Det var många utlandssvenskar som blev skrämda idag då det testades ett nytt larmsystem för mobiltelefoner. Meddelandet som skickades från myndigheterna till alla mobiltelefoner i Vega Baja och Elche var att floden Segura hade svämmat över.
Givetvis var inte alla medvetna om att det endast var ett test, så Facebook och Twitter svämmades snabbt över av frågor om något allvarligt hade hänt, vilket det alltså inte hade.
Upplevelsen för en del var mycket obehaglig, då långt ifrån alla var medvetna om testet i förväg, där en del menar att det vore lämpligt att skicka t.ex. ett SMS i förväg för att informera om vad som är på gång.
Dessutom skickades meddelandet endast på Spanska och Engelska. Verkar som om myndigheterna tror att samtliga turister och utlandsboende kan något av språken, vilket tyvärr är helt felaktigt.
Min sambo som för tillfället befinner sig i vår lägenhet Torrevieja ringde förskräckt hem för att få information om det som stod i varningen var korrekt, samt hur pass allvarligt det var.
Efter lite Googling stod det klart för oss att det bara var ett test.
ES-Alert-systemet är numera är integrerat i Agencia de Seguridads varningssystem tillsammans med de olika regionerna. I detta fallet Respuesta a las Emergencias de la Generalitat Valenciana.
Systemet har möjlighet att skicka ett meddelande till alla mobiltelefoner som är påslagna i ett specifikt område. På så sätt kommer de personer som befinner sig i ett område som drabbas av t.ex. en naturkatastrof, skogsbrandbrand, jordbävning eller annat, att höra ett högt ljud på sin mobil som i sin tur visar en varningstext på Spanska och Engelska. Ljudet och varningstexten försvinner först när användaren av mobilen bekräftar att meddelandet är läst.
Ett av de stackars sommarsulorna på vår gamla dam…
Domen var hård för vår gamla dam. Kompressorn var slut. Priset, 740€ för byte och återfyllning av systemet var i och för sig inte så särdeles kostsamt. Tror att det skulle kosta mycket mer i Sverige. Dock bedömde vi att det inte riktigt var värt det på en så pass gammal bil. Vi är dessutom inte här nere under högsäsong då vi tycker det är aldeles för varmt.
Vi tillhör en tuff generation och erfarenheterna av bilar under hela 80-90-talet utan AC gör oss härdade. Enda sättet var att rulla ned rutorna för att få det lite svalare. Vi överlever med andra ord utan AC även här, men kommer kanske att ändra ståndpunkt senare. Vi får se ur vi gör i framtiden.
Vid körning de senaste dagarna fick jag en déjà vu från “övningskörningen” i de tidiga tonåren med en 1968 Volvo Amazon. Körde första gången i 15-års åldern på inhägnat område. Kämpade inte minst med dragläget, men även med den oerhört tungstyrda ratten vid sidoparkeringar med mera. Fick en känsla av att vår gamla dam hade samma problem, trots servo. Mycket märkligt helt enkelt.
Tankade igår fullt på en bensinmack och tänkte att det kanske var dags att kontrollera lufttrycket, då det skulle kunna vara en möjlighet till den ytterst svårstyrda och tunga ratten.
När jag insåg att det skulle kosta 1€ med en myntapparat på pumpen och endast 4 minuter på mig att bli klar, var jag nära att av ren protest neka. Det är ju alltid är gratis i Sverige. Betalade dock motvilligt och upptäckte något som skulle kunnat få ganska allvarliga konsekvenser.
Lufttrycket i däcken som skall vara 2,3 Bar, var 1,17-1,19 på framdäcken och 1,22-1,27 på bakdäcken. Visserligen ingår bärgning i den Spanska försäkringen, men skulle vara lite väl skämmigt om något av däcken på grund av lågt lufttryck hade ramlat av fälgen på motorvägen eller vid en vägbula.
