Livet var mycket enklare och förhållandevis okomplicerat i den trygga lektionssalen i högstadiet på slutet av -70 talet. Diskussioner om svåra frågor som dödsstraff, kärnkraft, apartheid och abort handlade i slutändan bara om man var för eller emot. Så värst många nyanser däremellan fanns inte då.
Räck upp handen ni som är mot abort, minns jag att läraren frågande. Själv var jag ganska medveten om den några år gamla abortlagstiftningen. Hemma hade frågan diskuterats flera gånger, så jag var trots min ringa ålder ganska uppdaterad.
Lärarinnan var i 50-års åldern och på den tiden kallades hon för rödstrumpa och vänsteraktivist. Hon hade mycket starka åsikter i frågan skulle det visa sig och hade själv arbetat politiskt sedan -60 talet för att lagstiftningen skulle förändras och bli friare.
Hon tittade oroligt runt i klassrummet och såg att i vart fall 10 händer hade sträcks upp. Hon verkade vara lite besviken, men trots sin politiska övertygelse visade eller uttalade hon inget patroniserande eller agg mot dem som visade sig vara mot. Därefter började några veckors projektarbete där vi skulle samla in information på biblioteket, genom att läsa bl.a. böcker och tidningsartiklar, samt besöka politiska föreningar. Sedan skulle lärarinnan hålla i en paneldiskussion där några av oss som var för och emot skulle diskutera våra argument inför klassen..
Jag blev en av dem som argumenterade för fri abort, helt säker på att min ståndpunkt var den enda rätta. Paneldiskussionen kändes bra och efteråt skulle det återigen röstas. Tre eller fyra händer var fortfarande uppräckta. Lärarinnan såg nöjd ut och berömde oss för våra respektive argument på båda sidor.
Nio år senare, när jag studerade i Lund, fick frågan en helt annan innebörd. Min flickvän blev gravid i mitten på den andra terminen. Det följde en svår och lång diskussion som pågick flera veckor. På något sätt hade bilderna av fosterutvecklingen som abortmotståndarna visat och många andra av deras argument under den tidigare paneldiskussionen fastnat på näthinnan. Helt oförberedd kände jag mig tvingad till att föra över diskussionen till mer praktiska problem, bl.a. med svårigheterna att ta hand om ett barn under studierna eller om hon eller båda skulle behöva avbryta dem, samt att vi inte hade en gemensam bostad än.
Det var lätt på -70 talet att vara abortförespråkare, men att få uppleva de kval som jag, men främst min flickvän fick genomgå, smärtade mig mycket och gör än idag. Hon var visserligen i grunden något tveksam till att fullfölja graviditeten, men visade samtidigt mig stor respekt och lyssnade noga på mina argument för eller emot. Jag är idag övertygad och har senare fått bekräftat, att vi skulle haft ett gemensamt barn om jag suttit på den andra sidan under paneldiskussionen i högstadiet.
Sedan några år tillbaka har abortfrågan återigen kommit upp på dagordningen. Lite vid sidan om har jag följd den medicinetiska debatten och framför allt den efterföljande debatten om läkaren som försökte rädda ett aborterat foster i 22:a veckan.
Abortfrågan har inte bara för mig ytterligare komplicerats utan sedan flera år har den diskuterats aktivt. Inte bara i medier och på nätet, utan också privat mellan vänner och bekanta och på arbetsplatser.
För några år sedan när debatten var sansad kunde vem som helst, befogat eller inte, uttrycka farhågor om att livsdugliga foster i värsta fall kanske aborteras. Tyvärr går det inte längre, i vart fall inte i massmedia utan att angripas av argument på sandlådenivå.
Jag misstänker starkt, att bara för att frågan politiskt uppmärksammats av ett för många tvivelaktigt parti, SD, kan ingen sansad debatt längre ske. Kanske om några år, på samma sätt som med invandringsfrågan.
Ledarskribenter, ledande politiker mm försöker uppenbart göra politiska poänger av sin respektive hållning och har för länge sedan lämnat all anständighet i sin argumentering för en extra stjärna i partiboken eller från läsarna genom att man tror sig locka tillbaka väljare och prenumeranter, bara genom att visa hur starkt man konsekvent är emot SD och samtliga av dess politiska idéer. Utan urskillning, utan eftertänksamhet och utan normal samtalston. Hatet tillåts dessutom lysa igenom, för det är ju på det viset “de” skall besvaras och bekämpas, har man kommit överens om, på slutna politiska möten och i redaktörsrummen.
Genomtänkta, avvägda och respektfulla argument är tyvärr inte längre så vanliga. En debatt som i början välkomnades, men som allt mer fått mig att känna avsmak för de allt starkare polariserande politiska argumenten, där de hela tiden försöker bjuda över varandra i smaklöshet, billiga politiska floskler och populistiska utspel.
Jag ber er, försök lägga partiboken på hyllan för en stund. Frågan är värd en eftertänksam och sansad, väl avvägd och mogen debatt, i de svåra etiska, medicinska och existentiella principfrågeställningarna som den innehåller.
Så gjorde i vart fall vi i våra debatter, redan som tonåringar på -70 talet.