Author: remulus

Har en Spansk ägarförening rätt att förbjuda uthyrning?

Nej, det kan de huvudsakligen inte göra när det gäller en långtidsuthyrning. Dock kan de under vissa omständigheter avbryta hyresförhållandet i förtid. Samtidigt finns det inte en fastställd gräns på längden av hyreskontraktet när det gäller en bedömning av om det är en korttids- eller långtidsuthyrning. Längden av långtidsuthyrningen är med andra ord inte specificerat i lagtiftningen, då detta kan förhandlas fritt mellan hyresgästen och fastighetsägaren. I hyrelagen nämns en normal eller snarare förväntad hyrestid på fem år, viket dock kan skilja sig åt mellan olika regioner, där det i vissa är fyra och andra sex-åtta år. Vid uthyrning till en kommersiell verksamhet är den sju år.

Vid en bedömning är de flesta jurister däremot eniga om att en långtidsuthyrning i vart fall måste vara en period som är längre än 31 dagar, medan andra menar att den bör vara minst två eller tre månader och är uppenbart om den är 12 månader eller längre. Om långtidsuthyrningen är av det kortare slaget, bör annonseringen/marknasdsföringen inte inrikta sig på turism, som t.ex. att annonsera sin lägenhet på hemsidor eller andra publikationer som riktar sig primärt mot turister. Den juridiska bedömningen och tolkningen av detta, handlar i grunden om vad syftet med uthyrningen i grunden är. En god anledning kan vara att hyra ut under lågsässong eller till någon som arbetar inom sässongsindustrin under högsässong. Syftet med uthyrningen får i vart fall inte likna en korttidsuthyrning till turister.

Tyvärr är Spansk juridik ofta svårtolkad och ospecificerad på grund av ett flertal orsaker, som jag inte går in på här just nu, men som gör att det sprids mycket felaktig information på nätet. Inte minst angående detta.

Kanske dock, men inte riktigt säkert, kan uthyrning förbjudas när det gäller korttidsuthyrning som faller under de Regionala lagarna om Turistlicens.

Föreningen måste i vart fall följa ett flertal Nationella lagar, som t.ex. den grundlagsfästa lagen om äganderätt och lagen om horisontella fastigheter. De innebär bl.a. att om man bryter mot stadgarna, kan man inte förlora äganderätten utom i mycket ovanliga extremfall. Däremot kan man få ett temporärt användningsförbud på maximalt tre år, samt få betala skadestånd, men vägen dit är oftast mycket lång och komplicerad.

Sedan en lagändring 2019 i lagen om horisontala fastigheter, Ley de Propiedad Horizontal, LPH, genom ett Kungligt dekretet, 7/2019 – EDL 2019/5763, har diskussionens vågor gått mycket höga. Inte minst efter vissa missuppfattningar av ett avvisande i Högsta Domstolen den 30 april 20021, där föreningen förlorade mot en ägare som ville hyra ut. I det fallet var prövningsansökan som föreningen lämnat in, utformad på så sätt att den nya lagstiftningen inte prövades. Istället prövades det om det är förenligt med lagen att äga en lägenhet i främst kommersiellt syfte och om föreningen har rätt att motsätta sig detta. T.ex. genom att den skulle kunna anses vara en kommersiell fastighet. Domstolen ansåg att när det gäller specifikt uthyrningsinkomster av en fastighet ämnad för boende, vilket en turistuthyrning i grunden är, så strider inte intjänandet mot några lagar. Bostadsenheten anses därför inte vara en kommersiell verksamhet i lagens mening, även om ägaren får intäkter av detta. Därför kan uthyrning med den argumenteringen föreningen anfört, inte begränsas.

Dock har beslutet misstolkats av många stora medier i Spanien, där de gick ut med att det skulle ha varit en prövning av den nya lagtexten och att domslutet skulle förhindra föreningar att motsätta sig turistuthyrning, vilket det inte gällde. Det innebär att den nya lagen ännu inte har prövats av högre rätt.

Anledningen till detta för närvarande oprövade lagvacuum är bl.a. en svårtolkad skrivning i sekt. 12 art 17, som stipulerar ungefär, att om en förening vill begränsa eller villkora ägarnas rätt, när det gäller licensierad korttidsuthyrning till turister, behövs numera ett stämmobeslut där 60 % av samtliga ägare är positiva till detta (förutom Katalonien med 80 %). Tidigare behövdes en enhällighet.

Bl.a. men inte endast eftersom äganderätten är mycket stark, ifrågasätter både jurister och domare dels tolkningen av lagtexten och att den kanske bryter mot grundlagen. I lagskrivningen står det dessutom klart uttryckt, att det rör en begränsning resp. villkorande av uthyrningen och nämner inte någonting om ett förbud.

Sedan införandet av lagen om att ägarna måste ansöka och beviljas licens för att kunna uthyras till turister, en s.k. Turistlicens som blir beviljad av de Regionala myndigheterna där lägenheten finns, bröts detta ut ur den Nationella Hyreslagen som en skrivning att hyreslagen inte är giltig för detta. Att den dessutom är Regionalt reglerad, innebär att de kan skilja sig åt, beroende på var lägenheten finns.

