2009 började vi i företaget med återkommande inköpsresor till Italien. De första åren åkte vi, min sambo och jag, dit tre gånger om året, sedan två. När vi var där, blev det alltid några hela dagar ledigt, ibland upp till tre fyra, vilket innebar att vi passade på att utforska i stort sett hela den norra delen av landet. Långa och många resor till både turistmål och större städer, men även mindre byar och samhällen. Oftast avslutades mässbesöken med en vecka eller två på Sicilien, där vi gjorde detsamma. Körde runt och utforskade flitigt till hyrbilsfirmornas förtvivlan. Flera gånger blev det över 100 mil per vecka, främst de första åren. Målet var att någorlunda och systematiskt upptäcka större delen av Sicilien.
Då många av tillverkarna inte pratade Engelska, f.ö. än värre med de flesta som bor på Sicilien, blev jag “tvingad” att lära mig Italienska någorlunda. Det tog några år, men plötsligt på en mässa 2011 blev det hela och sammanhängande meningar. Kunde därmed förhandla priserna på ett annat sätt än tidigare och fick helt enkelt lön för mödan och blev än mer sporrad.
Till slut blev vi utbjudna av en leverantör på en äkta Italiensk restaurang, där vi inlevelsefullt diskuterade politik och andra samhällsfrågor och jämförde länderna. Vi fick dock välbehövlig hjälp från en av deras anställda, som översatte de svåraste begreppen från Engelskan och Italienskan. Det visade sig för övrigt att problematiken de hade 2011, överensstämde någorlunda väl med de aktuella Svenska, men att den politiska polariseringen (som senare tyvärr även kom till Sverige) var avsevärt mer uttalad då.
Både jag och min sambo gillade norra Italien men började älska Sicilien. Palermo, Marsala, Sciacca, Agrigento, Syracusa, Messina men fram för allt fantastiska Catania. Vi kom att sakna och längta söderut varje kall vinterdag i Sverige. Tanken om att köpa något eget i solen började utformas och materialiseras.
Det var bara några problem vi inte riktigt kunde komma över. Maten, de mycket dåliga vägarna, trafikträngseln, parkeringsproblemen och oändligt med skräp i nästan varje dike. Vi är dock fullt medvetna om att vi är mycket kräsna när det gäller mat.
Det talas så mycket om den Syditalienska menyn, men vi blev oftast besvikna på det som serverades. De senaste åren vi var där, valde vi tillslut att nästan helt laga vår egen mat och dessutom ta med matsäck på våra upptäcktsresor.
Ja, vi är noga med mat, men i längden är det inte hållbart att två såskonnässörer och fritidskockar aldrig får sås till maten, att köttet smakar hormoner eller är felaktigt tillagat, överkokt/stekt fisk och att ketchup och majonnäs är det enda standardtillbehöret. Dock, är man villig att betala 50-100 €/person, går det att hitta bra mat, men inte alltid ens då.
Hösten 2011, lyckades vi hitta en restaurang i Catania med sås på menyn, alldeles i närheten av Castello Ursino. Ryggbiff med grönpepparsås. Vi blev serverad en skämd, halvrutten köttskiva som dessutom inte var ryggbiff. De torkade grönpepparkornen nyligen hällda i såsen, knastrade när man tryckte på dem med gaffeln. Vi smakade inte mer än en tugga var som vi spottade ut. När vi vägrade betala, höll de fysiskt kvar mig och efter någon minut kom det från köksingången in tre ytterst obehagliga hotfulla pistolbeväpnade personer. Efter långa förhandlingar med ägaren och en kock som skämdes och som från början uppenbart var klar över vad han serverat, “tvingades” jag motvilligt betala halva notan.
Under åren 2012-2015 spenderade vi semestrarna uteslutande på den norra delen, på kusten mellan Palermo och Messina. Efter några år lyckades vi till slut hitta några enstaka restauranger med acceptabel mat till rimliga priser, bl.a. i Marina Di Patti och Gioiosa Marea, men valde ändå att främst tillaga vår egen mat hemma, i de lägenheter vi hyrde.
Efter långa och många diskussioner, intensivt letande och visningar av många hus, lade vi till slut i maj 2015 bud på ett hus med milsvid utsikt över de Sicilianska bergen med en glimt av medelhavet. Centralt i en bergsby med några tusen invånare, 15 km från kusten.
