Äventyrsgolf på Greenland Golf

Hörde talas om något för några månader sedan som kallades för äventyrsgolf genom en av de många Facebookgrupper vi är med i och som verkade uppskattas av de flesta som spelat det.

Hade ingen aning om vad det kunde vara för något, så det var dags att googla lite och titta på Google Maps. Hittade Greenland golf och läste recensionerna som överlag var mycket positiva.

Hade det i bakhuvudet och diskuterade det med min sambo om vi inte skulle prova på det under nästa period vi var i Spanien. Tyvärr är hon lite tveksam till alla former av minigolf, då hon tycker att de svenska banorna ibland är mycket dåligt skötta och att det ibland snarare är mer tur än skicklighet att få ett lågt resultat. Håller i mycket med henne, men har kanske inte lika höga krav och ser det mest som ett tidsfördriv, snarare än att jämställa det med en sport.

Har själv spelat långgolf i över 45 år och allt mer börjat uppskatta minigolf. Inte minst på grund av de problem jag fått med fötterna de senaste åren och att man ju inte behöver gå så långt när man spelar minigolf. Puttningen sitter dessutom i ryggmärgen, så ibland kan det gå riktigt bra.

Lördag morgon under frukosten blev det att ta fram Google Maps och förbereda avfart.

Greenland Golf

Lite mer än 14 kilometer dit och 20 minuter med bil från Torrevieja centrum. Det skulle möjligen gå att cykla dit också samt att det i recensionerna fanns någon som åkt taxi, men självfallet är det bästa egen bil. Det lär heller inte finnas några bussar som stannar i närheten av anläggningen. Den närmsta busshållplatsen verkar vara i Los Montesinus med ca 4 kilometers gångavstånd, vilket kanske är lite väl långt för de flesta.

Ingången till anläggningen

Vi valde att välja paketpriset golf och mat för 18€. Vill man endast spela kostar det 11€. Vi tyckte dock att det lät ganska prisvärt med mat. Vill man ha både mat och en Cocktail kostar det 25€. Vi valde att äta efter rundan, men man kan även äta innan. De ville att man redan innan skulle välja vilken mat man ville ha efter spelet, vilket vi tyckte var lite ovanligt, men beror nog på att de vill förbereda maten. Tror att det kan vara mycket folk under högsäsong och då går det givetvis lättare att servera många personer snabbare när de i förväg vet vad som skall ätas.

Ganska många klubbor att välja mellan

De hade i vart fall ett par hundra klubbor att välja mellan och det fanns två varianter. En helt i metall och en klädd med gummi ytterst på bladet. Vi valde de i metall. Vill påpeka att bladen var i ganska dåligt skick. De flesta hade ganska djupa repor och märken som självfallet skulle kunna påverka bollriktningen både oväntat och slumpmässigt. Synd att det var så faktiskt, då det är fullt möjligt att renovera i vart fall de i metall. Vi hittade dock två som var i ganska bra skick som vi valde att spela med.

Övningsgreen

Något som varje långgolfare med självaktning alltid gör före spel är att övningsputta lite och det rekommenderar jag varmt alla att göra. Även de som kanske bara spelar minigolf en gång om året eller t.o.m. mer sällan och kanske inte alls bryr sig om resultatet utan endast upplevelsen. Antalet slag per bana var maximerat till sju och det kan vara ganska roligt att komma under det någon gång mer än bara ibland. Puttingreenen är dessutom nära nog exakt lik banorna. Det är också så att hastigheten på banorna knappt märkbart skiljer sig åt sinsemellan heller. Det kan jag lova att man inte är bortskämd med i långgolf.

Ganska lutande banor

De flesta hålen hade dessutom uppbyggda vallar som var mycket bra att använda sig av för att få bollen att rulla dit man ville. Givetvis lite svårt att räkna ut exakt, men fungerade i de flesta fall ganska bra för att komma någorlunda nära så att det sedan bara behövdes en en- eller tvåputt för att håla ut. Riktigt knepigt att ibland att försöka räkna ut hur bollen skulle gå när det ibland behövdes användas två vallar eller en vall och sedan studs på en sten, men mycket roligt när det fungerade. Dessutom lutade de flesta banorna som gjorde det än svårare, men lång ifrån omöjligt. Snarare bara lite roligt och utmanande.

Min sambo som från början var ganska tveksam till utflykten ändrade ganska snart inställning och uppskattade verkligen de mycket välskötta banorna och att de var rena från diverse skräp, som t.ex. grus, kvistar och löv, vilket man inte är bortskämd med i Sverige. F.ö. var hela området mycket välskött.

