Charterturisten som inte visste så mycket, fast han trodde det.

Efter misslyckandet med huset i Italien i maj 2015, https://remulus.se/husdrommarna-som-blev-begravda-i-en-kallare-pa-sicilien/ började besvikelsen lägga sig något när hösten kom och övergick i vinter.

Efter flera kvällars snöskottande, saltning och sandning sena och mörka kvällar efter arbetet, började drömmen försiktigt väckas till liv igen.

Min sambo, som då i stort sett inte varit i så många andra länder mer än Italien, började prata allt mer om Spanien och var intresserad av att ha en kortare semester där för att själv se hur det var. Hon har släktningar som hade köpt ett nybyggt hus söder om Torrevieja i Pilar de la Horodada som de pratade så väl om. Själv hade jag varit i Spanien ett flertal gånger på 90-talet, bl.a. på Mallorca och Ibiza, samt Teneriffa och Las Palmas, men även på fastlandet på 80-talet i Malaga och Marbella, så jag hade stor erfarenhet och kunskap trodde jag.

Typisk turistställe/by utanför Las Palmas på 70- och 80-tal


Mina erfarenheter hade inte varit de bästa, så jag försökte förklara varför man inte skulle semestra där och framför allt inte köpa något. Erfarenheterna skulle senare visa sig innehålla både felaktiga generaliseringar och en direkt okunskap om hur landet utvecklats de senaste 30 åren, men det visste jag inte då.

En chartersemester i Spanien bestod i stort sett av följande förklarade jag: En fårskock hämtades på flygplatsen i buss, varefter vi kördes till hotellet. Efter hotellfrukosten var dagens stora samtalsämne vilken restaurang man skulle välja för kvällsmaten. På turistorterna var det allt för många restauranger som hade som enda mål att servera dålig mat och vin för att skinna turister på så mycket pengar som möjligt. På den tiden fanns inte internet, så det blev istället muntliga rekommendationer från hotellpersonalen, reseledarna och ibland resenärer som varit där tidigare, vilket innebar väldigt varierande kvalitet.

Många erfarna soldyrkare reserverade solstol vid poolen redan på kvällen innan genom att lägga ut en reservationshandduk, vilket innebar att ofta var alla stolar alltid upptagna på de platser som hade sol hela dagen. Att flytta eller ta bort någon annans handduk, var något man inte ens vågade tänka på. Hade hotellet restaurang, var det en del som inte ens lämnade hotellområdet. Ett flertal verkade ha inställningen att de skulle göra allt för att sänka det genomsnittliga timpriset för solningen. Helst skulle nog hela semestern bli billigare än att gå på solarium hemma beräknat med antalet soltimmar, vilket en del f.ö. hade förberett sig med hemma för att kunna sola så mycket som möjligt. Allt skulle göras för att komma hem så brun som möjligt för att triumfatoriskt kunna uppvisa det hemma. Tonen på brunfärgen verkade vara en sorts markering för hur lyckad respektive misslyckad semestern varit.

Tidigt 80-tal i sena tonåren, skulle vi tuffa singelkillar varje kväll göra en “pubcrawl”, vilket innebar att man skulle dricka sig igenom så många barer som möjligt på en kväll. Två öl här och en drink där. Man skulle vara högljudd och kaxig i tonen, flörta med alla tjejer man såg för att försöka få hem dem till hotellrummet. Höjdpunkten och betydligt ökad status i gruppen var att tillbringa en natt med dem. Dagen efter var det nya barer och jaktmarker som skulle utforskas. Eventuellt uttryckande av åsikten av det förnedrande i att göra så, var lönlöst i ett sällskap med hormonstinna alfahannar.

På 90-talet hade jag bildat familj och vi hyrde då oftast bil för att se annat än turisthotellen och poolerna. Problemet var ofta att de generellt inte pratade Engelska utanför turiststråken. Dock gick det ändå någorlunda med teckenspråk och en välbläddrad turistparlör.

