Det var många utlandssvenskar som blev skrämda idag då det testades ett nytt larmsystem för mobiltelefoner. Meddelandet som skickades från myndigheterna till alla mobiltelefoner i Vega Baja och Elche var att floden Segura hade svämmat över.
Givetvis var inte alla medvetna om att det endast var ett test, så Facebook och Twitter svämmades snabbt över av frågor om något allvarligt hade hänt, vilket det alltså inte hade.
Upplevelsen för en del var mycket obehaglig, då långt ifrån alla var medvetna om testet i förväg, där en del menar att det vore lämpligt att skicka t.ex. ett SMS i förväg för att informera om vad som är på gång.
Dessutom skickades meddelandet endast på Spanska och Engelska. Verkar som om myndigheterna tror att samtliga turister och utlandsboende kan något av språken, vilket tyvärr är helt felaktigt.
Min sambo som för tillfället befinner sig i vår lägenhet Torrevieja ringde förskräckt hem för att få information om det som stod i varningen var korrekt, samt hur pass allvarligt det var.
Efter lite Googling stod det klart för oss att det bara var ett test.
ES-Alert-systemet är numera är integrerat i Agencia de Seguridads varningssystem tillsammans med de olika regionerna. I detta fallet Respuesta a las Emergencias de la Generalitat Valenciana.
Systemet har möjlighet att skicka ett meddelande till alla mobiltelefoner som är påslagna i ett specifikt område. På så sätt kommer de personer som befinner sig i ett område som drabbas av t.ex. en naturkatastrof, skogsbrandbrand, jordbävning eller annat, att höra ett högt ljud på sin mobil som i sin tur visar en varningstext på Spanska och Engelska. Ljudet och varningstexten försvinner först när användaren av mobilen bekräftar att meddelandet är läst.
Har allt mer den sista tiden förfasats över inlägg på Facebook när det gäller diskussioner om var, när och hur man bör eller måste Spanskregistrera sin bil som befinner sig i landet, samt vad som gäller med besiktning. Gissningar och uppenbar missinformation sprids och blir till slut felaktiga och potentiellt mycket dyrbara sanningar.
Skall därför en gång för alla försöka förklara hur lagstiftningen ser ut, till fromma för de många Svenskar som har en bil här. Lyssna och lär. Snälla… Var dock uppmärksamma på datumet när inlägget skrivs, då lagstiftningen är under förändring.
En gång i tiden, för bara några år sedan, var inte den Svenska Transportstyrelsen uppkopplad elektroniskt med den Spanska motsvarigheten DGT och polisen. DGT eller den Spanska polismyndigheten var inte heller uppkopplad mot den Svenska. Böter för fortkörning, rattfylla och felparkeringar tog evinnerlig tid och med stora problem att inkräva hos de Svenska fordonsägarna om det ens var möjligt. Det var lite Vilda Västern med en svenskregistrerad bil i Spanien. Diverse kommersiella inkassoföretag fick ibland den otacksamma uppgiften att på bästa sätt förhoppningsvis lyckas med att inkräva böterna för respektive Spansk Region. Så är det alls icke nu, men är en allt för lång historia att gå in på detalj här.
Ett gott råd i all välmening, kör aldrig en bil obesiktigad, onykter, för fort eller parkera fel, för dem hittar dig utan problem numera och kommer att inkräva böterna med en minutiös precision. En obetald fortkörningsbot eller vilken annan bot som helst, går numera automatiskt till Kronofogden om den inte betalas, genom ett nytt och förenklat EU-förfarande. Det går inte längre att, som var enkelt för några år sedan, smita från böter som utfärdats i ett annat EU-land genom att t.ex. strunta i att hämta ut rekommenderade brev från utlandet. En väsensskild skillnad mot för bara några år sedan.
Kortfattat kan man säga att den Spanska motsvarigheten till Transportstyrelsen och den Spanska polisen har avsevärt större möjligheter idag att samarbeta och har numera genom direktaccess tillgång alla EU-länders Nationella Trafikregister.
Kommer att i kronologisk ordning försöka förklara de vanligaste och allvarligaste missuppfattningarna:
Påstående: Om en Svenskregistrerad bil befinner sig mer än 183 dagar i Spanien (mer än ett halvt år) är man skyldig att Spanskregistrera den.
Nej, nej, nej… En bil är inte en fysisk person som är skyldig att skatteregistrera sig i Spanien om den vistas här mer än 183 dagar om året. Enligt både EU-lagstiftning, Spansk Nationell och Svensk lag finns det ingen tidsgräns för hur länge ett Svenskt eller f.ö. annat utlandsägt fordon får vara i Spanien. Skulle dock ägaren befinna sig i landet mer än 183 dagar om året, skall man skattskriva sig, varefter även bilen då skall vara registrerad i samma land. Lagstiftningarna innebär därför att de flesta semesterfordon inte behöver registreras i landet de befinner sig i. Dock kan det möjligen, men är ytterst tveksamt, i vissa Spanska regioner finnas lokal lagstiftning som anger annat, men det finns i vart fall inte i Alicante- eller Malagaregionen.
Om någon läsare skulle kunna hänvisa till en lokal lagstiftning som anger annat, skulle det vara mycket! uppskattat med en kommentar. Transportstyrelsen ger däremot uppgifter på sin hemsida om detta som uppenbart och otvetydigt är felaktiga, att en bil skall registreras i landet där den huvudsakligen används. Det finns inget som helst lagstöd för det överhuvudtaget. Efter mejlkontakt med en specifik förfrågan, bekräftar de uppgifterna jag angett ovan samt felaktigheterna på deras hemsida. Trots det, tar de sig tyvärr inte tid för att ta bort eller rätta skrivningen. Deras skrivning tror jag är en av huvudanledningarna till att det sprids så många felaktigheter om detta på nätet. EU-lagstiftningen anger klart och otvetydigt att huvudregeln är att en bil skall vara registrerad i det land där ägaren är bosatt.
