Author: remulus

Angela Merkel varnar för 100 miljoner afrikanska ekonomiska- och miljöflyktingar på väg till Europa. Jag vill bli en av dem, fast tvärtom.

Midsommar i Sverige, regn, styv kuling och 15 grader. Den kylskåpskalla sillen får mig att frysa än mer även om snapsen värmer något. Ifrågasätter vilket öde det är att bo i Norr.

Längtar efter länder med ett tropiskt klimat. Kanske t.o.m att helt byta breddgrad några månader med någon av de 100 miljoner potentiella flyktingar som är på väg till Europa från länderna i “Sub Sahel” söder om sahara.

 

Varför inte skapa ett EU-stött utbytesprogram? En hydda (observera bilden på Malabo i Ekvatorialguinea, därifrån tusentals flyktingar är på väg hit) i varma Afrika för blåfrusna nordbor, mot att de får bo i kalla Sverige på sommaren. Samtidigt slipper vi då att betala kostsamma flyktingförläggningar i norr och dyra hotellräkningar i söder. Givetvis från från vår sida med ett underförstått budskap om att varna dem från att komma hit. Prova själv och se hur varmt och skönt vi har det…

Kanske mer kostnadseffektivt än de nordiska upplysningskampanjer som just nu sänds där på nationell TV för att förklara att Europa inte är en outtömlig bankomat.

Tyvärr har de glömt att berätta att det inte bara är Afrikanerna som har klimatproblem, fast omvänt.

Men OK, jag har iallafall kall Matjessill och gräslök att tugga på.

Har dem det?

 

Är den ökande “antisemitismen” i Europa en reaktion mot Judarnas politik i Palestina?

Samtliga Judar jag pratat med de senaste 30 åren anser inte att de förtrycker Palestinierna. Det är bara självförsvar. Allt Palestinierna och Araberna gör mot dem, från stenkastning, knivattacker och hemmagjorda raketer är ett försök från deras sida att utrota dem alla, helt enligt Hamas högsta önskan.

Är kanske Palestiniernas attacker ett uttryck av frustration över de övergrepp som skett mot dem de senaste 70 åren.

Det är svårt att ta upp det, speciellt med Judar. Det är som ett infekterat sår. Nästan omöjligt att hålla en konstruktiv diskussion. När argumenten tryter kommer de allt som oftast in på Hamas, Sexdagarskriget, oktoberkriget eller förintelsen.

Det verkar som om de anser sig ha frikort på våld genom att hänvisa till det. Att försöka se frågan ur ett annat perspektiv verkar vara mycket svårt. Dock har den yngre generationen lättare. En del Israeler har t.o.m. själv reagerat på allt övervåld som har skett de senaste åren, även om de är i kraftig minoritet.

Polariseringen har dessutom ökat sedan Benjamin Netanyahu kom till makten 2009. Tyvärr kan man se flera likheter mellan partiet han leder, Likud och Sverigedemokraterna, där Likud utan omsvep kan karakteriseras som ett mycket extremare högerparti i den jämförelsen. Dessutom utsåg de Nationella unionens partiledare Avigdor Lieberman till utrikesminister.

Yisrael Beiteinu (”Israel är vårt hem”) är ett parti som har ett så nationalistiskt och högerextremt budskap att det knappast finns, eller ens skulle kunna finnas något jämförande politiskt parti i Europa på grund av vår lagstiftning. En del anser med rätta att Lieberman är en ultranationalistisk extremist. Om Europeiska politiker gjort liknade uttalande som honom skulle de garanterat få fleråriga fängelsestraff.

Några få exempel är att han anser att israeliska parlamentsledamöter som samtalar med Hamas bör avrättas, att Israel borde bekämpa Hamas med kärnvapen och att Gaza borde behandlas som Tjetjenien.

Den totala blockaden av hela västbanken är enligt majoriteten av Knesset till för att de inte skall kunna importera stridsmateriel. Det fick det svenska skeppet Marianne i”Ship to Gaza”, fyllt med mat, medicin och andra livsviktiga förnödenheter med destination Gaza erfara, när det i strid mot internationell lagstiftning bordades 2015 av Israeliska elitsoldater på internationellt vatten.

Jag har inte för avsikt att ta upp hela Israel-Palestinakonflikten här, men menar att allt fler i väst ifrågasätter vad som sker, övervåldet som Israel utövar mot Palestinierna.

Kanske blir vissa helt enkelt förbannade och anser att Judarna gått över gränsen för många år sedan och reagerar mot det?

