “Rotonda de Punta Prima”. Var hemma på mindre än en halvtimme.
Hela rundturen tog lite över tre timmar, med en mat och dryckespaus på ca 30 minuter längst ute på Punta Primaudden.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var en trevlig eftermiddagsutflykt som jag gärna gör om. Gillade dock inte den stora vägen ovanför Playa De Los Naufragos och skall försöka ta reda på om det är tillåtet att använda cykel/elscooter på strandpromenaden. Skulle man få det, så kan man komma ända fram till Punta Prima längs med stranden, undantaget två sträckor.
Där strandpromenaden från Playa De Los Naufragos tar slut. Man får då ta sig upp till den stora vägen, Av Desiderio Rodrigues och sedan ned mot havet till vänster efter 3-400 m och fram till Av Mare Nostrum. (foto 4).
Man kan heller inte komma ända ned till stranden/havet på den sistnämnda vägen alls (ca 1 km), då det uteslutande var privata ständer där. Det är först i slutet av den, vid Ferris Playa (Foto 5 och 6) man gör det.
Det går inte heller att cykla eller använda elscooter på delar av strandpromenaden efter Ferris Playa, då den i delar är väldigt smal och i ganska dåligt skick. Det hade regnat dagen innan, så det fanns även många och ganska stora och djupa vattenpölar. Man får istället leda cykeln/elscootern vid vissa ställen.
Att Playa Punta Prima samt bostadsområdet runt omkring anses vara personligt och familjärt håller jag med om. Liten men naggande god strand i en skyddad vik med sol i stort sett hela dagen, förutom möjligen under sen eftermiddag. Kanske kan det dock bli lite väl trångt där under högsäsongen.
Bra initiativ att ha en hiss vid stranden och första gången jag sett det i Spanien, men inte OK att de stänger av den redan i mitten av september.
På strandpromenaden ovanför finns det en restaurang med fantastisk utsikt som absolut skall provas i framtiden.
En dag i början av november 2022 fick elscootern arbeta flitigt. Anledningen till att jag ibland inte går eller cyklar, som kanske annars vore det naturliga valet, beror på en trafikolycka för snart 30 år sedan. Båda fötterna blev allvarligt skadade och beroende på hur dagsläget är med dem, får jag ibland använda detta “hjälpmedel”. Fördelen med att låta bilen stå i garaget, är dessutom att man ser så mycket mer och är närmre den fantastiska naturen i och omkring Torrevieja.
Playa De La Mata, en strand jag bara hade hört talas om i Facebookgrupper samt att perifera bekanta (vänners vänner) har har ett hus där och alltid talar så väl om stranden.
Men… Första gången jag hörde talas om den, lät det inte så bra i mina öron, då det enligt min ytterst begränsade Spanska, borde Mata betyda död. Det var kanske, trodde jag först, en strand där många fiskebåtar och handelsskepp gick i kvav och att många besättningsmän drunknade och dog som flugor just där.
Så illa var det nu inte och fick det ingående förklarat av en Spaniensvensk som menade att det visserligen kan betyda det jag trodde, men att namnet kommer genom betydelsen av en speciell buskväxt eller typ av planta som det finns det en hel del av just där.
Med hjälp av Google Maps planerades rutten:
6,4 km dit. Borde innebära ca 15 km totalt med några avstickare och felkörningar här och där, vilket innebär att batteriet kommer att räcka, förhoppningsvis…
Första stoppet blev utmed den välkända och dramatiska klippkusten ca 2 kilometer efter Playa De Los Locos vid Cala De Los Trabajos. (Foto 1)
Har varit där flera gånger tidigare och oftast sett många spöfiskare, som kastar sina fiskedrag långt ut i havet, men inga idag…
Kort efteråt, ca en kilometer, stannade jag för att njuta av utsikten och ta ytterligare ett fotografi (mellan Foto 1 och 2, missade att markera ut det på kartrutten), nära Cala Del Mojon, och ca 100 m innan det välkända hotellet Masa International, nästan helt upp för den långa och kraftiga uppförsbacken. Stackars cyklister som måste kämpa med den…
Turen fortsatte uppför ca 200 m till och nästa paus blev vid Parque de la Torre del Moro (Foto 2), med fantastisk utsikt över både Torrevieja och ända bort till min slutdestination.