Man har dessutom rätt att fritt välja att registrera en bil i alla EU-länder trots att man inte är skattskriven (folkbokförd) där, som t.ex. i Spanien. Förutsättningen är att man har en fast adress, vilket är fallet om man har ett semesterboende som man hyr en längre period eller äger. Ytterligare en förutsättning, förutom detta, är att man har ett Spanskt NIE-nummer. I Sverige heter det för utländska medborgare Samordningsnummer.
ITV i Spanien
Påstående: Det går bra att besiktiga en Svensk bil i Spanien och köra med den här, trots körförbud i Sverige, bara den är besiktigad på ITV, motsvarande den Svenska bilbesiktningen. Körförbudet gäller bara i Sverige.
Nej, nej nej… En bil som har körförbud i ett EU-land har automatiskt körförbud i hela EU, trots att körförbudet är utfärdat i landet den är registrerad i. Det är endast myndigheten/förvaltningen i det land där bilen är registrerad som kan utfärda körförbud på grund av utebliven kontrollbesiktning och ingen annan, men innebär alltså inte att körförbudet inte gäller i andra länder.
Sedan EU-undantaget för utlandsbesiktning avskaffades för Svenska bilar i september-oktober 2022, finns det idag ingen annan möjlighet än att besiktiga bilen i Sverige. Undantag ges inte längre, ännu, men kan kanske eventuellt komma att förändras genom förnyad EU-lagstiftning, samt att det möjligen kommer att etableras Svenska besiktningsföretag i Spanien som samarbetar med den Svenska Transportstyrelsen. Den Svenska Fordonsslagen utesluter inte en möjlighet till detta. Samtliga Svenska besiktningsföretag skall dock vara ackrediterade, godkända, av Swedac samt att det skall ske en årlig revision. Ackrediteringen och den årliga revisionen sker både skriftligt och med personliga besök och inspektioner på anläggningen. Dessutom måste företaget vara en Svensk juridisk person (ett företag), med huvudkontor i Sverige.
Huvudsakligen är det en fullständigt felaktig uppfattning att en Spansk besiktning av en svenskregistrerad bil skulle vara giltig för en bil som har körförbud i Sverige. Det kan bli en mycket dyrbar erfarenhet. Det är aldrig tillåtet att köra en Svenskregistrerad bil med körförbud i Spanien, hur väl den än har gått igenom ITV. De som tror att körförbudet gäller endast i Sverige har tyvärr helt fel. Körförbudet gäller i hela EU, men är utfärdat av en Svensk myndighet, Transportstyrelsen.
Diskussionen huruvida en svensk hel/halv/trafikförsäkring, eller garageförsäkring gäller när den finns eller körs i Spanien med körförbud lämnar jag delvis därhän, då det är olika för respektive försäkringsbolag, men huvudsakligen är ett Svenskt trafikförsäkringsbolag enligt lag är skyldiga att utfärda åtminstone en trafikförsäkring enligt Trafikskadelagen (1975:1410) och försäkringsrörelselagen (2010:2043), för ett fordon som inte är avställt, men har körförbud. Det följer logiskt och analogt skrivningen i den Svenska lagstiftningen, som anger att det är tillåtet att köra ett fordon med körförbud till reparation eller besiktning, så länge bilen är trafikförsäkrad.
Ett kryphål som använts av bl.a. svenskar, har varit lagtexten i den Svenska fordonsslagen som anger, att trots körförbud får bilen köras kortast lämpliga sträcka till verkstad för reparation eller besiktning. Den Spanska polisen är ofta medvetna om detta och har tidigare haft ett icke lagenligt överseende, då det samma gäller för flera andra EU-länder. Dock inte för Spanskregistrerade bilar. Den Spanska fordonslagen anger klart och tydligt att samtliga motorfordon, även utlandsregistrerade, som används i den spanska trafiken måste vara skattade, försäkrade och ha en giltig besiktning. Det finns idag numera ett flertal och alldeles färska exempel på att obesiktigade utlandsägda bilar har fått lämnats på plats och sedan bogserats bort till en uppställningsplats, vilket säkerligen kommer att bli vanligare i framtiden. Polisen har som nämnts tidigare numera direktaccess till alla bilregister i EU och kan på några sekunder få reda på om bilen har körförbud eller inte.
Påstående: Jag kan avregistrera min bil i Sverige och parkera den på gatan utanför min fastighet/lägenhet när den inte används.
Nej, nej, nej… En avregistrerad Svenskregistrerad bil, eller inte heller någon annan avställd bil överhuvudtaget får parkeras på offentliga/kommunalt/statligt ägda parkeringsplatser eller gator i Spanien. En bil, även om den är utlandsägd, måste vara besiktigad, skattad och försäkrad. Ingen enda bil i Spanien får finnas i trafiken, på gator eller parkeringsplatser utan detta. Detta gäller även om den inte körs eller är tänkt att användas på ett tag. Skall en bil parkeras och vara avställd, måste den förvaras på privatägd mark. Den Spanska lagstiftningen är något otydlig, men antyder att marken bör vara inhägnad eller åtminstone klart avskild. Det kan vara i ett stängt privat garage, en privat uppfart med grind vid ett radhus eller villa, gensamhetsparkering som är avgränsad och ägs/sköts av en Comunidad/skötselförening eller en flygplatsparkering.
Den Spanska polisen har outtalat haft överseende med avställda utlandsägda bilar som parkeras på annat sätt, endast av icke lagenlig hänsyn. Främst för att inte störa turismen för mycket, men kommer garanterat att allt mer följa lagstiftningen. I flera kommuner, bl.a. Torrevieja och Alicante har detta, som politikerna anser vara ett problem diskuterats vid ett flertal tillfällen de senaste åren, där de uttalat att de önskar att polisen skall arbeta mer aktivt med detta. Då det under högsäsong oftast är brist på parkeringsplatser, anser de att avställda och långtidsparkerade bilar upptar parkeringsplatser som istället hade kunnat användas av andra.