Och skulle du våga reagera för högljutt, riskerar du naturligtvis att kallas för antisemit eller judehatare och få förintelsens detaljer slängt i ansiktet.

Andra kan dock anse att det är en hälsosam reaktion mot Judarnas förtryck av Palestina.

Ännu ett nytt terrordåd av en fredsälskande religion. Eller är den i grunden det?

Islam är fredens religion menar de flesta Muslimer. En vanlig inställning av dem som går på fredagsbönen i källarmoskén och ber hemma eller på arbetet fem gånger om dagen vända mot Mecka, så som stipuleras i Koranen att en troende Muslim skall göra. Visa sin underkastelse och kämpa för att leva rättroende.

För några år sedan läste jag läste Koranen. Bara för att få en uppfattning om vad det handlar om. 10 år tidigare läste jag hela Bibeln också, så jag har lite att jämföra med.

En sak slog mig direkt. Bl.a. att förhållningssättet och viljan till våld skiljer sig grundläggande åt.

Att Gamla Testamentet bl.a. uppmanar till våld kan man inte komma ifrån, det förekommer på flera ställen. Målet med uppmaningarna i gamla testamentet verkar vara att få fram en bra människa. Metoderna är att på olika sätt avliva dem som väcker guds vrede och ofta ber han människor om hjälp. Historien om när Moses var på Sinaiberget och skrev ned 10 Guds budord på stentavlorna var att de kristna, trots tydliga besked att inte tillbe avgudar, tillverkat och tillbett guldkalven. Gud och Moses blev mycket arg och ber Levi´s barn att döda alla de hittar. ”vid pass tre tusen man” faller den dagen (2 Mos 32:28).

Även Allah gillar våld och uppmuntrar sina anhängare att mörda för sin tro, till exempel i sura 4:74:

Låt då dem kämpa för Guds sak som är villiga att ge upp detta jordiska liv för att vinna evigheten! Vare sig han stupar eller segrar, skall Vi skänka den som kämpar för Guds sak en riklig belöning. 

Men det finns en avgörande skillnad. I Bibeln bekymrar sig bara Gud när hans eget folk inte lyder reglerna. Andra bryr han sig inte om.

Även Allah blir besvärad när de troende begår brott mot religionen, men blir också provocerad och djupt störd av att det existerar folk som inte är muslimer, alltså otrogna.

I Gamla Testamentets ber Gud sina troende att ingripa mot deras trosfränder, medan Allah ber sina troende ingripa även mot helt utomstående. Att en god muslim ska bekämpa otrogna, trots att det kan kännas fel för den som utför det, upprepas i Koranen, till exempel i sura 2:216:

Det är en plikt för er att strida och detta är förhatligt för er. Men det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er – Gud vet, men ni vet inte.

Ett likartat tema är att en muslim inte får vara rädd för fegisar som försöker avstyra våldet (som i sura 4:77,78):

Har du inte sett hur de som blivit tillsagda: ”Upphör med ert våld, förrätta bönen och erlägg allmoseskatten”, [beter sig] när de får befallning att kämpa? Några av dem visar sådan fruktan för människorna som skall visas Gud – ja, större fruktan – och de säger: ”Herre! Varför har Du befallt oss att kämpa? Ge oss ett kort uppskov!” Säg: ”Livets fröjder är få; evigheten har mer att bjuda den som fruktar Gud och [ingen] skall få lida ens den orätt som ryms på en tråd. Var ni än befinner er kommer döden att hinna ifatt er, även om ni skulle [fly upp] i höga torn”.

Gamla Testamentets Gud bryr sig alltså inte om några andra än sitt eget folk till skillnad från Allah. Kristendomen är ingen missionerande religion. (Gamla Testamentets Gud blev inblandad i missionsverksamhet först efter Jesus, som på sitt sätt var en extremist, men aldrig gillade våld.)

För Allah, däremot, är missionen, andra folks omvändelse till islam, mycket viktig och fundamental. Kampen går ut på leta upp de otrogna, sanningens förnekare och tvinga dem att välja mellan död och konvertering, till exempel enligt sura 8:38-40:

[Muhammad!] Säg till sanningens förnekare: ”Om ni gör slut på [ert motstånd mot tron] skall det förflutna förlåtas er, men om ni återupptar [er fientliga hållning, bör ni tänka på] hur det gick för forna tiders folk [som ville trotsa Gud].” 

Och kämpa mot dem till dess förtrycket upphör och all dyrkan ägnas Gud. Om de upphör ser Gud vad de gör; men om de vänder om [och på nytt gör motstånd mot tron] skall ni veta att Gud är er beskyddare – den mäktigaste Beskyddaren och den bäste Hjälparen av alla! 