Urspunget till det ganska primitiva vaktornet lär vara i början av 1300-talet för att vakta La Mata- och Torreviejakusten och varna för pirater och erövrare. 1378 blev det dock attackerat av muslimska krigare från havet och blev sedan raserat.
På 1500-talet återuppbyggdes det av den historiskt kända och militära ingengören Juan Bautista Antonelli och fick då det namnet det har idag, “La Torre del Moro”
Flera gånger under 1900-talet har det blivit renoverat och 1985 beslutades det att klassas som kulturhistoriskt byggnadsminne, tillsammans med den omliggande 23 000 kvadratmeter stora parken. Den senaste renoveringen skedde 1994.
Turen gick vidare uppför den kraftigt stigande backen. Kom till slut över krönet där scootern i nedförsbacken ivrigt och ljudligt varnade för något jag först inte förstod vad det var, förrän jag tittade på hastighetsmätaren. 36 km/h. Hastighetsrekord, men uppenbart både farligt och olagligt. Så det blev att bromsa ordentligt. Tyvärr missades avfarten ned till stranden och var nästan ända framme vid motorvägen N-332. Var bara att vända och köra uppför igen.
Körde även då för långt och kom istället ned till Urbanisationen Cabo Cervera, (Foto 3) men det gjorde absolut ingenting, tvärtom. Mycket fint ställe…
Slutdestinationen var endast femhundra meter framför mig, något till vänster från mitten i bilden, så det var bara att köra tillbaka…
ock komma fram till denna gatan och (Foto 4) avtagsvägen nedåt…
…till detta stället. Äntligen framme trodde jag, (Foto 5) men insåg ganska fort att detta bara är en liten del av den mycket långa stranden La Mata, samt att stranden på foto bortom soptunnan faktiskt heter Playa Cabo Cervera och ingenting annat.
Dock, precis till vänster om denna, finns en skylt som berättar att…
…den södra delen av La Mata stranden, Playa de la Mata sur (Foto 6) börjar där, men bara är en liten bit av den långa stranden.
100 m norrut stannar jag för en längre rast och njuter ändå av att med viss tvekan ha nått mitt mål för dagen.
Sätter mig på en strandpromenadbänk (Foto 7) och inmundigar medhavd dryck och förtäring. Njuter av den varma novembersolen och de modiga medelhavsbadarna. Den 10 november var det otroliga 24 grader i vattnet, vilket är ovanligt, t.o.m. för att vara i södra Spanien.
Var tvungen att försöka få en glimt av den övriga Lamatastranden, som uppenbart är mycket lång. (foto 8 nedifrån den södra delen).
Sammanfattning:
En ganska oproblematisk tur, förutom felkörningarna, som dock gav tillfälle till att även besöka Urb. Cabo Cervera. Den långa backen uppför, ända från ca 500 m från slutet av Playa Los Locos och upp till krönet några hundra meter efter tornet Torre del Moro, suger nog musten av dem flesta cyklister.
Den välskötta parken runt tornet, är väl värt en liten paus och en promenad med fantastisk utsikt över kusten och havet.
I början av stranden finns en stenlagd strandpromenad med ett flertal restauranger med havsutsikt och som kommer att besökas i framtiden.
Att Playa de la Mata var så pass lång, var jag inte riktigt klar över innan och inbjöd till förnyad undersökning.
Hela Playa de la Mata kom för övrigt av en tillfällighet att besökas senare samma vecka, vid avslutningen av en mycket! strapatsrik och lång utfärd till Parc de la Mata.