Lagstiftningen innebär att de kan välja mellan att beslagta nummerplåtarna eller att bärga bort bilen. Till och med Svenska husbilar med bl.a. kostsam Malusskatt som ställs av när de är parkerade här, riskerar att få böter, beslagtagna registreringsskyltar eller att bilen fraktas bort.
Ganska nyligen (september 2022) fick f.ö. en svensk familj med en parkerad och avställd husbil böter för detta i Torreviejaregionen på en parkeringsplats vid La Matastranden, där de dessutom blev informerade om att de övervägde att också beslagta registreringsskyltarna. En husbil kan dock stå avställd och uppställd på en avgränsad camping, men får aldrig avställd parkeras på någon enda av de Spanska offentliga parkeringsplatserna eller gatorna.
Uppgifterna i inlägget är i flera steg verifierade och faktakontrollerade varför bloggförfattaren är relativt säker på att uppgifterna är korrekta.
Att turister handduksreserverar solstolar vid poolen på charterhotell är något som nog alla har sett eller själva gjort när de varit på semester. Jag skriver lite om det här:
Numera har många hotell regler för detta och försöker få bort fenomenet. Solstolar, där många av dem som största delen av dagen inte används mer än av en handduk. Tyvärr är det ju så, att oftast är det väldigt trångt runt poolen och för få solstolar, så om man vill sola på eftermiddagen finns det ibland inga som är lediga. Finns det några, så kan de mycket väl vara i skuggan, så på ett sätt förstår jag dem som gör så. Att det finns ett liknande fenomen med strandparasoll var jag lyckligt ovetande om, tills för några år sedan.
Hösten 2021 åt jag lunch på en av restaurangerna vid strandpromenaden på Playa Cura i Torrevieja. Kom i samspråk med en Rysk familj med en dotter i 6-års åldern. De hade köpt en lägenhet på fjärde våningen ovanför restaurangen, med en som de målande berättade, fantastisk medelhavsutsikt och sol nästan hela dagen. De hade också fått ett s.k. “Golden Visa” på grund av bland annat lägenhetsinvesteringen. Deras “Golden Visa” innebar att de numera sedan något år tillbaka även var Spanska medborgare.
Det var för övrigt inte första gången jag hade ett längre samtal med en rysk familj som hade blivit Spanska medborgare. Det hade jag haft tidigare, på våren samma år där de förklarade att det var vanligt att de flyttade till ett EU-land, då de inte ville att deras barn skulle växa upp och gå i skolan i Ryssland. I just Torrevieja, men även i många andra Spanska städer, var det mycket vanligt.
Efter ett tag, när kaffet hade kommit in och frun och dottern badade, kom samtalet in på just stranden Cura, där han menade att det under högsäsong hade varit svårt för dem att få en bra plats där. Mannen menade att bl.a. på grund av att han betalat så mycket som han gjort för lägenheten, skulle de ha en egen avgränsad och specificerad yta som bara fick användas av dem och ingen annan. Han framförde även att det också endast skulle vara dem som bor närmast stranden som skulle få använda den. Ett sorts boendepass skulle behöva uppvisas för säkerhetsvakterna som skulle finnas för att spärra av stranden för obehöriga. Han var besviken över att det inte var så här, då det var mycket vanligt på badstränderna i Ryssland.
Sedan några år tillbaka hade de därför, på grund av de tråkiga omständigheterna med avsaknaden av säkerhetsvakter, alltid under högsäsong minst ett parasoll placerat på stranden för att i vart fall försöka få bort några av de “obehöriga badgästerna” och därigenom ha tillgång till sin alldeles egna plats när de ville. Det var dock mycket trist att de ibland försvann. Helt enkelt blev stulna, vilket han var mycket upprörd över. Dock var det inte så kostsamt att köpa nya, vilket de fick göra minst tre-fyra gånger om året och hade numera ett litet lager av parasoll i lägenheten. Ibland när de hade gäster på besök, ställde de givetvis upp fler. Ibland tre-fyra stycken. Han var förvånad över att jag inte gjorde som honom.
Insåg ganska snart att det var bäst att försöka hålla masken och inte gå i polemik med honom angående den krassa inställningen han hade till offentliga badstränder. Vi var uppenbarligen uppvuxna med helt olika perspektiv på tillvaron. Tänkte däremot tyst för mig själv på den Spanska lagstiftningen om hittegods och att man kanske skulle tipsa om att det finns minst ett parasoll på Curastranden som man kan inlämna till polisen, för att någon månad senare kunna kvittera ut utan kostnad.
Även om jag tills nyligen varit helt ovetande om fenomenet, har flera Spanska kommuner däremot uppmärksammat det de senaste åren. “Parasollkriget”, La guerra de sombrillas som det kallas, har lett till att flera kommuner numera ger dem som sätter upp ett parasoll före bestämda tider, eller sätter upp ett och sedan inte använder det under några timmar, dryga böter på mellan 750-3000 €.
Den för Svenska mått mätt höga bötessumman stämmer väl överens med den Spanska rättstillämpningen, att det skall vara mycket kostsamt att bryta mot lagen.
Samtidigt har det anställts strandvakter som har till uppgift att samla ihop de mänger av reservationsparasoll som finns på stränderna och som bedöms aktivt inte användas, för att sedan lämnas in till polisen, där ägarna kan hämta ut dem om de betalar böterna.
Som en strandvakt förklarar: -Det första jag gör är att se om det finns något annat i närheten, som en väska eller strandtofflor. Finns det något sådant, kan de vara ute i vattnet och bada och då låter jag det stå kvar.