För att ytterligare komplicera frågan, kan det nämnas att sju Regionala Domstolsdomare tillfrågades om den nya lagen från 2021 innebär att föreningar kan förbjuda turistuthyrning utan rimliga och väl grundade anledningar, eller endast begränsa och villkora. Fem Domare menade att föreningen inte kunde förbjuda uthyrning, utan endast begränsa och villkora och två av dem menade att den nya lagtexten kunde förbjuda det.

Många jurister menar därför att om lagtexten skulle uppfattas som om att en förening skulle kunna införa ett uthyrningsförbud, skulle det ha uttrycks i lagtexten, vilket inte görs. medan andra anser att det ändå är möjligt med ett förbud.

För att kunna tolka lagtexten i framtiden, måste den prövas av högre rätt, men eftersom domslut i de Provinsiella Domstolarnas ofta skiljer sig åt, oberoende av att det ofta finns skillnader i lokal lagstiftning, kommer det för lång tid framöver att vara svårt att på ett någorlunda förutsättningsbart sätt tolka den nya lagen.

Sverige 2022-06-20

Att få en Spansk lagfart del 1. Hur svårt kan det vara?

Del 1. En inledning.

Det kan vara lätt. Ta några veckor eller månader, men också två år, 10 år, eller vara helt omöjligt. Har man då dessutom betalt en handpenning direkt till säljaren, som sedan vägrar betala tillbaka trots en oavslutad affär, kanske man inte får tillbaka något alls. Inte ens efter att man fått rätt efter flera års processande. Detsamma gäller om det finns allvarliga felaktigheter i lagfarten som missats. Då kan egendomen bli osäljbar i en framtid. Oftast kan detta rättas till i efterhand, men är både kostsamt och tar mycket lång tid.

Kan man inte Spanska ordentligt, kan ett enda eller flera översättningsfel innebära att du faktiskt köper grannlägenheten eller källarlokalen under. Blev själv nästan tvingad till att flytta till en annan parkeringsplats i parkeringsgaraget, då det finns ett (1!) enda felaktigt ord i lagfartsbeskrivningen som gör att det kunde, med tvekan dock, tolkas på ett annorlunda sätt än det som uppenbarligen var avsett från början.

Att ansöka om och få en lagfart i Spanien kan inte jämföras med hur man gör i Sverige. Skall här försöka ge en liten bakgrund till varför det är så, samt lite inledande om vad man skall tänka på. Dessutom är i stort sett alla lagfarter på lägenheter i Spanien tredimensionella, vilket är nästan okänt för de flesta Svenskar. Det har funnits mycket länge i Spanien men infördes i Sverige först 2004. Första gången det nämndes i lagstiftningen i Spanien var 1889 i civillagen, men endast som en möjlig ägandeform. 1939 inskrevs det mer utförligt, vilket öppnade för en singulär ägandeform. 1960 utformades lagen Ley De Propiedad Horizontal (LPH), vilken, genom ett flertal omarbetningar, gäller än idag.

En lagfart i Spanien är också olik en Svensk inte endast beroende på dimensionerna. Bl.a. finns två olika typer av både två och tredimensionella. En nationell och en lokalt registrerad som inte heter samma sak, då man skiljer på dem olika typerna. Nationellt registrerad äganderätt heter Titulo, en lokalt registrerad lagfart Escritura. Äganderätten behöver inte vara nationellt registrerad, utan man får en äganderätt ändå genom den lokala Escritura, men man kan inte få en Titulo, utan en Escritura. Det är därför avgörande att man i vart fall får en Escritura, som här något förenklat översätts till lagfart.  Denna ”lagfart” blir lokalt registrerad genom Notarius Publicus. Det är i de flesta fall inte nödvändigt med en Titulo. I Tituloregistret finns dock anteckningar om allt som skett med fastigheten, t.ex. när det gäller byggnation, bygglov och förändringar. Registerena är skilda från varandra och är inte sökbara gemensamt, då det är olika avskilda myndigheter som ansvarar för dem.

En stor majoritet av skandinaver som köper ett semesterboende i Spanien köper en lägenhet, så därför kommer jag att koncentrera inläggen i serien till det, men proceduren och fallgroparna är närmast identiska när det gäller hus. Däremot kan det finnas annat som gäller specifikt för hus. Det kan vara t.ex. olika servitut och ledningsrätter, som visserligen oftast även finns inskrivet för lägenheter också, men ibland på ett lite olika sätt. Kommer dock att gå in på det i senare inlägg.

Det man också måste vara klar över, är att det finns 17 st. Autonoma Provinser, Comunidades Autónomas, som har egen lagstiftningsrätt. Dock måste de följa vissa nationella lagar, den s.k. Allmänna rätten, vilket bl.a. den Spanska äganderättslagen är, samt lagen om horisontala fastigheter, Ley de Propiedad Horizontal, LPH,  som något kan jämföras med den Svenska Jordabalken när det gäller tredimensionell fastighetsbildning. Äganderättslagen är mycket stark i Spanien och är dessutom en grundlag. Det är Svensk äganderättslag delvis också men anmärkningsvärt nog, ur ett internationellt perspektiv på många punkter ofullständig. Jordabalken är heller inte en grundlag. För att komplicera det ytterligare, så finns det i Spanien flera nivåer av lagstiftningsrätt enda ned till region-, stads,- kommun eller specialområdessnivå.