Samtidigt som jag läser och funderar över detta, vet jag att många hävdar att Islam är fredens religion. Det finns belägg för det i Koranen, till exempel sura 25:63:

Den Nåderikes [sanna] tjänare går lugnt och värdigt [och utan later] på jorden, och när avgudadyrkarna vill inleda ett samtal med dem, svarar de med fredshälsningen. 

Mitt problem är att Koranen bitvis är motsägelsefull. Det stör mig nästan lika mycket som om jag själv varit muslim. Jag har därför aktivt letat efter en tolkning som skulle kunna visa på något annorlunda. En sådan finns, nämligen att fred ska utbryta när Den Nåderikes [sanna] tjänare till slut lyckats omvända eller förinta alla otrogna. Det är ett logiskt tankesätt men konsekvenserna är ju att mänskligheten i ett sådant läge inte skulle ha några religiösa motsättningar kvar, då alla som inte är Muslimer antingen är omvända eller mördade. Det kanske tar ett tag för Muslimerna att nå dit, men som Den Nåderike så tröstefullt uppmanar dem (sura 2:153):

Troende! Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen! Gud är sannerligen med de tålmodiga, de som håller ut. 

Ett tilltalande drag i denna tolkning är att den kan förklara varför Koranen ibland uppmanar till och ibland tar avstånd från mord. Se exempelvis sura 25:68:

Och de [ Den Nåderikes [sanna] tjänare; Romulus anmärkning] anropar aldrig en gudom vid sidan av Gud och de berövar aldrig en människa livet – som Gud har förklarat heligt – annat än i rättfärdigt syfte, och de avhåller sig från äktenskapsbrott. Den som begår dessa svåra synder skall få sona dem med en exemplarisk bestraffning… 

Något mer rättfärdigt syfte än att omvända otrogna verkar ju knappt finnas. När Den Nåderikes [sanna] tjänare (den rättroende, besvarat avgudadyrkarna med fredshälsningen kan de lugnt och värdigt [och utan later] föreslå de otrogna (ickemuslimer) omvändelse alternativt avrättning.

Med andra ord är Islam i grunden, dock något trevande i vissa avsnitt, men huvudsakligen en våldsbejakande och invasiv religion, vilket med uppenbar tydlighet slås fast i Koranen.

En troende Muslim skall enligt Koranen söka upp de otrogna och antingen omvända eller döda dem.

Då skulle man ju vilja hoppas, genom att se på sig själv som svalt troende i ett Lutheranskt land, att Muslimer överlag är lika lite troende. Som en “normalsvensk”, som inte bryr sig speciellt mycket om tro överhuvudtaget. Tyvärr är det alls icke så. Förleds inte att tro annat. Majoriteten av dem som anser att de är Muslimer, tar sin tro på mycket stort allvar.

Men detta är ju bara min uppfattning. Det finns givetvis många fler, men kanske en av många förklaringar till en stor del av de Muslimska terrordåden runt om i världen?

Eller?

Jag äger min lägenhet, tror många i Sverige. Bara för att de har betalt för den.

Det kan inte vara mer fel. Man äger inte en bostadsrätt. Ur ett internationellt perspektiv är det nästan fullständigt unikt att man inte äger en bostad man betalat för, men det vet väldigt få.

Det var inte förrän lagstiftningen ändrades 2004 som det var möjligt med tredimensionell fastighetsbildning av lägenheter i Sverige. Det innebär att man fram tills dess inte kunde äga en. Fortfarande är det mindre än 0,1 procent som gör det i Sverige, men nästan alla som bor i en bostadsrätt tror att de gör det.

Under åren jag bodde i Köpenhamn på -90 talet försökte jag förklara vår unika bostadsform för mina danska vänner. Kommentarerna var många, bl.a. att systemet påminde allt för mycket om ett ryskt jordbrukskollektiv under Stalintiden. Jag höll aldrig med om det, men var och är fortfarande idag förundrad över hur många Svenskar som inte känner till något annat sätt att “köpa” en lägenhet. De tror att bostadsrättsformen är den vanligaste boendeformen i hela världen, när det är precis tvärtom.

Vilka allvarliga konsekvenser det får för bostadsvärderingen i förhållande till övriga världen glöms bort. Dessutom när man t.o.m. jämför bostadspriserna i Stockholm med London och New York och tycker det är billigt här. Då är man givetvis helt fel ute. Förutom att man har storhetsvansinne, är det som att jämföra äpplen med bananer eller något ännu värre.