Naturligtvis har parasollreservanterna ett motmedel mot detta och har lärt sig, att om badvakten är lurig, bevakar och väntar några timmar tills någon kommer, förnekar de att det är deras parasoll och tar den avsevärt lägre ekonomiska förlusten av att förlora ett parasoll.
Ibland lägger de också ut något annat billigt i närheten, som en strandkasse och en gammal dagstidning, utslitna strandtofflor eller några strandleksaker väl synligt, för att det skall se ut som om parasollet används.
Den Spanska djurskyddslagstiftningen har i mer än ett decennium debatterats och kritiserats hårt, både nationellt och internationellt. Bl.a. på grund av det, har en ny lag aktivt utarbetats de senaste åren.
Debatten om förslaget till den nya lagstiftningen har varit mycket tuff, men röstades till slut igenom i parlamentet den 9:e februari i år, för vidare bearbetning i den Spanska Senaten (Överhuset) varefter de efter denna, skickar lagstiftsskrivningen vidare till Parlamentet för slutgiltigt beslut. Man förväntar sig att den kommer att vara färdigbehandlad senare i år.
Tyvärr och som är allt för vanligt i Spanien, är den i sitt nuvarande skick mycket luddig, otydlig och svårtolkad. Man får verkligen hoppas på att det blir avsevärt bättre när den väl är på plats. Otydligheten består bl.a. av vilka djur som skall räknas som sällskapsdjur, då det i den nuvarande skrivningen omnämns att samtliga djur som bedöms kunna väga över två kilo som fullvuxna och finns sig i privat ägo skall kunna räknas som ett.
Just nu arbetas det med en lista med djur, där det ingående kommer att specificeras vilka husdjur som är tillåtna, vilket samtidigt innebär att samtliga andra djur som inte finns med på den inte kommer att vara tillåtna att ha som husdjur. Dock får de som dessförinnan äger ett som blir otillåtet behålla det, men inte skaffa fler.
Huvuddragen i lagstiftningen kommer att bli enligt följande:
Alla husdjur skall registreras i ett nationellt register samt chipmärkas.
Katter får vara ensamma högst tre dagar och hundar 24 timmar, vilket f.ö. är mycket längre än den Svenska lagstiftningen. Dock är det positivt att det numera finns en lagstiftning om detta överhuvudtaget, då det inte funnits tidigare.
Katter som vistas utomhus skall vara steriliserade.
Hundägare skall ha en giltig ansvarsförsäkring (tredjepartsförsäkring) som bl.a. täcker skador på människor eller andra djur.
Alla djuruppfödare, även de som föder upp sällskapsdjur måste vara licensierade och bl.a. följa nya utarbetade riktlinjer om avelslämplighet. Det kommer samtidigt att vara ett allvarligt brott att föda upp och vidareförsälja utan licens.
Butiksförsäljning av katter, hundar och illrar förbjuds 12 månader efter lagen träder ikraft och de får i framtiden endast sälja akvariefiskar, gnagare och fåglar.
Blivande hundägare skall vara godkända på en hundägarkurs innan köpet, samt att de som idag äger en får två år på sig att genomgå och bli godkänd på den.
Den nuvarande skrivningen om att förbjudna hundar är de som “Potentiellt är farliga” ändras till att “hundar måste genomgå och klara ett socialiseringstest”, vilket skall genomföras enskilt för varje hund. Det är idag dock okänt om det bara skall gälla vissa raser eller samtliga hundar.
Hundar och katter får aldrig vara utomhus dygnet runt. Framförallt inte på balkonger, terrasser och innergårdar, samt när de är utomhus måste ha möjlighet till skydd mot väder, som t.ex. regn och sol och ha tillgång till mat och vatten
Minimimått för burar samt vistelseutrymme i hemmet för lösgående djur (t.ex. katter och hundar) kommer att specificeras.
Lagen kommer att undanta arbetshundar i jordbruket och jakthundar om de har en spårsändare men skall ha tillgång till väderskydd, vatten och mat.
Det kommer inte att bli billigt att bryta mot lagen, då böterna blir mellan 500-200 000 €, samt husdjursförbud i upp till 10 år. De som bryter mot lagen skall kunna dömas till fängelse mellan 18 månader till tre år för dem allvarligaste brotten.
Något som är speciellt positivt är när det gäller förvildade djur i urbana miljöer, som t.ex. vildkattskolonier. I lagen klargörs det tydligt vem som ansvarar för dem. I framtiden kommer det att bli stadsförvaltningen/kommunernas enskilda ansvar att sterilisera och se till att de har det bra. Innan har det till största delen fått bekostas genom privata insamlingar.
Sammanfattningsvis är det mycket bra att det till slut har röstats igenom en övergripande djurskyddslagstiftning, som i ett internationellt perspektiv är acceptabel. Den tidigare lagstiftningen har i många delar varit uppenbart undermålig och skyddet för husdjur har till stora delar inte alls varit reglerad.
Punta prima. En plats jag i förstone hörde talas om som ett bra ställe för kustnära spöfiske. Sedan att det även var ett litet samhälle i kommunen Orihuela Costa, eller kanske snarare ett mindre bostadsområde. Söder om Torrevieja med en liten och väl gömd strand, fick jag höra senare. Det skulle tydligen vara ett mycket trevligt och personlig område.
Men, hörsägen är inget jag litar på endast, så det behövdes helt enkelt undersökas.
Google Maps är behjälplig med mycket och återigen gavs det en föreslagen rutt. Anledningen till att jag benämner det som föreslagen, är att det oftast visar sig vara det. Ett flertal felkörningar och omvägar är inte ovanligt. Snarare hör det till vanligheterna…
6,3 km enkel resa kan mycket väl innebära 15 km med returen, men det klarar en full laddning på scootern galant, vilket bevisades några dagar tidigare vid utflykten till Södra La Matastranden. Den turen kan du f.ö. läsa om på denna länken:
Första stoppet (Foto 1) blev vid slutet av den centrumnära och mycket välkända stranden Playa del Acequión, som ligger söderut inne i den stora hamnen i Torrevieja och Norrut från den gamla saltpiren, ända fram till Canal de Acequión, som går från saltsjön och ut i Medelhavet, intill den första pirarmen i innerhamnen.