Det innebär att det ofta finns skillnader, som t.ex. stämpel- och överföringskostnader eller att procedurer skiljer sig åt. Särskilt och speciellt gäller det om det skulle uppkomma en civilrättslig tvist. Inläggen är därför avgränsade till att handla om hur man får en lagfart på en lägenhet i den autonoma provinsen Valencia, Comunidad valenciana, men är ändå generellt giltigt för hela Spanien, undantaget alltså på detaljnivå. Vill även passa på att påpeka, att det är mycket viktigt att få hjälp av en välrenommerad och oberoende, gärna lokal, jurist- eller advokatfirma, vid ett fastighetsköp.

Tidigare var det mycket vanligare men förekommer fortfarande att köparen inte beviljas en lagfart, då det ibland finns ett eller flera hinder för det. Ofta beror det på formfel eller rena misstag vid en eller flera tidigare överföringar. Andra orsaker kan vara ett beviljat men oregistrerat bygglov för en tidigare eller befintlig del av lägenheten eller huset. Ett beviljat bygglov, men oregistrerad färdigställd källare som grävts ut t.ex. för ledningsdragning, tillbyggnad på en takterrass, ändrat användningsområde (t.ex. kommersiell till privat), en pågående arvs- eller skuldtvist m.m.

I Spanien är det mycket viktigt att det inte finns några formfel och det är slutligen Notarius Publicus uppgift att gå igenom handlingarna och leta efter hinder och säkerställa att allt går rätt till. En enda liten felaktig detalj eller procedurfel som upptäcks, som för en utomstående kan verka obetydlig, kan försena eller i vissa fall t.o.m. förhindra hela överförandet. Det är ofta som det hittas skrivfel eller mindre felaktigheter som Notarien ändrar för hand när de är helt uppenbara, men en del av dem går inte att ändra utan vidare undersökningar, då det kan vara tolkningssvårigheter eller motsägelser i de olika dokumenten.

På grund av bland annat det, är det mycket viktigt att en insatt och kunnig person hjälper till och förbereder mötet med Notarien genom att noga gå igenom de olika dokumenten innan. Både för att minimera anledningar till nekad lagfart, men främst för att bevaka dina intressen. Ett enda oupptäckt skrivfel, kan innebära stora konsekvenser.

Det finns också ett flertal hus och lägenheter som inte har någon giltig lagfart att överföra eller någonsin haft det, men finns ändå till salu. Att lagfarten är ogiltigt kan t.ex. bero på att en tidigare arvtagare eller annan delägare inte har registrerat sin del av och/eller överfört den korrekt. Andra orsaker kan vara att den getts som gåva och det finns otillräcklig eller bristfällig ursprungsdokumentation. En av de vanligaste orsakerna till detta, är att de inte betalt för överföringsavgifterna som är relativt höga.

Det finns även fall där både kopian (som köparen får) förkommit och där originallagfarten inte heller finns bevarad i något register, vilket kan bero på slarv, olyckor eller bränder. Det finns också lagfarter som ogiltigförklarats i efterhand.  Det kan även bli problem om säljarens lagfart inte riktigt stämmer överrens med originalet. Det kan t.ex. vara en mindre felskrivning av en tidigare notarie.

När det gäller de tredimensionella lagfarterna som är aktuella för de flesta lägenheter och garage/parkeringsplatser i Spanien, är de ungefär lika upplagda som de svenska formellt sett. En eller flera två-dimensionella kartor, samt löpande text för att försöka beskriva fastighetens läge mer exakt i den tredje dimensionen. Det är ofta en ganska precis och kort förklaring på kanske ett tiotal meningar, men innebär givetvis att det kan finnas felaktigheter, svårtolkade formuleringar eller uppstå tveksamheter, som gör att det vid en framtida tvist eller försäljning, kan bli mycket dyrbart att rätta till i efterhand, om det ens är möjligt.

Fortsättning följer i del 2

Sverige 2022-06-17

Spanska medellönen översteg för första gången någonsin 2 000 € under det första kvartalet.

Den Spanska medellönen ökade med 5,2 % brutto på årsbasis första kvartalet 2022 och nådde i genomsnitt 2 006,61 euro per månad. Ett nytt rekord för perioden mellan januari och mars ett enskilt år sedan 2008 då statistiken började beräknas.

Medellönen i besöksnäringen, bl.a. främst restaurangpersonal, var under samma period 1.151 Euro.

Detta enligt statistik från: https://www.ine.es/dyngs/INEbase/es/operacion.htm?c=Estadistica_C&cid=1254736045053&menu=ultiDatos&idp=1254735976596

Sverige 2022-06-16

Man går bara i pension en gång i sitt liv. Del 1

I början av 2000-talet hade jag en kollega som det sista året innan han skulle gå i pension, berättade många och långa ingående berättelser om hur han och hans fru hade planerat för pensioneringen i mer än 20 år.

För mig var det 30 år innan jag skulle komma i samma situation, men lyssnade intresserat och lärde mig en hel del intressanta saker som påverkat hur jag själv gjort och fortfarande gör.

”Man går bara i pension en gång i sitt liv” var hans devis och därför måste det planläggas noga.

Han tillhörde en annan generation och hade upplevt Francodiktaturen i Spanien under deras många och långa semesterresor dit. Efter 1975 förändrades landet till det bättre och under flera år därefter diskuterade han och hans fru ofta om att köpa ett semesterboende, men deras ekonomi räckte inte riktigt till att på egen hand bekosta allt själva. I vart fall inte i det området de var intresserade av.