Min lägenhet är en bankomat…

… sade en god vän till mig för några månader sedan, som köpte en bostadsrätt på Norrmalm i Stockholm 2002.

Frågan är om han inte har rätt.

2002 gav han 1,2 miljoner för en trerumslägenhet på fjärde våningen med en stor balkong mot öster, öppen spis och 90 kvadratmeter. Hiss till tredje våningen och sedan trappor den sista.

Det var mycket pengar för en lägenhet då. Enligt SCB och deras prisomräknare justerat för inflation motsvarar det idag 1 414 350 kronor och 23 öre.

Grannen sålde en liknande lägenhet i Januari i år berättade han. Lägenheten var 10 kvadratmeter mindre och hade en liten balkong. Han nämnde vad grannen hade fått betalt, men jag misstrodde honom och menade att han överdrev med några miljoner. Jag var någorlunda uppdaterad på bostadspriserna i Stockholm trodde jag.

Dagen efter gick jag av en tillfällighet förbi mäklarkontoret som ligger rakt över gatan och kikade lite i skyltfönstret. Jag råkade då se en skylt på sålda lägenheter. Hans grannes lägenhet var mycket riktigt såld, för 15,4 miljoner.

Det innebär att om min vän säljer lägenheten idag, har han tjänat mer än 60 000 i månaden i 15 år, efter att reavinstskatten är betald.

Han berättade också att har belånat den lite då och då med några 100 000 kronor bara för att förgylla tillvaron lite extra, så nu hade han nästan 3 miljoner i lån.

Jag förstår varför han kallar sin lägenhet en bankomat.

När jag blev rädd för Kineser

Det hände när jag var fyra år. Min styvfar varnade mig att gräva för djupt, högst några centimeter djupare. Annars skulle jag till slut komma fram på andra sidan jordklotet och slå spaden i huvudet på en Kines. Då skulle Kinesen naturligtvis bli mycket arg. Och, tillade han med stor inlevelsefull spelad förskräckelse och varnade mig: En arg Kines är en mycket farlig Kines.

Några år senare gjorde jag samma sak med min lillasyster när hon var i samma ålder som jag var då.

Hon har aldrig förlåtit mig för skämtet.

Ända sedan jag förstod att han drivit med mig ville jag åka till Kina. Det tog 44 år, men till slut kom jag dit.

Träd växer inte till månen precis som bostadspriser. Det förstod man i vart fall under bankkrisen 1990.

Finns det likheter mellan åren före bankkrisen 1990 och dagens situation?

Finns det paralleller hur det såg ut under -80 talet eller är alla framväxande ekonomiska kriser unika i sin komplexitet och därför svåra eller t.o.m. omöjliga att identifiera?

Kommer verkligen alla kriser som en blixt från klar himmel?

Hur många av dagens lägenhets- och husköpare minns eller har insikt i bakgrunden till vad som ledde fram till en av de allvarligaste kriserna i svensk ekonomisk historia 1990-94 och konsekvenserna av den?

Hur många har varit med om bolåneräntor på 24%, eller vet att att styrräntan i genomsnitt under början av 1900-talet fram till 1990 i genomsnitt var över 5% och att bostadslånen därigenom var högre än 6%?

En genomsnittlig ränta på bolån under 1970-1990 var dessutom högre än 8%, vilket innebar att bolåneräntor mellan 6-12% var det normala.

Före bankkrisen. Alla som hade lån blev rikare.

Situationen under mitten av -80 talet fram till 1990 var unik på många sätt. Avdragsrätten för bolåneräntor på 50% i kombination med inflation och reallöneökningar, gjorde att den reala låneräntan sjönk från 2 % 1985 till -1% år 1990. Man tjänade med andra ord 1% om året på att ha lån utan att behöva göra något. Speciellt lån till köp av bostäder var lukrativt i samband med den kraftiga prisökningen. Mellan 1970 och 1989 ökade fastighetspriserna med i genomsnitt 790 % och börsen steg med mer än 1000%. Man lånade allt mer pengar, framför allt för att belåna bostäder, bygga nytt eller investera på börsen.

Det var enkelt att belåna bostaden då.

1986 köpte en god vän till mig en nybyggd trerumslägenhet i centrala Lund. Lånet var på lite över 200 000 och inte speciellt högt. Han klarade sig mycket bra med en låneränta på ca 6% och 50% i ränteavdrag. Han var nyskild och bodde ensam med delad vårdnad av sina två barn. Lägenheten ökade i värde och han fick flera gånger erbjudande av banken att öka belåningen. Till slut gjorde han det, 1988 och sedan 1989.