Minst 20 restauranger och ett flertal pubar finns i tält på stranden mellan husen och vattnet på den ca 500 m långa stranden.
På andra sidan saltpiren och inte mer än kanske 100 meter därifrån, rakt söderut finns…
Playa De Los Naufragos (Foto 2). Bl.a. med uppsatta nät för Beachvolleyboll, boulebanor och en bred strandpromenad. Då jag var osäker på om det var tillåtet att köra på den, blev det att köra upp på den större vägen, vilket inte kändes så tryggt dock, med mycket trafik och dubbelfilig väg. Höll mig istället på en parallellväg till den istället…
…som ligger till höger, på andra sidan buskarna. Vägen (Foto 3) kan mycket väl vara en s.k. interurban väg, vilket innebär att det inte är tillåtet att cykla eller köra scooter på, så därför valde jag att hålla till höger om denna.
Så fort det var möjligt svängde jag höger och ned på en mycket lugnare och enfilig väg…
…med stora lyxvillor intill havet (Foto 4). Givetvis hade alla villor som låg mot havet privata stränder och magnifik havsutsikt. Lugnt och fint kom jag vidare till…
… något som heter Ferris Playa (Foto 5), där Torrevieja syns längst bort i bakgrunden.
På nedanstående (foto 6), knappt hundra meter söderut i motsatt riktning från det tidigare, ser man…
…början på den ca 2 km långa strandvägen (foto 6) som leder ända ned till Punta Prima .
Vid slutet av strandpromenaden och alldeles i närheten, endast 50 m till höger från detta (Foto 7, med Torrevieja i bakgrunden) ligger…
… Punta Prima (Foto 8), med flera spöfiskare som hoppas på napp och kanske t.o.m. en god och vällagad nyfångad medelhavsfisk till kvällsmat.
Kan mycket väl hända att jag packar ned fiskeutrustningen och återbesöker. Kommer givetvis att hoppas på lite napp och en välsmakande fiskgryta eller Paella på kvällskvisten senare samma dag.
Färden fortsatte ca 200 m längre söderut (Foto 9), (något felplacerat på kartan. Skall vara 200 m längs kusten från foto 8), då det skulle undersökas vidare om de rykten jag hört stämde om…
…den nästan obefintliga och lilla badstranden Playa Punta Prima ens fanns, mer än i hörsägen. Lär vara den minsta stranden i hela regionen.
Längs med havet ett par hundra meter längre fram såg jag den, men jag missade att fotografera av någon outgrundlig anledning. 100 meter njutbar sandstrand fanns det dock alldeles något säkert, men inte en endaste meter mer. Några hundra soldyrkande och badtörstande samtidigt, så skulle de vara som packade sillar. Lovar… Däremot fanns det..
… en sandad yta delvis med gräsovanför sandstranden (över vallen som skyddar mot havet) som skulle kunna vara utmärkt för den något mindre kräsne att sätta en solstol på och njuta av solen och salta bad.
Skulle tro att det mesta av sandstranden hade spolats bort av höstvågorna när jag var där och det var mest en stenstrand. Troligtvis gör dem som med många andra stränder i regionen, fyller på med sand inför säsongen. Har sett fotografier med mycket mer sand än vad den hade nu.
Något som imponerade på mig var att…
…det finns möjlighet för handikappade att ta sig ända från början av stranden (foto 8), längs hela stranden fram till trapporna på den södra änden, där det finns en hiss. Mycket imponerande. Tyvärr så stänger de av den redan den 15 september. Ovanför trapporna…
Har man en fin utsikt över stranden ända till Punta Prima.
Hemvägen var inte tillnärmelsevis lika exotisk och intressant, förutom att det finns en bra cykelväg längs med N332 och som jag på hemvägen använde mig av. Ända från rondellen, “Rotonda de Punta Prima”. Var hemma på mindre än en halvtimme.
Hela rundturen tog lite över tre timmar, med en mat och dryckespaus på ca 30 minuter längst ute på Punta Primaudden.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det var en trevlig eftermiddagsutflykt som jag gärna gör om. Gillade dock inte den stora vägen ovanför Playa De Los Naufragos och skall försöka ta reda på om det är tillåtet att använda cykel/elscooter på strandpromenaden. Skulle man få det, så kan man komma ända fram till Punta Prima längs med stranden, undantaget två sträckor.
Där strandpromenaden från Playa De Los Naufragos tar slut. Man får då ta sig upp till den stora vägen, Av Desiderio Rodrigues och sedan ned mot havet till vänster efter 3-400 m och fram till Av Mare Nostrum. (foto 4).
Man kan heller inte komma ända ned till stranden/havet på den sistnämnda vägen alls (ca 1 km), då det uteslutande var privata ständer där. Det är först i slutet av den, vid Ferris Playa (Foto 5 och 6) man gör det.
Det går inte heller att cykla eller använda elscooter på delar av strandpromenaden efter Ferris Playa, då den i delar är väldigt smal och i ganska dåligt skick. Det hade regnat dagen innan, så det fanns även många och ganska stora och djupa vattenpölar. Man får istället leda cykeln/elscootern vid vissa ställen.
Att Playa Punta Prima samt bostadsområdet runt omkring anses vara personligt och familjärt håller jag med om. Liten men naggande god strand i en skyddad vik med sol i stort sett hela dagen, förutom möjligen under sen eftermiddag. Kanske kan det dock bli lite väl trångt där under högsäsongen.
