Dagsturen gick som vanligt ned till Playa Cura som blivit favoritstranden. 22 grader. Folk som solar och några få som badar och klarar av medelhavstemperaturen på 16-17 grader, men de var inte så många.
Den 19 mars firas alla pappor i Spanien. Eller i vart fall de flesta.
Restaurangerna längs med strandpromenaden annonserar på sina trottoarpratare att de har specialerbjudande med “Menu especial Dia del Padre”.
Kyrkklockorna ringde, kanske lite extra flitigt och kyrkorna fylldes inför den för många katoliker obligatoriska söndagsmässan. Välklädda fruar med klänningar, dyrbara smycken och uppsatt välkammat hår. Män i skjorta och finkläder. Alla hedrade de Jungfru Maria och Jesus kanske något lite mer än vanligt.
Mässan och familjehögtiden avslutades i de flesta fall denna speciella dag med en middag på en fin restaurang för att fira pappa. I vart fall var det så, oftast…
Träffade av en tillfällighet, tidigt på eftermiddagen en mycket blyg och svårfotograferad äldre man som jag kom att börja samtala med. Något söder om Curastranden. En mycket intressant diskussion som varade i mer än två timmar. Mannen kom försiktigt gående, välklädd, med skjorta, finbyxor med pressveck och välputsade skor från söndagshögmässan i den närliggande kyrkan, Iglesia de la Inmaculada Concepción på Plaza del Constitution.
Vi satt i lä på de långa och av cement/betong gjutna “bänkarna” i skydd av den höga stenpiren. Språkförbistringarna brydde vi inte så mycket om. Huvudsaken var att vi förstod varandra hjälpligt.
Frågetecken i texten innebär att jag inte riktigt eller särdeles precist förstod vad han menade, så det är lite av gissningar som dessutom kan vara missuppfattningar. Ber om överseende med det, men är inte så bra på Spanska. Än…
Alberto 83, en ärrad och lite ledsen man och vilket skulle visa sig lite senare, ganska ensam, talade inget annat språk än Spanska, men hade en mycket intressant och levande historia att berätta.
I slutet av 50-talet hade han under sina studier i Madrid träffat sin blivande fru. Han hade flyttat från en liten? lantgård? jordbruk? som hans föräldrar ägde, till att vara inneboende i ett litet rum i Madrid för att studera teknik av något slag. Förstod inte riktigt vad han menade, men det handlade i vart fall om att göra ritningar på delar som sedan skulle produceras i någon metallindustri.
Studierna pågick i två år, varefter han blev lärling? 1961, lite utanför centrala Madrid på ett företag som gjorde just sådana ritningar. Ofta var delarna redan tillverkade, men det skulle göras ritningar på dem ändå. Det var enligt honom ett ganska stort och välkänt företag.
Hans fästmö, väntade troget på honom för att han skulle få sin första riktiga anställning och 1964 gifte dem sig. Några år senare fick de sitt första barn -66? en son, vilket skulle följas av ytterligare en son några år senare. Han tyckte inte att han kunde? eller kanske ville? försörja fler barn, då han även försörjde sin hustru som inte arbetade längre utan istället tog hand om familjen.
Hon och hennes föräldrar tyckte annorlunda. Det var enligt honom, både i hans egen och sin frus släkt inte särdeles vanligt att “bara” ha två barn. Men det blev ändå inte fler.
De bodde ganska trångt men ingen av dem klagade. Båda kom från landsbygden till storstaden. Han menade att hela? eller i vart fall ytterområdena i Madrid var mycket smutsiga och undermåliga för dem som just hade flyttat in och att de fick nöja sig med att bo i hyreslägenheter?, eller med andrahandskontrakt på något sätt? som inte hade vatten eller toaletter.
Det fanns dock toaletter på bakgårdarna eller någon annan stans utomhus. Deras toalett låg på andra sidan gatan i ett speciellt hus? barack? där de fanns i en lång rad och användes av många andra hyresgäster som bodde i närheten, samt att det även fanns några tunnor på innergården där de kunde tömma sina pottor.
Tunnorna där var dock ofta fulla. Förstod inte riktigt om de även gjorde 2:an i pottorna men det verkade så. Utedass var f.ö. något de båda använt under hela uppväxten, så inget ovanligt för dem. Dessutom hade lägenheten? de bodde i ett enda gemensamt kök på hela våningsplanet som de fick dela med alla de andra hyresgästerna.
