En gång i tiden var en tiggare en tiggare…

Det var en gång… för inte så länge sedan. Ett fattigt land i nord där lagen förbjöd de svaga att söka överlevnad genom att be de mer bemedlade om en slant. Att tigga.

Landet jag syftar på är Sverige. Det fattiga lortsverige som vi till slut kom ifrån genom generationer av arbetares anletes svett och höga skatter.

Vi var ett mycket fattigt land ända fram till någon gång på 30-40 talet. Det fanns då dem som svalt och frös ihjäl på riktigt. Per Albin Hansson och den samvetsgranne och slitande arbetaren lade grunden för ett Sverige som kom att blomstra och utrota svält och fattigdom.

1964 avskaffades lösdriverilagen och därmed var inte tiggeri längre olagligt. Att man gjorde det, berodde bl.a. på att man ansåg att ingen behövde försörja sig genom tiggeri längre.

Tiggarna fanns kvar ändå, men var inte så många. De missanpassade eller de som ville tjäna en extra slant förutom de som socialtjänsten tillhandahöll. När pengarna var slut, ofta genom förslösande på alkoholhaltiga drycker på statsmonopolet, gick de ut för att försöka tigga ihop lite extra. Man skämtade om att merparten av socialbidraget återgick till staten.

Mellan 2004-2007 utvidgades EU med flera f.d. östländer.  Antalet tiggare på dem svenska gatorna ökade dramatiskt efter några år. Så pass att det började störa folk. Någon hade dessutom fräckheten att ifrågasätta om inte tiggeriet var organiserat som en typ av människohandel. Att pengarna hamnade i de redan rikas fickor i slutändan.

Tiggeridebatten ökade kraftigt under 2016 och spårade ut kort därefter för att SD råkade ha synpunkter och nådde oanade politiska höjder med anklagelser om rasism och nazism. Vissa ville förbjuda, andra gav gärna en slant till de dem ansåg var de minst bemedlade.

Debattens vågor gick ännu högre under 2017. De som menade att tiggeriet var organiserat kallades allt mera högljutt för fula invektiv och påpekades tillhöra den värsta av den hjärtlösa skaran. Det fanns inget organiserat tiggeri. Det var bara ett rasistiskt falsarium.

Numera, 2018, vet vi hur det ligger till med många av de “fattiga” tiggarna. Det tog bara nästan tre år med en urspårad debatt, innan farhågorna blev bekräftade och för debatten att bli någorlunda sansad.

Den politiskt omöjliga abortfrågan

Livet var mycket enklare och förhållandevis okomplicerat i den trygga lektionssalen i högstadiet på slutet av -70 talet. Diskussioner om svåra frågor som dödsstraff, kärnkraft, apartheid och abort handlade i slutändan bara om man var för eller emot.  Så värst många nyanser däremellan fanns inte då.

Räck upp handen ni som är mot abort, minns jag att läraren frågande. Själv var jag ganska medveten om den några år gamla abortlagstiftningen. Hemma hade frågan diskuterats flera gånger, så jag var trots min ringa ålder ganska uppdaterad.

Lärarinnan var i 50-års åldern och på den tiden kallades hon för rödstrumpa och vänsteraktivist. Hon hade mycket starka åsikter i frågan skulle det visa sig och hade själv arbetat politiskt sedan -60 talet för att lagstiftningen skulle förändras och bli friare.

Hon tittade oroligt runt i klassrummet och såg att i vart fall 10 händer hade sträcks upp. Hon verkade vara lite besviken, men trots sin politiska övertygelse visade eller uttalade hon inget patroniserande eller agg mot dem som visade sig vara mot. Därefter började några veckors projektarbete där vi skulle samla in information på biblioteket, genom att läsa bl.a. böcker och tidningsartiklar, samt besöka politiska föreningar. Sedan skulle lärarinnan hålla i en paneldiskussion där några av oss som var för och emot skulle diskutera våra argument inför klassen..

Jag blev en av dem som argumenterade för fri abort, helt säker på att min ståndpunkt var den enda rätta. Paneldiskussionen kändes bra och efteråt skulle det återigen röstas. Tre eller fyra händer var fortfarande uppräckta. Lärarinnan såg nöjd ut och berömde oss för våra respektive argument på båda sidor.

Nio år senare, när jag studerade i Lund, fick frågan en helt annan innebörd. Min flickvän blev gravid i mitten på den andra terminen. Det följde en svår och lång diskussion som pågick flera veckor. På något sätt hade bilderna av fosterutvecklingen som abortmotståndarna visat och många andra av deras argument under den tidigare paneldiskussionen fastnat på näthinnan. Helt oförberedd kände jag mig tvingad till att föra över diskussionen till mer  praktiska problem, bl.a. med svårigheterna att ta hand om ett barn under studierna eller om hon eller båda skulle behöva avbryta dem, samt att vi inte hade en gemensam bostad än.