De var på jakt efter ett hus i Malaga. Husen var med Svenska mått mätt ganska billiga, men det var ändå mycket pengar det rörde sig om.

Tillsammans med en annan familj som de ofta semestrat tillsammans med, började en plan att utvecklas.

Efter några år av förhandlande och möten med en Svensk jurist, hade de bestämt sig. De skulle köpa två nybyggda hus i samma område. Hyra ut det ena och dela på det andra. Semestra i det, både själv och tillsammans med den andra familjen. Uthyrningen av det andra skulle bekosta sitt egna lån och avbetalningar och täcka upp en del för det andra.

Efter att lånen var slutbetalda, skulle de dela på sig och var familj skulle då ha ett eget hus.

Att låna i Spanien var, och är fortfarande inte som i Sverige, vilket jag kommer att gå in på mer detaljerat i senare inlägg.

Båda lånen var 20-års annuitetslån med fast ränta, baserat på valutan Pesetas, vilket innebar att de i förväg någorlunda visste vad månadsbetalningarna skulle bli under hela låneperioden. Det enda som gjorde dem oroliga var växelkursen, som under åren dock visade sig vara ett bra val, då det blev billigare för vart år. Inte minst beroende på inflationen men även på grund av att den Svenska kronan stärktes under i stort sett hela tiden. Valutakursrisken var något som upptog mycket av deras gemensamma diskussioner de första åren och oroade dem en del i början.

De valde att köpa två likvärdiga hus på ca 120 kvadratmeter i två plan med 4 sovrum, två toaletter med dusch, badkar och bidé, samt en liten trädgård. För att förenkla det hela, ordnade de både uthyrningsagent och trädgårdsskötsel genom ett spanskt företag som byggföretaget rekommenderade.

Familjerna var mitt i livet. Själv hade de två barn och den andra tre. De hade redan förutsatt att det skulle kunna bli problem i framtiden. Inte minst när det gällde det ekonomiska och skrev därför ned olika scenarier i ett dokument med ett flertal punkter, samt förslag på hur de skulle komma överrens. Detta gjorde de bl.a. med hjälp av en Svensk jurist.

Men, en sak som de överhuvudtaget inte tänkt på eller diskuterat i förväg och som skulle visa sig bli en av de allvarligaste meningsskiljaktigheterna, vilket de f.ö. inte ens diskuterat innan köpet, var deras barn.

När barnen blev äldre, ville de givetvis själva, tillsammans med sina respektive och vänner låna huset för att tillbringa sina semestrar där. Det visade sig bli ganska allvarliga slitningar under de sista åren. Både på huset, vilket han ansåg vara det värsta, samt hur de fasta och rörliga kostnaderna skulle delas på ett rättvist sätt.

Går inte in på alla skräckexempel som uppenbarade sig för honom. Men, man bör i vart fall vara klar över ,sade han, att det kan bli dyrt att mitt under den Spanska sommaren tvärvädra, samtidigt som fem AC-anläggningar är igång. Det verkade som att en del yngre personer uppenbart inte riktigt förstår det. Inte ens efter att man ingående förklarat det olämpliga att göra så.

Poolbygget och renoveringen på mitten av 1990-talet av det huset de själva använde och hur kostnaderna skulle fördelas var inget större problem, men blev tyvärr senare en av många anledningar till att familjerna slutade umgås med varandra under en lång period.

Främsta orsaken var att de inte kunde komma överrens om vem som skulle ha vilket hus när de 20 åren hade gått. Inte minst på grund av värderingen av förbättringarna och renoveringarna, men främst av känslomässiga skäl. Båda familjerna och deras barn hade naturligtvis glada minnen från huset de delat på i så många år och därför ville båda ha det.

Huset de hyrt ut var i mycket sämre skick, det var båda överrens om. De hade visserligen renoverat det också, men inte lika samvetsgrant som det andra, samtidigt som det inte hade pool. De hade även flera gånger under sina besök planterat ett stort antal träd och buskar som under åren skötts väl av det inhyrda företaget och var numera uppväxta. De gav under större delen av året en riklig skörd av bl.a. apelsiner och citroner. Något sådant fanns inte i den andra trädgården.

Första lösningen blev att värdera båda husen av en oberoende mäklare, vilket gjordes. De kom överrens om att den som övertog det uthyrda huset skulle kompenseras av den andra med 150 000.

Ingen av familjerna ville godta förslaget och därför återfanns bara ett annat som den Svenska juristen föreslog enligt avtalet. Att båda husen skulle säljas och pengarna därefter delas. Ingen var intresserad av det heller. Ett ställningskrig utbröt och de slutade helt med att umgås med varandra under två år, innan en av dem till slut gav med sig.

En vänskap kan inte värderas i pengar eller hus, menade han. Det blev till slut dem som tog över det uthyrda huset. De var inte riktigt nöjda med det, men så blev det i vart fall

Två år efter pensioneringen började familjerna försiktigt att umgås med varandra igen, men det var inte längre samma sak menade han.

I vart fall blev det i övrigt som de tänkt, att båda familjerna hade var sitt betalda semesterhus i värmen. I efterhand visade det sig att uthyrningsintäkterna de sista 5-10 åren var så pass stora att det bekostade lånen och amorteringarna på båda husen, samt att det t.o.m. blev ett litet överskott.