Stolt sträckte bilen upp sig allt mer och ökade säkerligen 5 cm i höjd. Bilen blev som ny att styra och det var nog den billigaste renoveringen av en bil jag gjort på länge.
Vilken skillnad! Nu rullar den faktiskt i låga hastigheter och kupéljudet minskade markant.
Tänk så lätt det är att glömma att åren och tiden går fort när man bara använder den under semestrarna. Värt att hålla koll på.
Ta hand om era bilar och ha en underbar semester i solen.
Efter den svåra bilolyckan på tidigt 90-tal, konstaterade läkaren att jag skulle bli rullstolsbunden långt innan jag fyllde 50. Nu har jag passerat den åldern, sitter inte i rullstol, går ganska obehindrat, men orden finns för alltid kvar i bakhuvudet om att det nog blir så i en framtid i alla fall.
I mer än två och ett halvt år, med otaliga operationer däremellan, tog jag till slut mina första stapplande steg våren 1994. Jag fick trots allt behålla båda fötterna, hyffsat fungerande.
Händelserna formade för alltid mitt framtida liv, där allting sedan dess handlade om att omgivningen skulle vara, eller skulle kunna vara möjligt att handikappanpassa. Även om jag idag ganska obehindrat kan gå flera kilometer ibland när fötterna mår bra, finns ändå tanken om den framtid läkaren stakade ut. Hus och lägenhetsköp skulle hädanefter alltid vara eller kunna bli handikappanpassat.
Erfarenheterna och råden som ges här, är med bakgrund av de egna erfarenheterna. Kan givetvis inte riktigt sätta mig in i hur det är att vara t.ex. permanent ryggmärgsskadad. Dock vet jag väl och har erfarenhet av att vara bunden till en rullstol och inte kunna gå alls, men hjälpligt använda armarna och med muskelkraft kunna flytta/lyfta benen. Den som läser och har avsevärt svårare handikapp, får försöka ha överseende med det perspektivet.
Inlägget skrivs bl.a. men inte alls endast, för att min sambo har en släkting som är ryggmärgsskadad och rullstolsbunden, samt funderar på att köpa något semesterboende i Spanien. Hon har hört (Googlat) om att Torrevieja inte skulle vara handikappvänligt.
Jag håller inte med, även om det finns ett flertal möjliga hinder, vilket dock inte är unikt för just Torrevieja. Däremot har kommunen aktivt arbetat de senaste 30 åren för att försöka göra så gott de kan.
Satt på en strandpromenadbänk ungefär på mitten av den 400 m långa Playa Del Curastranden, när tanken slog mig. Skulle jag kunna komma ned till stranden och bada som rullstolsbunden?
Följ med på fotosessionen och bilda dig en egen uppfattning, för själv tror jag att det det är fullt möjligt.
Playa Del Cura, prästens strand, är den mest centrala stranden i Torrevieja. De första två Fotografierna, efter kartan, är i mitten av stranden norrut och sedan söderut, tredje fotot är skylten som är i den norra ändan. De efterföljande fotografierna är sedan ca 30 m ännu mer norrut från skylten, varefter de i följd alla är är söderut, förbi Cura och ytterligare ca 300 m ned mot hamnpiren. Räknade inte alla rullstolsramperna, men de var i vart fall mer än 5 st.
Först kartan över Curastranden och förbi, där de sista fotografierna togs:
Fotografier norrut och sedan söderut från ungefär mitten av stranden:
Fotografi norrut
Om man tittar väldigt noga på fotografiet, ser man en liten röd “friggebod” där strandvakterna håller hus. Mellan åtminstone maj-september, går det att där låna en rullstol med bredare däck, för att lättare kunna komma ned till vattnet och inte gräva ned sig och “fastna” i sanden, som man gärna gör med en vanlig rullstol, som ju har smala däck.