Bra initiativ att ha en hiss vid stranden och första gången jag sett det i Spanien, men inte OK att de stänger av den redan i mitten av september.
På strandpromenaden ovanför finns det en restaurang med fantastisk utsikt som absolut skall provas i framtiden.
Det kan vara lätt. Ta några veckor eller månader, men också två år, 10 år, eller vara helt omöjligt. Har man då dessutom betalt en handpenning direkt till säljaren, som sedan vägrar betala tillbaka trots en oavslutad affär, kanske man inte får tillbaka något alls. Inte ens efter att man fått rätt efter flera års processande. Detsamma gäller om det finns allvarliga felaktigheter i lagfarten som missats. Då kan egendomen bli osäljbar i en framtid. Oftast kan detta rättas till i efterhand, men är både kostsamt och tar mycket lång tid.
Kan man inte Spanska ordentligt, kan ett enda eller flera översättningsfel innebära att du faktiskt köper grannlägenheten eller källarlokalen under. Blev själv nästan tvingad till att flytta till en annan parkeringsplats i parkeringsgaraget, då det finns ett (1!) enda felaktigt ord i lagfartsbeskrivningen som gör att det kunde, med tvekan dock, tolkas på ett annorlunda sätt än det som uppenbarligen var avsett från början.
Att ansöka om och få en lagfart i Spanien kan inte jämföras med hur man gör i Sverige. Skall här försöka ge en liten bakgrund till varför det är så, samt lite inledande om vad man skall tänka på. Dessutom är i stort sett alla lagfarter på lägenheter i Spanien tredimensionella, vilket är nästan okänt för de flesta Svenskar. Det har funnits mycket länge i Spanien men infördes i Sverige först 2004. Första gången det nämndes i lagstiftningen i Spanien var 1889 i civillagen, men endast som en möjlig ägandeform. 1939 inskrevs det mer utförligt, vilket öppnade för en singulär ägandeform. 1960 utformades lagen Ley De Propiedad Horizontal (LPH), vilken, genom ett flertal omarbetningar, gäller än idag.
En lagfart i Spanien är också olik en Svensk inte endast beroende på dimensionerna. Bl.a. finns två olika typer av både två och tredimensionella. En nationell och en lokalt registrerad som inte heter samma sak, då man skiljer på dem olika typerna. Nationellt registrerad äganderätt heter Titulo, en lokalt registrerad lagfart Escritura. Äganderätten behöver inte vara nationellt registrerad, utan man får en äganderätt ändå genom den lokala Escritura, men man kan inte få en Titulo, utan en Escritura. Det är därför avgörande att man i vart fall får en Escritura, som här något förenklat översätts till lagfart. Denna ”lagfart” blir lokalt registrerad genom Notarius Publicus. Det är i de flesta fall inte nödvändigt med en Titulo. I Tituloregistret finns dock anteckningar om allt som skett med fastigheten, t.ex. när det gäller byggnation, bygglov och förändringar. Registerena är skilda från varandra och är inte sökbara gemensamt, då det är olika avskilda myndigheter som ansvarar för dem.
En stor majoritet av skandinaver som köper ett semesterboende i Spanien köper en lägenhet, så därför kommer jag att koncentrera inläggen i serien till det, men proceduren och fallgroparna är närmast identiska när det gäller hus. Däremot kan det finnas annat som gäller specifikt för hus. Det kan vara t.ex. olika servitut och ledningsrätter, som visserligen oftast även finns inskrivet för lägenheter också, men ibland på ett lite olika sätt. Kommer dock att gå in på det i senare inlägg.
Det man också måste vara klar över, är att det finns 17 st. Autonoma Provinser, Comunidades Autónomas, som har egen lagstiftningsrätt. Dock måste de följa vissa nationella lagar, den s.k. Allmänna rätten, vilket bl.a. den Spanska äganderättslagen är, samt lagen om horisontala fastigheter, Ley de Propiedad Horizontal, LPH, som något kan jämföras med den Svenska Jordabalken när det gäller tredimensionell fastighetsbildning. Äganderättslagen är mycket stark i Spanien och är dessutom en grundlag. Det är Svensk äganderättslag delvis också men anmärkningsvärt nog, ur ett internationellt perspektiv på många punkter ofullständig. Jordabalken är heller inte en grundlag. För att komplicera det ytterligare, så finns det i Spanien flera nivåer av lagstiftningsrätt enda ned till region-, stads,- kommun eller specialområdessnivå.
Det innebär att det ofta finns skillnader, som t.ex. stämpel- och överföringskostnader eller att procedurer skiljer sig åt. Särskilt och speciellt gäller det om det skulle uppkomma en civilrättslig tvist. Inläggen är därför avgränsade till att handla om hur man får en lagfart på en lägenhet i den autonoma provinsen Valencia, Comunidad valenciana, men är ändå generellt giltigt för hela Spanien, undantaget alltså på detaljnivå. Vill även passa på att påpeka, att det är mycket viktigt att få hjälp av en välrenommerad och oberoende, gärna lokal, jurist- eller advokatfirma, vid ett fastighetsköp.
Tidigare var det mycket vanligare men förekommer fortfarande att köparen inte beviljas en lagfart, då det ibland finns ett eller flera hinder för det. Ofta beror det på formfel eller rena misstag vid en eller flera tidigare överföringar. Andra orsaker kan vara ett beviljat men oregistrerat bygglov för en tidigare eller befintlig del av lägenheten eller huset. Ett beviljat bygglov, men oregistrerad färdigställd källare som grävts ut t.ex. för ledningsdragning, tillbyggnad på en takterrass, ändrat användningsområde (t.ex. kommersiell till privat), en pågående arvs- eller skuldtvist m.m.