Fem månader efter pensioneringen, började kollegan bli allt tröttare och grå i ansiktet.  En dag ramlade han till slut av sin cykel och fick hämtas med ambulans. Det visade sig att ena hjärtklaffen var i mycket dåligt skick. Vi som så många gånger hört om hur oerhört noga och länge han planerat sin pensionering, menade att det ju skulle vara tragiskt om han dog redan nu.

När jag träffade honom några år senare var han pigg som en 40-åring. Han hade fått en ny hjärtklaff från en gris och tillade att hans fru påpekade att han ibland grymtade på nätterna.

Sverige 2022-06-16

Spanien är den populäraste semesterdestinationen för Européer.

Kartan och statistiken är dock från 2019 och ger en bra bild på situationen innan pandemin, men som kan tänkas fortsätta nu under 2022 efter borttagandet av de flesta reserestriktionerna i Europa.

Det mest populära semestermålet (som i Sveriges fall är Spanien som flaggan anger) är baserat på det totala antalet semesternätter som invånarna har tillbringat i landet.

Mer information finns att läsa på länken: https://ec.europa.eu/eurostat/statistics-explained/index.php?title=Tourism_statistics

Sverige 2022-06-15

Att köpa en fastighet i Spanien. Några grundbegrepp.

Först måste det ytterst tydligt klarläggas vad det innebär semantiskt uttryckt (språkligt) och juridiskt, att på riktigt äga en lägenhet och få en fastighetslagfart till den, då allt för få Svenskar känner till det.

En fastighet är ett bestämt avgränsat område (i vissa fall vattenområde) eller en volym, som är fast egendom med tillhörande fastighetstillbehör. För en fastighet kan det utfärdas en lagfart. Lagfarten specificerar det avgränsade området.

I Sverige är en fastighet allt som oftast ett område som en villa är byggd på, en skog eller kanske en jordbruksmark, ev. med tillhörande impediment, våtmark utan eller med tillhörande bäckar och sjöar.

Vad många inte vet, är att Sverige juridiskt sett i detta avseende, speciellt när det gäller äganderätten (lagfartsrätten) till lägenheter, med hänvisande till Jordabalken, fram tills den 1 januari 2004, kunde jämföras med ett U-land. Än idag kan vi med belägg jämföras på samma sätt.

Först 2004 öppnades det för en möjlighet att i Sverige skapa och äga tredimensionella fastigheter, vilket är en fastighet som i sin helhet är avgränsad både horisontellt och vertikalt. Vi var f.ö. ett av de sista länderna i Västvärlden att införa det.

Mer korrekt uttryckt, har det långt tidigare än i Sverige i de flesta Europeiska länder sedan länge använts en sorts modifierat tvådimensionellt lager på lagersystem för att uttrycka en tredimensionell fastighet. Det finns belägg för att något liknande tillämpades redan för 2000 år sedan i det antika Babylon. Det fanns överhuvudtaget inte ens något liknande i Sverige innan 2004.  Första gången det nämndes i lagstiftningen i Spanien var 1889 i civillagen, men endast som en möjlig ägandeform. 1939 inskrevs det mer utförligt. 1960 utformades lagen Ley De Propiedad Horizontal (LPH), vilken genom ett flertal omarbetningar, gäller än idag. Tyskland införde f.ö. en fullvärdig tredimensionell fastighetsreglering 1951.

Juridiskt innebär den tredimensionella fastighetsbildningen en markant skillnad mot vårt tidigare och än i dag vanligaste “normala” system med bostadsrätter. Skillnaden är oerhörd, inte minst vid en jämförelse av äganderättens rättigheter och det personliga skyddet när det gäller fast egendom i ett Europeisk och internationellt perspektiv. Äganderätten finns t.ex. specifikt uttryckt i Artikel 17 i EU-stadgarna.

Att anmärka på är att den Svenska bostadsrättslagstiftningen inte följer dem stadgarna, vilket är i linje med att en äganderätt i juridisk mening inte existerar. Det skulle dock kunna argumenteras för att Svenska staten andvänder sig av en särlagstiftning i artikeln där det stipuleras att undantag får göras på så sätt: “… som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse.” men är alltså inte ens behövligt att hänvisa till.

Det går med andra ord inte att hävda ett nationellt eller statsöverskridande juridiskt äganderättsskydd, om man innehar en bostadsrättslägenhet, på samma sätt som är möjligt om man innehar en lagfart på en egendom.

Vid, i dagligt tal, ett köp av en insatslägenhet äger man alltså inte lägenheten och får därför ingen lagfart. Man är endast en av många medlemar, d.v.s. delägare i en medlemsförening som förvaltar hela bostadsbeståndet. Man betalar med andra ord endast för överlåtandet av rätten att bosätta sig (eller snarare det framtida begagnandet, (användandet) av en specificerad del av beståndet på ett i förväg begränsat sätt. Begränsningarna är dessutom så pass omfattande och inskränkande, att äganderättslagstiftningen, både i internationell och Svensk rätt upphört att gälla.

Köparen av en insatslägenhet, vilket dessutom i grunden är en felaktig beteckning för en bostadsrättsöverföring och juridiskt omöjligt, är istället en överföring av rätten att använda den under vissa förhållanden, på det sätt som föreningens stadgar tillsammans med bostadrättslagen anger. Bostadsrättslagen är dessutom en relativt ytlig, generell och ganska nystiftad lagreglering. Den tidigaste lagstiftningen är från 1930, sprungen ur Lagen den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar. Större revideringar skedde sedan bl.a. genom 1971 (1971:479) och 1991 (1991:614) och har sedan dess uppdaterats löpande.