Förstod inte riktigt om det var ett egentligt hyreshus eller om de och många andra grannar hyrde av någon i andra hand, men att vissa ägde lägenheterna? Klart var i vart fall att det inte var särdeles säkert om de fick bo kvar så länge till? eller om de kanske ville flytta till något bättre? Vatten och avlopp fanns f.ö. bara i det gemensamma köket, så det verkade nästan vara någon sort av rumsuthyrning, snarade än en lägenhetsuthyrning? trots att han specifikt använde ordet lägenhet om där de bodde.
Efter att båda deras föräldrar gått bort på slutet av 70-talet och efter komplicerade bråk?, oenigheter?, arvstvister?, med de övriga arvtagarna och som uppenbarligen tog många år, 5 år?, köpte de ett hus ganska centralt i Madrid. Han var nu arbetsledare av något slag och hade bl.a. egna lärlingar?, nyanställda? som han bestämde över. Familjen var även stolta ägare till en bättre begagnad bil. En vit Fiat av en modell jag inte känner till som var 124? eller möjligen 144?
Båda sönerna studerade teknik. Den äldste sonen på Universitetet, vilket han uppenbarligen var mycket stolt över och den yngre sonen läste “bara” på gymnasiet? yrkesskola? som han själv hade gjort. Något mycket allvarligt hände den äldste sonen, men förstod inte riktigt vad . I vart fall förolyckades han i samband med? på grund av? någon sorts maskin på arbetet, där han klämdes? eller ramlade ned? eller fick någonting eller den över sig?
Sonen var då gift och hade inga barn. Alberto hade f.ö. fortfarande en liten, men ganska komplicerad kontakt med hans sons f.d. fru som inte gift om sig trots att det var över 30 år sedan olyckan, men hon var tydligen sambo?, särbo? med en man. Hon hade fått en försäkring utbetald med ett förtidskapital? samt en livränta? I vart fall köpte hon en lägenhet i Madrid efter olyckan och fick ännu pågående utbetalningar för sin förolyckade man, men summan var numera tydligen inte värt någonting alls nästan, så hon var ganska fattig.
I mitten? slutet? av 80-talet hade de både råd och bestämt sig för att köpa ett semesterhus i Torrevieja. Då det enlig honom var som så, att de som inte var rika köpte hus nära den fiskstinkande och bullrande hamnen där det dessutom blåste mycket och husen därmed var relativt billiga. De rika köpte små Finkor längre ifrån. De köpte därför ett ganska fint semesterhus med två våningar och tre sovrum med Medelhavsutsikt ca 300 m norr om hamnen.
När han gick i pension 2002? valde de att flytta permanent till Torrevieja och deras son med familj fick flytta in deras hus i Madrid. De bodde f.ö. fortfarande kvar i samma hus.
Något som gjorde honom mycket besviken, var att på 90-talet byggdes de flera höghus som fullständigt förstörde utsikten för dem i Torrevieja. Idag var det nästan ingen sol alls och definitivt ingen utsikt längre.
2020? gick hans fru bort i Covid och det var då problemen började på allvar med de anhöriga och arvstvisten påbörjades. Alberto och hans fru ägde tillsammans även huset i Madrid där den yngste sonen bodde med familj när hon gick bort. Både den yngste sonen samt hans äldsta sons f.d. fru, änkan, menade båda att de hade arvsrätt.
Är tyvärr inte tillräckligt insatt i den Spanska arvsrätten, men som han försökte förklara: Eftersom de som föräldrar till den avlidne sonen ägde huset i Madrid när han förolyckades och dessutom gjorde det vid hans frus bortgång 2020?, skulle även den äldsta sonens hustru, änkan ha rätt till ett arv. Det fanns ett testamente där de angett, att om någon av deras söner skulle gå bort, skulle dennes fru ärva sonens del av tillgångarna de hade i Madrid när de skrev det. Främst en del av värdet på huset de ägde. Så var det menat, men änkan menade att det gällde hela det nuvarande arvet.
I vart fall, vilket han var helt klar över, hade den yngsta sonen rätt till arv från mamman, både från huset i Madrid och det i Torrevieja, dessutom innan Alberto själv var borta. Han hade besittningsrätt? och kunde bo kvar i huset i Torrevieja. Men, då den ouppklarade arvstvisten med äldste sonens änka låg i luften som ett gift i släktrelationen, förhindrades hela arvsskiftet vilket ledde till att ingen av dem hörde av sig längre. Ingen av dem skulle få något arv överhuvudtaget innan det var helt utrett hur det skulle fördelas, vilket innebar att ingen av dem ville höra av sig, så han var ensam på den Spanska fars dag, “Dia Del Padre”.
Tack för att du delade med dig av din mycket intressanta historia.
Spanien 2023-03-26