I Spanien är det mycket viktigt att det inte finns några formfel och det är slutligen Notarius Publicus uppgift att gå igenom handlingarna och leta efter hinder och säkerställa att allt går rätt till. En enda liten felaktig detalj eller procedurfel som upptäcks, som för en utomstående kan verka obetydlig, kan försena eller i vissa fall t.o.m. förhindra hela överförandet. Det är ofta som det hittas skrivfel eller mindre felaktigheter som Notarien ändrar för hand när de är helt uppenbara, men en del av dem går inte att ändra utan vidare undersökningar, då det kan vara tolkningssvårigheter eller motsägelser i de olika dokumenten.
På grund av bland annat det, är det mycket viktigt att en insatt och kunnig person hjälper till och förbereder mötet med Notarien genom att noga gå igenom de olika dokumenten innan. Både för att minimera anledningar till nekad lagfart, men främst för att bevaka dina intressen. Ett enda oupptäckt skrivfel, kan innebära stora konsekvenser.
Det finns också ett flertal hus och lägenheter som inte har någon giltig lagfart att överföra eller någonsin haft det, men finns ändå till salu. Att lagfarten är ogiltigt kan t.ex. bero på att en tidigare arvtagare eller annan delägare inte har registrerat sin del av och/eller överfört den korrekt. Andra orsaker kan vara att den getts som gåva och det finns otillräcklig eller bristfällig ursprungsdokumentation. En av de vanligaste orsakerna till detta, är att de inte betalt för överföringsavgifterna som är relativt höga.
Det finns även fall där både kopian (som köparen får) förkommit och där originallagfarten inte heller finns bevarad i något register, vilket kan bero på slarv, olyckor eller bränder. Det finns också lagfarter som ogiltigförklarats i efterhand. Det kan även bli problem om säljarens lagfart inte riktigt stämmer överrens med originalet. Det kan t.ex. vara en mindre felskrivning av en tidigare notarie.
När det gäller de tredimensionella lagfarterna som är aktuella för de flesta lägenheter och garage/parkeringsplatser i Spanien, är de ungefär lika upplagda som de svenska formellt sett. En eller flera två-dimensionella kartor, samt löpande text för att försöka beskriva fastighetens läge mer exakt i den tredje dimensionen. Det är ofta en ganska precis och kort förklaring på kanske ett tiotal meningar, men innebär givetvis att det kan finnas felaktigheter, svårtolkade formuleringar eller uppstå tveksamheter, som gör att det vid en framtida tvist eller försäljning, kan bli mycket dyrbart att rätta till i efterhand, om det ens är möjligt.
I början av 2000-talet hade jag en kollega som det sista året innan han skulle gå i pension, berättade många och långa ingående berättelser om hurhan och hans fru hade planerat för pensioneringen i mer än 20 år.
För mig var det 30 år innan jag skulle komma i samma situation, men lyssnade intresserat och lärde mig en hel del intressanta saker som påverkat hur jag själv gjort och fortfarande gör.
”Man går bara i pension en gång i sitt liv” var hans devis och därför måste det planläggas noga.
Han tillhörde en annan generation och hade upplevt Francodiktaturen i Spanien under deras många och långa semesterresor dit. Efter 1975 förändrades landet till det bättre och under flera år därefter diskuterade han och hans fru ofta om att köpa ett semesterboende, men deras ekonomi räckte inte riktigt till att på egen hand bekosta allt själva. I vart fall inte i det området de var intresserade av.
De var på jakt efter ett hus i Malaga. Husen var med Svenska mått mätt ganska billiga, men det var ändå mycket pengar det rörde sig om.
Tillsammans med en annan familj som de ofta semestrat tillsammans med, började en plan att utvecklas.
Efter några år av förhandlande och möten med en Svensk jurist, hade de bestämt sig. De skulle köpa två nybyggda hus i samma område. Hyra ut det ena och dela på det andra. Semestra i det, både själv och tillsammans med den andra familjen. Uthyrningen av det andra skulle bekosta sitt egna lån och avbetalningar och täcka upp en del för det andra.
Efter att lånen var slutbetalda, skulle de dela på sig och var familj skulle då ha ett eget hus.
Att låna i Spanien var, och är fortfarande inte som i Sverige, vilket jag kommer att gå in på mer detaljerat i senare inlägg.
Båda lånen var 20-års annuitetslån med fast ränta, baserat på valutan Pesetas, vilket innebar att de i förväg någorlunda visste vad månadsbetalningarna skulle bli under hela låneperioden. Det enda som gjorde dem oroliga var växelkursen, som under åren dock visade sig vara ett bra val, då det blev billigare för vart år. Inte minst beroende på inflationen men även på grund av att den Svenska kronan stärktes under i stort sett hela tiden. Valutakursrisken var något som upptog mycket av deras gemensamma diskussioner de första åren och oroade dem en del i början.
De valde att köpa två likvärdiga hus på ca 120 kvadratmeter i två plan med 4 sovrum, två toaletter med dusch, badkar och bidé, samt en liten trädgård. För att förenkla det hela, ordnade de både uthyrningsagent och trädgårdsskötsel genom ett spanskt företag som byggföretaget rekommenderade.
Familjerna var mitt i livet. Själv hade de två barn och den andra tre. De hade redan förutsatt att det skulle kunna bli problem i framtiden. Inte minst när det gällde det ekonomiska och skrev därför ned olika scenarier i ett dokument med ett flertal punkter, samt förslag på hur de skulle komma överrens. Detta gjorde de bl.a. med hjälp av en Svensk jurist.
Men, en sak som de överhuvudtaget inte tänkt på eller diskuterat i förväg och som skulle visa sig bli en av de allvarligaste meningsskiljaktigheterna, vilket de f.ö. inte ens diskuterat innan köpet, var deras barn.
När barnen blev äldre, ville de givetvis själva, tillsammans med sina respektive och vänner låna huset för att tillbringa sina semestrar där. Det visade sig bli ganska allvarliga slitningar under de sista åren. Både på huset, vilket han ansåg vara det värsta, samt hur de fasta och rörliga kostnaderna skulle delas på ett rättvist sätt.