Det man betalar för, vid en bostadsrättsöverlåtelse, är alltså inte på något sätt ett köp, utan endast ett överförande av nyttjanderätten under förutsättning att man tillåts blir medlem i dess förvaltningsförening. Föreningen har dessutom exklusiv hypoteksrätt, d.v.s. har som enda part rätt att belåna fastigheten och byggnaden, vilket i många fall har fått ett flertal bostadsrättsföreningar att gå i konkurs. Om det händer, är bostadsrätterna i stort sett värdelösa och övergår i de flesta fall till hyresrätter. Ibland kan dock bostadsrättsinnehavarna tillskjuta kapital för att rädda den. En liknande situation kan inte ske i Spanien, då de s.k. ägarföreningarna inte har någon Hypoteksrätt. De har givetvis ingen som helst möjlighet eller rätt att belåna något som andra har äganderätt till, eftersom köparna i grunden är juridiska ägare av sina lägenheter och delägare till hela fastigheten, vilket inkluderar alla gemensamhetsområden.

Det går knappt att förklara och försvara för juridiskt väl insatta medborgare i andra Europeiska länder hur vårt bostadsrättssystem fungerar, utan att de seriöst frågar om vi tidigt blev infiltrerade och inspirerade av det Ryska Stalinistiska Kolchossystemet under 1930-talet.

Den Svenska historien när det gäller utvecklandet och implementerandet av Bostadsrätter är f.ö. mycket intressant. Trots mina allvarliga tveksamheter, har det i vart fall under 1930-60 talet medverkat mycket positivt till det Svenska nybyggandet och nydanandet av det moderna samhället, speciellt under efterkrigstiden. Bostadssrättssystemet hjälpte många från tidigare trångboddhet och undermåliga bostadsförhållanden, samt utvecklandet av det nutida Sverige. Kanske återkommer jag till detta senare, då det är en mycket intressant politisk period som format mycket av dagens Svenska samhälle och boendeformer.

Dock skedde både lagstiftningen och bildandet av bostadsrättsföreningar framför allt under en period av en tydlig vänsterinriktad Socialdemokratisk era. Än idag ifrågasätts tyvärr och märkligt nog inte vårt, i ett internationellt perspektiv, udda bostadsrättsinstitut.

Andelen ägarlägenheter i Sverige idag (2022) är minre än 0,1 % av det totala lägenhetsbeståndet, ca 2000 lägenheter, vilket jag anser i grunden är mycket allvarligt, då den juridiska äganderätten och självbestämmandet när det gäller en så viktig sak som boendet, är betydligt missuppfattad, skev och överskattad genom en alltigenom genomsyrad falsk äganderätt med dagens bostadsrättsinstutionsordning.

I Spanien skall man alltid få en lagfart på det boende som köps, med få undantag. D.v.s. man får en äganderätt på det man köper. Dessutom oftast en separat lagfart på t.ex. tillhörande eller angränsande parkeringsplats eller annan mark, även om det skulle finnas i ett gemensamt parkeringsgarage, såtillvida det inte är reglerat i lagfarten för lägenheten/huset eller är ett separat inskrivet uthyrningsförhållande.

Den Spanska bostadsfastighetens ägarförening som skall bildas vid fler än fyra delägare, en s.k. Comunidad, har som enda uppgift att sköta och förvalta, de gemensamma ytorna som vanligtvis består av trapphus, hissar, gårdsplan, gemensam takterrass och ev. poolområde, inklusive själva poolen. Dessutom sköter den yttre underhållsbehov på t.ex. fasaden.

Givetvis kommer jag i senare inlägg att gräva ned läsaren ordentligt i lagstiftningen i Spanien och vilka risker och fördelar det kan innebära, att på riktigt äga en lägenhet. Lagen inkluderar även husägande, även om det i vissa fall kan vara betydligt mer komplicerat.

Sverige 2022-06-15

Spanien är ett av de många länder där invånarna inte litar på sin Regering, men däremot på de Offentliga Institutionerna.

Bristande tro på olika Regeringar och deras politik är inget nytt. I tider av osäkerhet kan det leda till ett starkt politiskt ifrågasättande som kan utmana de styrande partiernas auktoritet och till och med hota ett helt lands stabilitet.

Statistiken är hämtad från Ipsos Global Trustworthiness Monitor 2022, som bl.a. analyserat graden av förtroende som invånarna har för sina Regeringar och Offentliga Institutioner.

Sedan pandemin började har det globala förtroendet för Regeringarna förbättrats med åtta procentenheter, men det är bara en liten förbättring jämfört med en i förväg låg andel.

Stora skillnader finns även bland enskilda länder. T.ex. har Indien, Tyskland, Nederländerna och Malaysia de högsta nivåerna av förtroende för Regeringen.

Många av länderna med lägst förtroende finns i Latinamerika. Detta är i linje med tidigare undersökningar och förtroendet för politikerna i regionen är nästan obefintligt. Till exempel i Colombia, anser bara 4 % av befolkningen att politiker är pålitliga. I Argentina är den ännu lägre, 3 %.