Tyvärr verkade den ursprungliga Spanska kulturen antingen redan vara avlivad, eller i vart fall på utdöende på dem turistöarna vi besökte. Uppfattade det som om att tillväxten av turistnäringen och byggandet av alla hotell och skapandet av ett flertal nya stora semesterstäder under 80-90 varit allt för snabb och ogenomtänkt. Att man glömt bort och förstört mycket av det ursprungliga. Kanske som en motreaktion efter Francodiktaturen. Mitt i allt detta glömdes det bort, eller kanske t.o.m. förnekades stora delar av det äkta Spanska. Kanske genom någon sorts skam över diktaturarvet.

Som jag sade till min dåvarande fru på mitten av -90talet under en semester på Las Palmas:

-Det är som om de tagit en stor bulldozer och schaktat bort det genuina Spanska och sänkt det i havet på tryggt avstånd från alla turiststränder och byggt upp en loppmarknad av hotellkomplex, pooler, dåliga restauranger och barer, bara för att slå mynt av rika turister.

-Nej, Spanien var inget för mig försökte jag förklara. Överallt fanns turister som bara var ute efter solbränna, skräniga ungdomar, usel och dyr turistmat, suvenirförsäljare som sålde dåliga märkeskopior och endast hade som mål att lura oss på pengar, samt att kulturen bestod av hotellkomplex, pooler och i bästa fall badstränder med sand.

Spanien hade därigenom sedan dess blivit en ointressant turistdestination, samtidigt som inställningen till att sola, bada och dricka billig alkohol övergått till att söka efter upplevelser och utföra diverse aktiviteter, samt att insupa kultur och försöka hitta det genuina. Sett i backspegeln, har turismen som tur är generellt sett på ett mycket positivt sätt, utvecklats från att vara en kulturellt steril aktivitet, till att numera ge ett allt större bidrag till, samt ett aktivt strävande arbete både lokalt och nationellt för bevarande och utveckling av både natur och kultur.

Trots mina betänkligheter flög vi ned till Spanien påsken 2016. Hyrde en bil och en radhuslägenhet (Duplex) i Gran Alacant, som ligger på en kulle några kilometer från Medelhavet, mellan Alicante och Torrevieja på Costa Blanca.

Många av mina fördomar skulle få sig en rejäl törn och fick därför i flera avseenden omvärdera min tidigare stelbenta uppfattning.

Sverige 2022-10-17

Husdrömmarna som hänsynslöst blev begravda i en källare på Sicilien.

2009 började vi i företaget med återkommande inköpsresor till Italien. De första åren åkte vi, min sambo och jag, dit tre gånger om året, sedan två. När vi var där, blev det alltid några hela dagar ledigt, ibland upp till tre fyra, vilket innebar att vi passade på att utforska i stort sett hela den norra delen av landet. Långa och många resor till både turistmål och större städer, men även mindre byar och samhällen. Oftast avslutades mässbesöken med en vecka eller två på Sicilien, där vi gjorde detsamma. Körde runt och utforskade flitigt till hyrbilsfirmornas förtvivlan. Flera gånger blev det över 100 mil per vecka, främst de första åren. Målet var att någorlunda och systematiskt upptäcka större delen av Sicilien.

Då många av tillverkarna inte pratade Engelska, f.ö. än värre med de flesta som bor på Sicilien, blev jag “tvingad” att lära mig Italienska någorlunda. Det tog några år, men plötsligt på en mässa 2011 blev det hela och sammanhängande meningar. Kunde därmed förhandla priserna på ett annat sätt än tidigare och fick helt enkelt lön för mödan och blev än mer sporrad.
Till slut blev vi utbjudna av en leverantör på en äkta Italiensk restaurang, där vi inlevelsefullt diskuterade politik och andra samhällsfrågor och jämförde länderna. Vi fick dock välbehövlig hjälp från en av deras anställda, som översatte de svåraste begreppen från Engelskan och Italienskan. Det visade sig för övrigt att problematiken de hade 2011, överensstämde någorlunda väl med de aktuella Svenska, men att den politiska polariseringen (som senare tyvärr även kom till Sverige) var avsevärt mer uttalad då.

