Charterturisten som inte visste så mycket, fast han trodde det.

Efter misslyckandet med huset i Italien i maj 2015, https://remulus.se/husdrommarna-som-blev-begravda-i-en-kallare-pa-sicilien/ började besvikelsen lägga sig något när hösten kom och övergick i vinter.

Efter flera kvällars snöskottande, saltning och sandning sena och mörka kvällar efter arbetet, började drömmen försiktigt väckas till liv igen.

Min sambo, som då i stort sett inte varit i så många andra länder mer än Italien, började prata allt mer om Spanien och var intresserad av att ha en kortare semester där för att själv se hur det var. Hon har släktningar som hade köpt ett nybyggt hus söder om Torrevieja i Pilar de la Horodada som de pratade så väl om. Själv hade jag varit i Spanien ett flertal gånger på 90-talet, bl.a. på Mallorca och Ibiza, samt Teneriffa och Las Palmas, men även på fastlandet på 80-talet i Malaga och Marbella, så jag hade stor erfarenhet och kunskap trodde jag.

Mina erfarenheter hade inte varit de bästa, så jag försökte förklara varför man inte skulle semestra där och framför allt inte köpa något. Erfarenheterna skulle senare visa sig innehålla både felaktiga generaliseringar och en direkt okunskap om hur landet utvecklats de senaste 30 åren, men det visste jag inte då.

En chartersemester i Spanien bestod i stort sett av följande förklarade jag: En fårskock hämtades på flygplatsen i buss, varefter vi kördes till hotellet. Efter hotellfrukosten var dagens stora samtalsämne vilken restaurang man skulle välja för kvällsmaten. På turistorterna var det allt för många restauranger som hade som enda mål att servera dålig mat och vin för att skinna turister på så mycket pengar som möjligt. På den tiden fanns inte internet, så det blev istället muntliga rekommendationer från hotellpersonalen, reseledarna och ibland resenärer som varit där tidigare, vilket innebar väldigt varierande kvalitet.

Många erfarna soldyrkare reserverade solstol vid poolen redan på kvällen innan genom att lägga ut en reservationshandduk, vilket innebar att ofta var alla stolar alltid upptagna på de platser som hade sol hela dagen. Att flytta eller ta bort någon annans handduk, var något man inte ens vågade tänka på. Hade hotellet restaurang, var det en del som inte ens lämnade hotellområdet. Ett flertal verkade ha inställningen att de skulle göra allt för att sänka det genomsnittliga timpriset för solningen. Helst skulle nog hela semestern bli billigare än att gå på solarium hemma beräknat med antalet soltimmar, vilket en del f.ö. hade förberett sig med hemma för att kunna sola så mycket som möjligt. Allt skulle göras för att komma hem så brun som möjligt för att triumfatoriskt kunna uppvisa det hemma. Tonen på brunfärgen verkade vara en sorts markering för hur lyckad respektive misslyckad semestern varit.

Tidigt 80-tal i sena tonåren, skulle vi tuffa singelkillar varje kväll göra en “pubcrawl”, vilket innebar att man skulle dricka sig igenom så många barer som möjligt på en kväll. Två öl här och en drink där. Man skulle vara högljudd och kaxig i tonen, flörta med alla tjejer man såg för att försöka få hem dem till hotellrummet. Höjdpunkten och betydligt ökad status i gruppen var att tillbringa en natt med dem. Dagen efter var det nya barer och jaktmarker som skulle utforskas. Eventuellt uttryckande av åsikten av det förnedrande i att göra så, var lönlöst i ett sällskap med hormonstinna alfahannar.

På 90-talet hade jag bildat familj och vi hyrde då oftast bil för att se annat än turisthotellen och poolerna. Problemet var ofta att de generellt inte pratade Engelska utanför turiststråken. Dock gick det ändå någorlunda med teckenspråk och en välbläddrad turistparlör.

Tyvärr verkade den ursprungliga Spanska kulturen antingen redan vara avlivad, eller i vart fall på utdöende på dem turistöarna vi besökte. Uppfattade det som om att tillväxten av turistnäringen och byggandet av alla hotell och skapandet av ett flertal nya stora semesterstäder under 80-90 varit allt för snabb och ogenomtänkt. Att man glömt bort och förstört mycket av det ursprungliga. Kanske som en motreaktion efter Francodiktaturen. Mitt i allt detta glömdes det bort, eller kanske t.o.m. förnekades stora delar av det äkta Spanska. Kanske genom någon sorts skam över diktaturarvet.

Som jag sade till min dåvarande fru på mitten av -90talet under en semester på Las Palmas:

-Det är som om de tagit en stor bulldozer och schaktat bort det genuina Spanska och sänkt det i havet på tryggt avstånd från alla turiststränder och byggt upp en loppmarknad av hotellkomplex, pooler, dåliga restauranger och barer, bara för att slå mynt av rika turister.

-Nej, Spanien var inget för mig försökte jag förklara. Överallt fanns turister som bara var ute efter solbränna, skräniga ungdomar, usel och dyr turistmat, suvenirförsäljare som sålde dåliga märkeskopior och endast hade som mål att lura oss på pengar, samt att kulturen bestod av hotellkomplex, pooler och i bästa fall badstränder med sand.

Spanien hade därigenom sedan dess blivit en ointressant turistdestination, samtidigt som inställningen till att sola, bada och dricka billig alkohol övergått till att söka efter upplevelser och utföra diverse aktiviteter, samt att insupa kultur och försöka hitta det genuina. Sett i backspegeln, har turismen som tur är generellt sett på ett mycket positivt sätt, utvecklats från att vara en kulturellt steril aktivitet, till att numera ge ett allt större bidrag till, samt ett aktivt strävande arbete både lokalt och nationellt för bevarande och utveckling av både natur och kultur.

Trots mina betänkligheter flög vi ned till Spanien påsken 2016. Hyrde en bil och en radhuslägenhet (Duplex) i Gran Alacant, som ligger på en kulle några kilometer från Medelhavet, mellan Alicante och Torrevieja på Costa Blanca.

Många av mina fördomar skulle få sig en rejäl törn och fick därför i flera avseenden omvärdera min tidigare stelbenta uppfattning.

Sverige 2022-10-17