I allmänhet litar medborgarna mer på de offentliga institutionerna än de regeringar som ansvarar för att förvalta och finansiera dem, vilket möjligen kan bero på att de anser att tjänstemän är mer pålitliga än politiker och statsråd som inte sällan ändrar inställning beroende på hur de politiska vindarna blåser.

Källa (PDF-Dokument): https://www.ipsos.com/sites/default/files/ct/news/documents/2022-01/global-trustworthiness-monitor-2021-report_0.pdf

Sverige 2022-06-14

Vem är det som skriver och varför?

Hösten 2020, mitt under pandemin, köpte jag och min sambo en lägenhet i Torrevieja på Costa Blanca, efter flera års letande i olika delar av Europa. Till slut blev det Spanien. Varför det blev just där, återkommer jag till med ett flertal inlägg.

Vi planerar redan för vår pensionering, bl.a. genom köpet, trots att det är “ganska” många år kvar. Vi har för avsikt att gå i pension någon gång under 2027-32.

Jag som bloggar är i grunden kemiingenjör med specialintresse och utbildning i juridik och ekonomi. Arbetar sedan tidigt 2000-tal, efter fyra års omskolning med ett hantverksyrke i eget företag. Under en kortare period på mitten-slutet av 1980 talet arbetade jag som mäklare, under 1990-talet som analytisk kemist, samt har i perioder undervisat på grundskolan och gymnasiet och under hela perioden ägt ett antal olika företag.

Bloggen är bl.a. skapad eftersom det på nätet och i flertalet trådar på Facebook ibland förekommer både missförstånd och felaktigheter när det gäller Spansk lag och ekonomi. Det finns oftast mer än 10 olika grupper på Facebook att gå med i som handlar om att köpa, äga, bo eller ha semester i de olika specifika områdena i Spanien som Svenskar uppskattar. Ibland ges det helt eller delvis felaktiga svar på flera av frågorna. Oftast gäller det frågor som är lite mer komplicerade än att t.ex. rekommendera en restaurang. Det kan handla om diverse juridiska eller ekonomiska spörsmål, sjukvård, skatte- och inkomstlagstiftning, SINK, bilägande och körkort, licens för kortidsuthyrning mm.

Det som publiceras är ofta subjektiva värderingar och tyckanden, men när det gäller verifierbar fakta, som t.ex. lagstiftning, regler mm, är det faktakontrollerat i flera steg för att i möjligaste mån undvika felaktigheter. Skulle ni upptäcka faktafel, skulle det uppskattas om ni hör av er. Antingen genom att skicka ett meddelande eller lämna en kommentar.

Oftast förändras saker över tid, t.ex. lagstiftning och det är därför viktigt att läsaren är klar över dels datum när inlägget publicerades, samt återkopplar om ni uppmärksammat senare förändringar. Dock skall, i möjligaste mån, framförallt lagstiftningstolkningar vara uppdaterade.

Jag kommer speciellt belysa fallgropar och andra problem som man kan hamna i och försöker inte att förenkla och förkorta för mycket.

Ni får gärna höra av er med tips, kommentarer, nyttig information och annat.

Sverige 2022-06-14

En gång i tiden var en tiggare en tiggare…

Det var en gång… för inte så länge sedan. Ett fattigt land i nord där lagen förbjöd de svaga att söka överlevnad genom att be de mer bemedlade om en slant. Att tigga.

Landet jag syftar på är Sverige. Det fattiga lortsverige som vi till slut kom ifrån genom generationer av arbetares anletes svett och höga skatter.

Vi var ett mycket fattigt land ända fram till någon gång på 30-40 talet. Det fanns då dem som svalt och frös ihjäl på riktigt. Per Albin Hansson och den samvetsgranne och slitande arbetaren lade grunden för ett Sverige som kom att blomstra och utrota svält och fattigdom.

1964 avskaffades lösdriverilagen och därmed var inte tiggeri längre olagligt. Att man gjorde det, berodde bl.a. på att man ansåg att ingen behövde försörja sig genom tiggeri längre.

Tiggarna fanns kvar ändå, men var inte så många. De missanpassade eller de som ville tjäna en extra slant förutom de som socialtjänsten tillhandahöll. När pengarna var slut, ofta genom förslösande på alkoholhaltiga drycker på statsmonopolet, gick de ut för att försöka tigga ihop lite extra. Man skämtade om att merparten av socialbidraget återgick till staten.

Mellan 2004-2007 utvidgades EU med flera f.d. östländer.  Antalet tiggare på dem svenska gatorna ökade dramatiskt efter några år. Så pass att det började störa folk. Någon hade dessutom fräckheten att ifrågasätta om inte tiggeriet var organiserat som en typ av människohandel. Att pengarna hamnade i de redan rikas fickor i slutändan.

Tiggeridebatten ökade kraftigt under 2016 och spårade ut kort därefter för att SD råkade ha synpunkter och nådde oanade politiska höjder med anklagelser om rasism och nazism. Vissa ville förbjuda, andra gav gärna en slant till de dem som de ansåg vara de minst bemedlade.

Debattens vågor gick ännu högre under 2017. De som menade att tiggeriet var organiserat kallades allt mera högljutt för fula invektiv och påpekades tillhöra den värsta av den hjärtlösa skaran. Det fanns inget organiserat tiggeri. Det var bara ett rasistiskt falsarium.