Han hade bl.a. läst ekonomi på universitetet och hade som så många andra räknat ut att man tjänade på att ha lån. Ny bil, nya möbler, resor med barnen och lånet var plötsligt på 540 000 1988.  Det var lite lägre än marknadsvärdet.

Sedan kom 1990.

Hans ränta steg från 7,2 % 1988 till mellan 13-24% under 1990-93. Under flera månader var räntor och amorteringar  högre än den disponibla inkomsten, trots att han var medelinkomsttagare. Han blev dessutom arbetslös 1993 på grund av krisen. Det gick inte så bra till slut. Varken för honom eller 100 000-tals andra. Han lyckades visserligen sälja lägenheten sommaren -94, några veckor innan Kronofogden skulle göra det, med en restskuld på över 100 000. Uteslutande i obetalda räntor och förseningsavgifter. Han kom lindrigt undan jämfört med många andra. Det finns fortfarande uppskattningsvis mer än 10 000 idag som har skulder kvar från den tiden.

Likheter och olikheter med dagens situation.

Den privata skuldsättningen ökade under åren 1985-90 från 100 %  till 150 % av BNP och det reala lånevärdet minskade därför i avsevärt långsammare takt än vad belåningen ökade.  Hushållens skuldsättning 2016 var visserligen bara 87% av Sveriges BNP, men skuldkvoten, hushållens disponibla inkomst i förhållande till lånens storlek har sedan 1990 ökat mer än åtta gånger, från ca 50% till över 400%. Idag har 30 procent av hushållen med bolån en skuldkvot över 400%, medan 13% över 600%. Dagens skuldsättning är idag en av världens högsta.

Belåningsgraden på bostäder ökade mellan 1985-90 från 75% till 90% . Det positiva är att vi idag, bl.a. genom den nya lagstiftningen förra året, har sänkt belåningsgraden med några procent till ca 65% 2017.

1990 ökade hushållens skuldsättning med 8% om året. Idag ökar den med  7,3%.

Ränteavdragen för fastigheter minskades genom riksdagsbeslut 1991, från 50 % till 30 %. I oktober 2016 ställde sig Riksdagen bakom en motion om att fasa ut och på sikt helt avskaffa ränteavdraget.

Reallöneökningarna under de fem åren mellan 1985-90 och 2010-15 är jämförbara, runt 10%, men generellt under 2000-talet har reallöneökningen varit högre.

Justerat för inflation steg fastighetspriserna mellan 1985-1990 med 41% och 2011-2016 med 30%.

Vart jag tror vi är väg nu skriver jag om i ett senare inlägg.

 

Nej, vita huset är ingen sandlåda. Eller?

Mer än en gång har jag förundrats över Trump, men även när det gäller oppositionens sätt att hantera det otänkbara som hände: att en pubertal narcissist lyckades ta sig hela vägen till Vita huset. Att han egentligen skulle behöva förvisas tillbaka till att leka några år till i sandlådan med en hink och spade och få bygga sin efterlängtade mur och mogna lite är nog för de flesta helt uppenbart, men att oppositionen inte beter sig mycket bättre förvånar.

Därför är det självklart att Ryssland försöker påverka val i andra länder.

Är minnet kort hos de journalister som tycker det är en oerhörd sensation och otroligt upprörande att Putinadministrationen med stor sannolikhet försöker påverka andra länders valutgångar, eller har de inte läst på vad USA har gjort de senaste 70 åren?

 

Den amerikansk forskaren Dov Levin på institutionen för politik och strategi vid Carnegie-Mellon Universitetet, publicerade 2016 att USA har påverkat val i andra länder vid minst 81 tillfällen mellan 1946 och 2000. Oftast i hemlighet bl.a genom CIA-agenter som t.ex. framgångsrikt stöttade flera presidentvalskampanjer på Filippinerna under 1950-talet och påverkade valet i Nicaragua 1990 genom att läcka skadlig information om de Marxistiska Sandinisterna. I sin forskning kom han fram till att USA påverkat valen i 45 länder över hela världen under denna perioden. I vissa länder, som t.ex Italien och Japan, försökte USA påverka valen i fyra eller fler val.

Mer om hur både USA och Ryssland under mer än 70 år har försökt eller lyckats med att påverka val i andra länder går att läsa på engelska här:

https://blog.oup.com/2017/05/foreign-intervention-election-results/