Både jag och min sambo gillade norra Italien men började älska Sicilien. Palermo, Marsala, Sciacca, Agrigento, Syracusa, Messina men fram för allt fantastiska Catania. Vi kom att sakna och längta söderut varje kall vinterdag i Sverige. Tanken om att köpa något eget i solen började utformas och materialiseras.
Det var bara några problem vi inte riktigt kunde komma över. Maten, de mycket dåliga vägarna, trafikträngseln, parkeringsproblemen och oändligt med skräp i nästan varje dike. Vi är dock fullt medvetna om att vi är mycket kräsna när det gäller mat.

Messina


Det talas så mycket om den Syditalienska menyn, men vi blev oftast besvikna på det som serverades. De senaste åren vi var där, valde vi tillslut att nästan helt laga vår egen mat och dessutom ta med matsäck på våra upptäcktsresor.


Ja, vi är noga med mat, men i längden är det inte hållbart att två såskonnässörer och fritidskockar aldrig får sås till maten, att köttet smakar hormoner eller är felaktigt tillagat, överkokt/stekt fisk och att ketchup och majonnäs är det enda standardtillbehöret. Dock, är man villig att betala 50-100 €/person, går det att hitta bra mat, men inte alltid ens då.

Hösten 2011, lyckades vi hitta en restaurang i Catania med sås på menyn, alldeles i närheten av Castello Ursino. Ryggbiff med grönpepparsås. Vi blev serverad en skämd, halvrutten köttskiva som dessutom inte var ryggbiff. De torkade grönpepparkornen nyligen hällda i såsen, knastrade när man tryckte på dem med gaffeln. Vi smakade inte mer än en tugga var som vi spottade ut. När vi vägrade betala, höll de fysiskt kvar mig och efter någon minut kom det från köksingången in tre ytterst obehagliga hotfulla pistolbeväpnade personer. Efter långa förhandlingar med ägaren och en kock som skämdes och som från början uppenbart var klar över vad han serverat, “tvingades” jag motvilligt betala halva notan.

Under åren 2012-2015 spenderade vi semestrarna uteslutande på den norra delen, på kusten mellan Palermo och Messina. Efter några år lyckades vi till slut hitta några enstaka restauranger med acceptabel mat till rimliga priser, bl.a. i Marina Di Patti och Gioiosa Marea, men valde ändå att främst tillaga vår egen mat hemma, i de lägenheter vi hyrde.

Gioiosa Marea
Gioiosa Marea


Efter långa och många diskussioner, intensivt letande och visningar av många hus, lade vi till slut i maj 2015 bud på ett hus med milsvid utsikt över de Sicilianska bergen med en glimt av medelhavet. Centralt i en bergsby med några tusen invånare, 15 km från kusten.

San Piero Patti
San Piero Patti

Blankpolerad krämfärgad Carraramarmor i hallen, samt alla av de sex rummen på två av de tre våningarna, trappan i rödtonad granit. Ingång till källaren utifrån gatan, med 500 liter vintunna, tvättstuga, antik kvarnsten och tvätthäll från medeltiden som fanns bevarad enda sedan huset uppfördes. Eget vatten, men även kommunalt, då det var problem med tillgången på sommaren. På andra våningen fanns utgång till en terrass från de tre sovrummen, som var byggd längs sidorna på den södra och västra fasaden. Utgång från köket på tredje våningen till en stor terrass med kvällssol och fantastisk utsikt. Bredvid huset, inmurat i den gamla stadsmuren som uppfördes på 1300-talet och som är husets norrvägg i två plan, en vedeldad ugn med bl.a. bakhäll som husägaren genom ett mer än sexhundra år gammalt servitut fick använda.