Mitt Waterloo

Mitt Waterloo blev detta hålet. Jag gav mig tusan på att spela den som föreslagits av skylten, att träffa krokodilen i gapet så att bollen rullade igenom och stannade nära hålet eller t.o.m. gick i direkt. På alla de tidigare banorna hade jag oftast inte spelat som skyltarna föreslog, utan valt en säkrare väg där jag visste att bollen i vart fall skulle hamna någotsånär nära hålet på första slaget. Efter fyra misslyckade försök valde jag att spela som först tänkt och sänkte bollen på det maximala antalet slag man fick använda. Sju slag och möjligheten att gå alla de 18 hålen på par (50 slag) utraderades. Kan rekommendera att inte göra som jag gjorde. Nästan omöjligt att lyckas. Mycket bättre att välja den säkrare vägen runt om. Min sambo gjorde så och spöade mig rejält på det hålet.

Banorna och greenerna faller betydligt på vissa hål

Här ser man tydligt hur vissa av banorna lutade, men på just denna blev det lättare att komma närmre hål på första slaget just på grund av det.

Lite näring efter ett väl förättat värv

Efter ca en och en halv timme efter mycket väntan bakom ett gäng norrmän på de sista sju hålen som spelade sex personer tillsammans, vilket f.ö. inte var tillåtet då det var klart uttryckt att maxantalet var fem, var vi klara med vår runda. Vi stördes inte särdeles mycket av att få vänta lite, då vi ju inte hade bråttom och njöt av de välskötta omgivningarna. Dessutom fanns det bänkar på skuggiga platser lite överallt.

Till mat beställde jag en Friterad fisk med pommes frites (Fish and Chips) och min sambo grillad kyckling med pommes frites. Vi båda var ganska nöjda med maten. Kycklingen var vällagad och pommes fritesen var kanske något underfriterade, men helt ok ändå. Fisken jag fick var i mitt tycke alldeles för stor. Säkert 250-300 gram och runt 150 hade räckt utmärkt för mig. Fick lämna lite av den, vilket jag inte gillar att göra. Den var dock bra tillagad (friterad) och välsmakande, något likt Alaska Pollock. Remouladsåsen var hemmagjord, men inte lika välsmakande som den är i Sverige, men absolut ätlig.

Lite väl mycket gurka i den som tog över smaken för mycket. Men, för att vara en typ av barmat till skillnad från restaurangmat, var båda rätterna som helhet absolut väl godkänd. Dryckerna ingick inte i priset utan fick betalas separat. En stor öl och en Coca Cola kostade 4.80€ vilket var ok det också. Maten kostade oss därmed ca 19€ för båda, vilket var överkomligt och ganska prisvärt.

Lite reflektioner och en sammanfattning:

För att ta sig till anläggningen är det bästa sättet att köra med egen bil. Flertalet hurtbullar har även cyklat dit.  Vi tillhör dock inte den kategorin, då en ambulans i så fall högst troligt hade fått hämta oss halvvägs, men är uppenbart fullt möjlig att göra för vissa. En del gäster har använt sig av taxi. men har ibland haft problem att få en körning tillbaka till Torrevieja. I värsta fall kan man kanske be om skjuts av andra besökare?

Det är ingen minigolfbana men är ändå är det så. Svårighetsgraden är låg och nöjesfaktorn är hög. De flesta kommer att klara av hålen utan att straffas med att inte få håla ut med de maximala sju slagen per bana. Om man provputtar på övningsgreenen och får en någorlunda känsla över hastigheten så är vi övertygade om att de flesta klarar av att håla ut innan maxantalet slag. Gör det! Öva innan, så blir det så mycket roligare. Vi studerade norrmännen på de sista hålen och konstaterade att de flesta puttade alldeles för hårt. Ofta mer än dubbelt så mycket som behövdes och rullade ofta av banan med ett pliktslag som konsekvens.

Som långgolfare imponerades jag av förslagenheten, banans uppbyggnad och den uppenbart låga svårighetsgraden om man tänkte efter lite. Det gällde att försöka beräkna fallet på banan och att använda sig av vallarna samt valla i stenarna. Imponerad över upplägget helt enkelt och mycket roligt även för mig.

Banan är absolut inte vansinnigt svår och defenitivt inte som en barnsligt komplicerad minigolfbana som man kan ställas inför i Sverige, där det ofta gäller att försöka träffa minimala gångar av hinder där minsta miss straffas med att bollen studsar tillbaka och att man får börja om.  Eller att den faller mitt i ett upp och ned hinder, vilket är ganska löjligt faktiskt. Nej, varenda minigolfare på denna banan kan nå hålet på ett realistiskt antal slag om man tänker efter lite samt utan att ha lasersikte på klubban. Tack för det!

Vi kommer garanterat att besöka anläggningen fler gånger och njuta över att den är till för alla. Vi är övertygade om att även den absolut uslaste minigolfaren uppenbart kan ha hur mycket nöje som helst av ett besök och dessutom njuta av besöket efter lite provputtning på övningsgreenen innan.

Vill dock skryta lite med att jag trots den fatala och ödesdigra missen på krokodilhålet gjorde fem birdies, men ändå hamnade på 4 över par, vilket innebär 54 slag. Förhoppningsvis kommer jag att slå det vid nästa besök.

Sverige 2023-09-14

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

nine − 6 =