Cura stranden söderut ungefär från mitten
Skylten som berättar lite om stranden måste ju givetvis fotograferas:
Skylten på den norra delen av Playa Del Cura
Ca 20-30 m norrut från skylten finns den första trärampen ned mot stranden, ytterligare 20m norrut, i ryggen s.a.s. finns den röda “Friggeboden” där det går att låna specialrullstolar under högsäsong. Varför de inte har den servicen under en längre period än maj-september är lite dåligt, då ju många nordbor som har lägenhet och hus är där även på vintern:
30 m norr om informationsskylten och den första rampen.
Ca 20 meter längre söderut hittar man en gjuten ramp som också kan användas av en rullstol:
Gjuten ramp ned till stranden.
På bilden ser man i bakgrunden rampen på den tidigare bilden och den röda stugan där man kan låna en “strandrullstol”.
100 m längre söderut finns ytterligare ramp ned:
Ramp ned till stranden med fotdusch.
Spanjorerna (men många fler förutom Svenskar) är uppenbarligen påhittiga. En liten fotdusch installerad på stranden för att få bort irriterande sand innan de nybadade fötterna får strumpor igen.
Avslutningen av den förra rampen med fotduschen väl placerad
Ca 100 m söderut hittar man nästa ramp:
Ytterligare 100 m söderut.
Jo, 100 m ytterligare söderut så finns ännu en ramp, med en bekväm fotdusch, men jag skulle inte våga åka ned där själv med en rullstol, då den inte är så välunderhållen:
Saknas lite plankor här…
Kommunen har kanske missat eller glömt att underhålla alla ramperna. Jag skulle i vart fall inte vilja åka ned där utan personlig assistans. Ser lite väl dristigt ut att göra det. Man vill ju inte gärna fastna där..
Bilden under är ca 100 m efter Cura, där det även där finns en bra ramp ned:
100 m efter cura, med en ramp ned.
När vi nu lämnat Playa Del Cura söderut ca 100 m, samt tagit oss ytterligare ca 100 m förbi den föregående rampen, finns det ett mycket! bra ställe för en rullstol. Hela platsen är jämn. Gjuten eller med plattor och det finns en ramp nästan ända ned till vattnet.
Plattsatt och gjuten badplats.
Under högsäsong finns det badvakter samt handikappanpassad toalett och en välfungerande dusch, inte bara för fötterna. Under vilka månader de finns där vet jag inte, men kommer att ta reda på det. I vart fall finns det där under maj-september. Bilden under är från samma badplats:
ca 200 m söderut från Playa Del Cura finns denna badplats.
Platsen är mycket lättåtkomlig från strandpromenaden med rullstol. Tror att denna kanske är den bästa och mest lättillgängliga stranden/badplatsen i hela Torrevieja centrum för rullstolsbundna. I vart fall hade jag själv med en rullstol, utan assistans, inte haft några större problem att komma ända ned till sanden och ned till vattnet, även med min “vanliga” rullstol.
Lycka till med era semestrar och var INTE rädda för att åka till Torrevieja, trots att ni kanske behöver en rullstol för att ta er fram.
De stora salthögarna en bit från centrala Torrevieja har nog de flesta som varit i staden någon gång sett på håll. Idag var dags att se dem på närmre håll. Visste att de fanns vid Saltfabriken intill den man i folkmun kallar “Den Rosa Sjön”. Kände dessutom till att det går någon sorts turisttåg dit från försäljningsbodarna vid hamnen i Centrala Torrevieja, men fick Googleuppgifter om att de endast gick mellan juli-september. Då det var i mitten av novenber och så pass nära, skulle det ju vara en bagatell samt billigare att ta sig dit själv. Eller?
Inget var planerat för dagen, så det fick bli en titt på vännen Google Maps efter en näringsrik frukost med färska grönsaker och lite frukt. Snabbt gavs ett förslag på hur rutten skulle kunna se ut.