Mäklaren menade, att när hela familjen med tre barn bodde där, fyllde de på vintunnan en gång om året. -Det är bara att ringa någon av de lokala vintillverkarna, så kommer de med en liten tankbil och fyller den. Det hade dock blivit lite dyrare de sista åren menade han, så numera fick man ibland betala upp till en Euro per liter, förutsatt att man betalde kontant.


Helt enkelt ett fantastiskt hus för pengarna. Dessutom inom budget. Smakfullt komponerat lyxmaterial överallt där inget sparats på detaljerna. Nyligen renoverat med bl.a. nya fönster och värmeanläggning. Priset, en bra bit under 100 000 €.


Efter ytterligare besök dagen efter, lade vi ett bud som godkändes av säljaren, varpå handpenningen skulle överföras dagen efter kl. 10.00. Kl. 17.00 ringde vi advokaten som vi hade kontaktat i förväg från Sverige. Han visste redan vilket hus det var och skulle kolla upp det.


Tidigt på morgonen dagen efter ringde advokaten och informerade oss om att han kontaktat mäklaren och avbokat handpenningsmötet. Han ville istället träffa oss på förmiddagen. Vid mötet informerade han oss om att källaren inte hade giltigt bygglov och därmed att huset inte går att överföra till en ny ägare.
När ägarna under en modernisering och ombyggnad 1987 grävt ut källaren ytterligare och byggt igen den ursprungliga trappan från det som nu var vardagsrummet, hade de lämnat in bygglovsritningar och fått dem godkända. Tyvärr hade de inte betalt en nödvändig stämpelavgift på motsvarande ca 50 Euro (på den tiden var det dock Lire) för att formalisera och registrera bygglovet. Det skulle därmed behövas ett nytt bygglov, som troligen inte skulle beviljas. Hela stadskärnan och alla byggnader var numera kulturminnesskyddade.


Vid ombyggnaden hade husets ingående vatten med mätare och huvudkran, samt elcentralen lagts där och därför behövdes det tillgång dit. Vi fick alternativen att justera ritningarna med hjälp av en arkitekt, mura igen ingången utifrån och göra en lucka i golvet från vardagsrummet. Dock behövdes det bygglov för det också och som troligen inte skulle godkännas, men kanske skulle ingen uppmärksamma det menade han. Dock skulle vi få problem om vi tänkte sälja det någon gång i framtiden. Andra alternativet skulle vara att mura igen källaren, justera ritningarna och öppna den något år senare och hoppas på att ingen märkt något. Vi skulle givetvis också då få problem vid en eventuell senare försäljning.

Han målade upp ett värsta scenario om att vi i båda fallen skulle kunna få böter på mellan 2 000-5 000 Euro om det upptäcktes. Eventuellt skulle vi även kunna bli polisanmälda och dömda för brott. Mäklaren hade dessutom till honom uppgett att man skulle kunna muta någon att ändra i handlingarna, så att det såg ut som om bygglovet betalts. Advokaten höll med om det och menade att det var fullt möjligt, men inget han rekommenderade oss att göra.


Om vi betalt handpenningen men inte köpt huset, hade säljaren förmodligen motsatt sig att betala tillbaka den. Vi hade då fått gå vidare juridiskt och blev informerade om att genomsnittstiden för en sådan process var sju år. Förutom kostnaderna för processen, hade det dessutom inte varit säkert att vi ens fått några pengar tillbaka.

Besvikna gick vi därifrån och försökte så gott vi kunde njuta av den lilla tid vi hade kvar på semestern, med långa efterföljande diskussioner på kvällarna och dålig sömn. Det blev inget husköp.


Väl hemma i Sverige slutade vi helt att prata om våra semesterhusdrömmar i många månader. Vi har inte varit på Sicilien sedan dess och kanske var det sista gången.

Det var som om drömmarna hänsynslöst blev begravda i en källare, i en liten bergsby med milsvid utsikt, med en glimt av Medelhavet.

Fem år senare var vi mycket glada över att det inte blev något.

Sverige 2022-10-13