Numera, 2018, vet vi hur det ligger till med många av de “fattiga” tiggarna. Det tog bara nästan tre år med en urspårad debatt, innan farhågorna blev bekräftade och för debatten att bli någorlunda sansad.

Sverige 2018

Den politiskt omöjliga abortfrågan

Livet var mycket enklare och förhållandevis okomplicerat i den trygga lektionssalen i högstadiet på slutet av -70 talet. Diskussioner om svåra frågor som dödsstraff, kärnkraft, apartheid och abort handlade i slutändan bara om man var för eller emot.  Så värst många nyanser däremellan fanns inte då.

Räck upp handen ni som är mot abort, minns jag att läraren frågande. Själv var jag ganska medveten om den några år gamla abortlagstiftningen. Hemma hade frågan diskuterats flera gånger, så jag var trots min ringa ålder ganska uppdaterad.

Lärarinnan var i 50-års åldern och på den tiden kallades hon för rödstrumpa och vänsteraktivist. Hon hade mycket starka åsikter i frågan skulle det visa sig och hade själv arbetat politiskt sedan -60 talet för att lagstiftningen skulle förändras och bli friare.

Hon tittade oroligt runt i klassrummet och såg att i vart fall 10 händer hade sträcks upp. Hon verkade vara lite besviken, men trots sin politiska övertygelse visade eller uttalade hon inget patroniserande eller agg mot dem som visade sig vara mot. Därefter började några veckors projektarbete där vi skulle samla in information på biblioteket, genom att läsa bl.a. böcker och tidningsartiklar, samt besöka politiska föreningar. Sedan skulle lärarinnan hålla i en paneldiskussion där några av oss som var för och emot skulle diskutera våra argument inför klassen..

Jag blev en av dem som argumenterade för fri abort, helt säker på att min ståndpunkt var den enda rätta. Paneldiskussionen kändes bra och efteråt skulle det återigen röstas. Tre eller fyra händer var fortfarande uppräckta. Lärarinnan såg nöjd ut och berömde oss för våra respektive argument på båda sidor.

Nio år senare, när jag studerade i Lund, fick frågan en helt annan innebörd. Min flickvän blev gravid i mitten på den andra terminen. Det följde en svår och lång diskussion som pågick flera veckor. På något sätt hade bilderna av fosterutvecklingen som abortmotståndarna visat och många andra av deras argument under den tidigare paneldiskussionen fastnat på näthinnan. Helt oförberedd kände jag mig tvingad till att föra över diskussionen till mer  praktiska problem, bl.a. med svårigheterna att ta hand om ett barn under studierna eller om hon eller båda skulle behöva avbryta dem, samt att vi inte hade en gemensam bostad än.

Det var lätt på -70 talet att vara abortförespråkare, men att få uppleva de kval som jag, men främst min flickvän fick genomgå, smärtade mig mycket och gör än idag. Hon var visserligen i grunden något tveksam till att fullfölja graviditeten, men visade samtidigt mig stor respekt och lyssnade noga på mina argument för eller emot. Jag är idag övertygad och har senare fått bekräftat, att vi skulle haft ett gemensamt barn om jag suttit på den andra sidan under paneldiskussionen i högstadiet.

Sedan några år tillbaka har abortfrågan återigen kommit upp på dagordningen. Lite vid sidan om har jag följd den medicinetiska debatten och framför allt den efterföljande debatten om läkaren som försökte rädda ett aborterat foster i 22:a veckan.

Abortfrågan har inte bara för mig ytterligare komplicerats utan sedan flera år har den diskuterats aktivt.  Inte bara i medier och på nätet, utan också privat mellan vänner och bekanta och på arbetsplatser.

För några år sedan när debatten var sansad kunde vem som helst, befogat eller inte, uttrycka farhågor om att livsdugliga foster i värsta fall kanske aborteras. Tyvärr går det inte längre, i vart fall inte i massmedia utan att angripas av argument på sandlådenivå.

Jag misstänker starkt, att bara för att frågan politiskt uppmärksammats av ett för många tvivelaktigt parti, SD, kan ingen sansad debatt längre ske. Kanske om några år, på samma sätt som med invandringsfrågan.

Ledarskribenter, ledande politiker mm försöker uppenbart göra politiska poänger av sin respektive hållning och har för länge sedan lämnat all anständighet i sin argumentering för en extra stjärna i partiboken eller från läsarna genom att man tror sig locka tillbaka väljare och prenumeranter, bara genom att visa hur starkt man konsekvent är emot SD och samtliga av dess politiska idéer. Utan urskillning, utan eftertänksamhet och utan normal samtalston. Hatet tillåts dessutom lysa igenom, för det är ju på det viset “de” skall besvaras och bekämpas, har man kommit överens om, på slutna politiska möten och i redaktörsrummen.

Genomtänkta, avvägda och respektfulla argument är tyvärr inte längre så vanliga. En debatt som i början välkomnades, men som allt mer fått mig att känna avsmak för de allt starkare polariserande politiska argumenten, där de hela tiden försöker bjuda över varandra i smaklöshet, billiga politiska floskler och populistiska utspel.

Jag ber er, försök lägga partiboken på hyllan för en stund. Frågan är värd en eftertänksam och sansad, väl avvägd och mogen debatt, i de svåra etiska, medicinska och existentiella principfrågeställningarna som den innehåller.

Så gjorde i vart fall vi i våra debatter, redan som tonåringar på -70 talet.