Ca två kilometer till Saltfabriken
Endast lite mer än två kilometer, innebar att mat och dricka inte ens skulle behövas packas ned, men med tanke på tidigare strapatser togs det med ändå, vilket senare skulle visa sig vara ganska förutseende.
Som nämnts tidigare anses de rutter som ritas upp endast vara förslag, då det nästan uteslutande blir en del omvägar och berikande “felnavigeringar”. Att köra vilse eller fel på semestern innebär ju ofta att man får se saker man inte hade räknat med eller ens visste fanns.
Ned för backen söderut på Av. Diego Ramirez Pastor…
Söderut på Av Diego Ramirez Pastor.
…förbi den lilla parken till vänster, vid slutet av gatan, där man svänger ned till höger…
Vägen ned till Saltfabriken.
Under viadukten vid N332 och fram till…
Grinden innan Saltfabriken
… en låst och bevakad grind med skyltar om tillträde förbjudet. Dessutom, bakom grinden kom ett litet tåg med flera vagnar och turister på körande, så uppgifterna om att det inte körde i november stämmer inte.
Snopet. Inget att göra mer än att fotografera salthögarna på lite suktande avstånd. Otroligt vad de ser höga ut så här lite närmre, men ändå på avstånd. Kanske mer än 30 m och nog innehållandes flera år av saltförbrukningen i ett mindre land.
Salthögarna på ett retsamt avstånd
För att få lite tröst inspekterades även graffitimålningarna som var “ganska” fina. Ingenting som brukar gillas, då inställningen generellt är att graffiti oftast innebär att förstöra, men i sällsynta fall kan de faktiskt vara ganska fina. Så som dessa.
Graffiti på viadukten under N332Graffiti på viadukten under N332
Så lätt skulle inte salthögarna komma undan, utan nu var det en utmaning att försöka komma närmre, samt att komma t.o.m. ända ned till saltsjön. Google maps gav ett förslag till rutt ned till det s.k. badstället i närheten av Urb. Torreta III.
Rutt från Saltfabriken till den s.k. badplatsen vid Saltsjön
3,3 km dit, vilket innebär en dagstur på ca 10 km totalt, vilket elsparkcykeln klarar galant. Uppskattade nu förutseendet med att det packades ned förplägnad och såg fram emot en liten eftermiddagstugga nere vid Saltsjön.
Bara att vända om, tillbaka ut på Av. Diego Ramires Paztor, ta vänster, 150 m norrut och sedan till vänster igen, till vägen som också den har en viadukt under N332. Såg att det på vänstra sidan av vägen fanns en mycket bra cykelväg ända ut till Torretaområdet som användes.
Avtagsvägen från Av. Diego Ram. Pastor på väg till saltsjön
Ville så gärna komma närmre salthögarna och körde efter ca en kilometer ned till vänster. F.ö. första avtagsvägen till vänster efter viadukten, men kom ändå aldrig riktigt nära dem.
Salthögarna fortfarande på ett något irriterande avstånd
Färden fortsatte ca 8-900 m parallellt med Saltsjön…
Väg norrut parallellt med saltsjön
…tills det blev helt stopp längre fram. Kontrollerade kartan och kom fram till att det var som en labyrint och helt omöjligt att komma vidare rakt fram. Bara att vända och köra halvvägs tillbaka för att kunna komma ut på den ursprungliga rutten.
Vet inte vad området heter, bara att det liggen ca 1 km innan Torreta III. Det var i vart fall ett mycket fint område med uppenbart välskötta stora och kostsamma villor med prunkande trädgårdar. Nu i november verkade dock området vara ganska folktomt, men säkert fullt av människor under högsäsong.
Tillbaka ut på vägen, fram till rondellen i Torreta, ned till vänster. På bilden finns ingången ned till sjön efter gräsmattan i det vänstra övre hörnet i det lägre buskaget.
Nedgången till sjön. Till vänster efter gräsmattans slut.