Går inte in på alla skräckexempel som uppenbarade sig för honom. Men, man bör i vart fall vara klar över ,sade han, att det kan bli dyrt att mitt under den Spanska sommaren tvärvädra, samtidigt som fem AC-anläggningar är igång. Det verkade som att en del yngre personer uppenbart inte riktigt förstår det. Inte ens efter att man ingående förklarat det olämpliga att göra så.
Poolbygget och renoveringen på mitten av 1990-talet av det huset de själva använde och hur kostnaderna skulle fördelas var inget större problem, men blev tyvärr senare en av många anledningar till att familjerna slutade umgås med varandra under en lång period.
Främsta orsaken var att de inte kunde komma överrens om vem som skulle ha vilket hus när de 20 åren hade gått. Inte minst på grund av värderingen av förbättringarna och renoveringarna, men främst av känslomässiga skäl. Båda familjerna och deras barn hade naturligtvis glada minnen från huset de delat på i så många år och därför ville båda ha det.
Huset de hyrt ut var i mycket sämre skick, det var båda överrens om. De hade visserligen renoverat det också, men inte lika samvetsgrant som det andra, samtidigt som det inte hade pool. De hade även flera gånger under sina besök planterat ett stort antal träd och buskar som under åren skötts väl av det inhyrda företaget och var numera uppväxta. De gav under större delen av året en riklig skörd av bl.a. apelsiner och citroner. Något sådant fanns inte i den andra trädgården.
Första lösningen blev att värdera båda husen av en oberoende mäklare, vilket gjordes. De kom överrens om att den som övertog det uthyrda huset skulle kompenseras av den andra med 150 000.
Ingen av familjerna ville godta förslaget och därför återfanns bara ett annat som den Svenska juristen föreslog enligt avtalet. Att båda husen skulle säljas och pengarna därefter delas. Ingen var intresserad av det heller. Ett ställningskrig utbröt och de slutade helt med att umgås med varandra under två år, innan en av dem till slut gav med sig.
En vänskap kan inte värderas i pengar eller hus, menade han. Det blev till slut dem som tog över det uthyrda huset. De var inte riktigt nöjda med det, men så blev det i vart fall
Två år efter pensioneringen började familjerna försiktigt att umgås med varandra igen, men det var inte längre samma sak menade han.
I vart fall blev det i övrigt som de tänkt, att båda familjerna hade var sitt betalda semesterhus i värmen. I efterhand visade det sig att uthyrningsintäkterna de sista 5-10 åren var så pass stora att det bekostade lånen och amorteringarna på båda husen, samt att det t.o.m. blev ett litet överskott.
Fem månader efter pensioneringen, började kollegan bli allt tröttare och grå i ansiktet. En dag ramlade han till slut av sin cykel och fick hämtas med ambulans. Det visade sig att ena hjärtklaffen var i mycket dåligt skick. Vi som så många gånger hört om hur oerhört noga och länge han planerat sin pensionering, menade att det ju skulle vara tragiskt om han dog redan nu.
När jag träffade honom några år senare var han pigg som en 40-åring. Han hade fått en ny hjärtklaff från en gris och tillade att hans fru påpekade att han ibland grymtade på nätterna.
Hösten 2020, mitt under pandemin, köpte jag och min sambo en lägenhet i Torrevieja på Costa Blanca, efter flera års letande i olika delar av Europa. Till slut blev det Spanien. Varför det blev just där, återkommer jag till med ett flertal inlägg.
Vi planerar redan för vår pensionering, bl.a. genom köpet, trots att det är “ganska” många år kvar. Vi har för avsikt att gå i pension någon gång under 2027-32.
Jag som bloggar är i grunden kemiingenjör med specialintresse och utbildning i juridik och ekonomi. Arbetar sedan tidigt 2000-tal, efter fyra års omskolning med ett hantverksyrke i eget företag. Under en kortare period på mitten-slutet av 1980 talet arbetade jag som mäklare, under 1990-talet som analytisk kemist, samt har i perioder undervisat på grundskolan och gymnasiet och under hela perioden ägt ett antal olika företag.
Bloggen är bl.a. skapad eftersom det på nätet och i flertalet trådar på Facebook ibland förekommer både missförstånd och felaktigheter när det gäller Spansk lag och ekonomi. Det finns oftast mer än 10 olika grupper på Facebook att gå med i som handlar om att köpa, äga, bo eller ha semester i de olika specifika områdena i Spanien som Svenskar uppskattar. Ibland ges det helt eller delvis felaktiga svar på flera av frågorna. Oftast gäller det frågor som är lite mer komplicerade än att t.ex. rekommendera en restaurang. Det kan handla om diverse juridiska eller ekonomiska spörsmål, sjukvård, skatte- och inkomstlagstiftning, SINK, bilägande och körkort, licens för kortidsuthyrning mm.
Det som publiceras är ofta subjektiva värderingar och tyckanden, men när det gäller verifierbar fakta, som t.ex. lagstiftning, regler mm, är det faktakontrollerat i flera steg för att i möjligaste mån undvika felaktigheter. Skulle ni upptäcka faktafel, skulle det uppskattas om ni hör av er. Antingen genom att skicka ett meddelande eller lämna en kommentar.
Oftast förändras saker över tid, t.ex. lagstiftning och det är därför viktigt att läsaren är klar över dels datum när inlägget publicerades, samt återkopplar om ni uppmärksammat senare förändringar. Dock skall, i möjligaste mån, framförallt lagstiftningstolkningar vara uppdaterade.
Jag kommer speciellt belysa fallgropar och andra problem som man kan hamna i och försöker inte att förenkla och förkorta för mycket.
Ni får gärna höra av er med tips, kommentarer, nyttig information och annat.