Blankpolerad krämfärgad Carraramarmor i hallen, samt alla av de sex rummen på två av de tre våningarna, trappan i rödtonad granit. Ingång till källaren utifrån gatan, med 500 liter vintunna, tvättstuga, antik kvarnsten och tvätthäll från medeltiden som fanns bevarad enda sedan huset uppfördes. Eget vatten, men även kommunalt, då det var problem med tillgången på sommaren. På andra våningen fanns utgång till en terrass från de tre sovrummen, som var byggd längs sidorna på den södra och västra fasaden. Utgång från köket på tredje våningen till en stor terrass med kvällssol och fantastisk utsikt. Bredvid huset, inmurat i den gamla stadsmuren som uppfördes på 1300-talet och som är husets norrvägg i två plan, en vedeldad ugn med bl.a. bakhäll som husägaren genom ett mer än sexhundra år gammalt servitut fick använda.
Mäklaren menade, att när hela familjen med tre barn bodde där, fyllde de på vintunnan en gång om året. -Det är bara att ringa någon av de lokala vintillverkarna, så kommer de med en liten tankbil och fyller den. Det hade dock blivit lite dyrare de sista åren menade han, så numera fick man ibland betala upp till en Euro per liter, förutsatt att man betalde kontant.
Helt enkelt ett fantastiskt hus för pengarna. Dessutom inom budget. Smakfullt komponerat lyxmaterial överallt där inget sparats på detaljerna. Nyligen renoverat med bl.a. nya fönster och värmeanläggning. Priset, en bra bit under 100 000 €.
Efter ytterligare besök dagen efter, lade vi ett bud som godkändes av säljaren, varpå handpenningen skulle överföras dagen efter kl. 10.00. Kl. 17.00 ringde vi advokaten som vi hade kontaktat i förväg från Sverige. Han visste redan vilket hus det var och skulle kolla upp det.
Tidigt på morgonen dagen efter ringde advokaten och informerade oss om att han kontaktat mäklaren och avbokat handpenningsmötet. Han ville istället träffa oss på förmiddagen. Vid mötet informerade han oss om att källaren inte hade giltigt bygglov och därmed att huset inte går att överföra till en ny ägare.
När ägarna under en modernisering och ombyggnad 1987 grävt ut källaren ytterligare och byggt igen den ursprungliga trappan från det som nu var vardagsrummet, hade de lämnat in bygglovsritningar och fått dem godkända. Tyvärr hade de inte betalt en nödvändig stämpelavgift på motsvarande ca 50 Euro (på den tiden var det dock Lire) för att formalisera och registrera bygglovet. Det skulle därmed behövas ett nytt bygglov, som troligen inte skulle beviljas. Hela stadskärnan och alla byggnader var numera kulturminnesskyddade.
Vid ombyggnaden hade husets ingående vatten med mätare och huvudkran, samt elcentralen lagts där och därför behövdes det tillgång dit. Vi fick alternativen att justera ritningarna med hjälp av en arkitekt, mura igen ingången utifrån och göra en lucka i golvet från vardagsrummet. Dock behövdes det bygglov för det också och som troligen inte skulle godkännas, men kanske skulle ingen uppmärksamma det menade han. Dock skulle vi få problem om vi tänkte sälja det någon gång i framtiden. Andra alternativet skulle vara att mura igen källaren, justera ritningarna och öppna den något år senare och hoppas på att ingen märkt något. Vi skulle givetvis också då få problem vid en eventuell senare försäljning.
Han målade upp ett värsta scenario om att vi i båda fallen skulle kunna få böter på mellan 2 000-5 000 Euro om det upptäcktes. Eventuellt skulle vi även kunna bli polisanmälda och dömda för brott. Mäklaren hade dessutom till honom uppgett att man skulle kunna muta någon att ändra i handlingarna, så att det såg ut som om bygglovet betalts. Advokaten höll med om det och menade att det var fullt möjligt, men inget han rekommenderade oss att göra.
Om vi betalt handpenningen men inte köpt huset, hade säljaren förmodligen motsatt sig att betala tillbaka den. Vi hade då fått gå vidare juridiskt och blev informerade om att genomsnittstiden för en sådan process var sju år. Förutom kostnaderna för processen, hade det dessutom inte varit säkert att vi ens fått några pengar tillbaka.
Besvikna gick vi därifrån och försökte så gott vi kunde njuta av den lilla tid vi hade kvar på semestern, med långa efterföljande diskussioner på kvällarna och dålig sömn. Det blev inget husköp.
Väl hemma i Sverige slutade vi helt att prata om våra semesterhusdrömmar i många månader. Vi har inte varit på Sicilien sedan dess och kanske var det sista gången.
Det var som om drömmarna hänsynslöst blev begravda i en källare, i en liten bergsby med milsvid utsikt, med en glimt av Medelhavet.
Fem år senare var vi mycket glada över att det inte blev något.
Sverige 2022-10-13