Ingången ned till sjön…
Ingången ned till Saltsjön
…där det alldeles intill finns en skylt som uttryckligen förbjuder bad. Har fått uppgifter om att man kan få upp till 1000€ i böter om man gör det.
Skylt som talar om att det är ett naturskyddsområde, samt att det är badförbud i sjön.
Vägen ned till sjön är bitvis ganska smal och besvärlig, med en del stora stenar, men fram för allt leriga och djupa vattenpölar då det regnat en del under natten. Fick bli en del omvägar, men det gick bra.
På stigen ned till Saltsjön
Slutligen framme, med salthögarna i bakgrunden.
Nere vid Saltsjön
Hmm… Det där med badförbud verkar inte riktigt fungera. Att bara doppa fötterna är nog inte jämställt med att bada, eller? Utanför fotot finns det dock minst två badande, men ville inte fotografera dem med tanke på att det är förbjudet. Kanske badar dem för att det är både benämnt och utsatt på kartan som en badplats. Kanske var det innan det blev ett badförbud?
“Badplatsen” vid Saltsjön
Efter en tidig lunch var det dags att ta sig hemåt. Gångstig med Urb. el Hondo i bakgrunden…
Gångstig med Urb. el Hondo i bakgrunden
…samt med lite varierande kvalitet på dem, men helt OK att ta sig fram på. Fick dock bära elsparkcykeln.
Varierande kvalitet på gångstigarna
Inga övriga utflykter eller felkörningar på hemvägen och efter totalt ca 2 och en halv timme totalt var turen avslutad.
Sammanfattning och lite synpunkter:
Lite synd att det inte gick att komma närmre Saltfabriken och salthögarna utan förbokad guide, komma vid speciella uppsamlingstider eller att åka turisttåget. Någon av dessa turer kommer dock att göras i framtiden.
Inga större svårigheter med cykelvägarna, (eller gångvägarna heller för den delen) då det var i bra skick efter Av. Diego Ramirez Pastor. Dock fanns det ett större vägarbete innan Torretaområdet, så det var lite knöligt att komma förbi det, då de hade anlagt provisoriska gång- och cykelvägar. Bilvägen var i delar helt avstängd. Det finns även ett flertal markerade parkeringsplatser i närheten, samt att det även går bra att parkera på gatorna omkring.
Omvägen ned till till vänster för att fotografera salthögarna, innebar att det blev en liten extratur på ca en kilometer, då det var omöjligt att göra annat än att vända rakt tillbaka efter vägens slut för att komma ut från området. Skulle ju kanske vara trist att göra det som gående om man inte räknat med en lite extra lång promenad. Villaområdet är dock mycket fint, med en del lyxvillor samt genomgående välskötta och prunkande trädgårdar. Så en del att se och inget att ångra.
Kunde inte hitta några skyltar som upplyste om var nedgången till saltsjön var, så den kom lite plötsligt, men var ändå inte särskilt svår att hitta. Vägen ned på ca 200 m var ganska besvärlig i delar, speciellt efter regnet, samt ibland mycket smal. Vet inte riktigt hur de fick ned barnvagnen som syns på en av bilderna. Kanske har de burit den vissa sträckor eller kanske finns det en annan väg ned?
Strandkanten var inte speciellt sandig, utan bestod snarare av både stora och mindre vassa stenar och hård lera. I vattnet var det mjuk lera med en del vassa stenar även där. Skall man bada om man gör det trots förbudet, vilket f.ö. verkar vara mycket vanligt, är det nog lämpligt att ta med badtofflor.
Sjön som kallas “Den Rosa Sjön” heter egentligen Laguna Salada de Torrevieja och är en av de två saltsjöarna nordväst om Torrevieja och den nedersta av dem.
Hela området omkring “badplatsen” är ett naturreservat. Har sett sjön mycket mer och tydligt rosa på sensommaren. I november var den inte speciellt färgrik. Möjligen hade den en ytterst liten nyans av rosa.