Det var lätt på -70 talet att vara abortförespråkare, men att få uppleva de kval som jag, men främst min flickvän fick genomgå, smärtade mig mycket och gör än idag. Hon var visserligen i grunden något tveksam till att fullfölja graviditeten, men visade samtidigt mig stor respekt och lyssnade noga på mina argument för eller emot. Jag är idag övertygad och har senare fått bekräftat, att vi skulle haft ett gemensamt barn om jag suttit på den andra sidan under paneldiskussionen i högstadiet.

Sedan några år tillbaka har abortfrågan återigen kommit upp på dagordningen. Lite vid sidan om har jag följd den medicinetiska debatten och framför allt den efterföljande debatten om läkaren som försökte rädda ett aborterat foster i 22:a veckan.

Abortfrågan har inte bara för mig ytterligare komplicerats utan sedan flera år har den diskuterats aktivt.  Inte bara i medier och på nätet, utan också privat mellan vänner och bekanta och på arbetsplatser.

För några år sedan när debatten var sansad kunde vem som helst, befogat eller inte, uttrycka farhågor om att livsdugliga foster i värsta fall kanske aborteras. Tyvärr går det inte längre, i vart fall inte i massmedia utan att angripas av argument på sandlådenivå.

Jag misstänker starkt, att bara för att frågan politiskt uppmärksammats av ett för många tvivelaktigt parti, SD, kan ingen sansad debatt längre ske. Kanske om några år, på samma sätt som med invandringsfrågan.

Ledarskribenter, ledande politiker mm försöker uppenbart göra politiska poänger av sin respektive hållning och har för länge sedan lämnat all anständighet i sin argumentering för en extra stjärna i partiboken eller från läsarna genom att man tror sig locka tillbaka väljare och prenumeranter, bara genom att visa hur starkt man konsekvent är emot SD och samtliga av dess politiska idéer. Utan urskillning, utan eftertänksamhet och utan normal samtalston. Hatet tillåts dessutom lysa igenom, för det är ju på det viset “de” skall besvaras och bekämpas, har man kommit överens om, på slutna politiska möten och i redaktörsrummen.

Genomtänkta, avvägda och respektfulla argument är tyvärr inte längre så vanliga. En debatt som i början välkomnades, men som allt mer fått mig att känna avsmak för de allt starkare polariserande politiska argumenten, där de hela tiden försöker bjuda över varandra i smaklöshet, billiga politiska floskler och populistiska utspel.

Jag ber er, försök lägga partiboken på hyllan för en stund. Frågan är värd en eftertänksam och sansad, väl avvägd och mogen debatt, i de svåra etiska, medicinska och existentiella principfrågeställningarna som den innehåller.

Så gjorde i vart fall vi i våra debatter, redan som tonåringar på -70 talet.

Det är inte män som Anders Borg som behövs för att få en sansad feministdebatt. Tvärtom.

 

 

Tyvärr Anders Borg, du har har lagt upp för både självmål och ett flertal självförvållade och välförtjänade pungsparkar i den urspårade feministiska debatten, där alla män hädanefter som försöker uttala sig och stötta dig åtminstone är antingen gubbslem, kvinnoförtryckare eller kränkta vita män. Numera är du ännu en representant för det mest hatade. Dessutom, som lök på laxen, en representant för den kapitalistiska gammelborgerliga kulturen som av kvinnorörelsen sedan länge är dubbelt hatad. Du representerar numera ett praktexempel i en samhällsdebatt som fylls av lovligt och innerligt hatade män som ständigt kränker kvinnor. En man som dessutom försöker komma undan med det genom att be om ursäkt. Hur vågar du?

Be om ursäkt offentligt! Nej, så enkelt är det inte. Du är ännu en representant för det pågående systematiska kvinnoförtrycket och ett lovligt villebråd i debatten. Dessutom påpekas det, att man av barn och fyllehundar hör sanningen, vilket givetvis används. Likaså att borgerlighetens kapitalister håller varandra om ryggen och har mage att försöka tysta ned händelsen. Egentligen har du bara satt på dig en mask hela tiden och dolt ditt innerliga och egentliga kvinnoförakt i hela ditt liv, men sanningen kom nu äntligen fram, till slut. Se där, du är nu ännu ett exempel på den svenska manlighetens föraktande majoritet, en kvinnoföraktare!

Nåde den man, eller den kvinna f.ö. ens nänns försvara dig. De som gjort det dras i denna stund ned i smutsen de också och får offentligt löpa gatlopp precis som du. Dessutom uppfattas detta “förlåtande” som just ett stöd för det som är feminismens hatobjekt nummer ett, den vita mannens agerande som dessutom kryddas av den allestädes patriarkalt förgiftade och förtryckande samhällskroppen. Dessutom, som försvårande omständighet, innehåller och färgas av den manliga arvsynden. Råkar du vara född av manligt kön är du antingen en aktiv, maskerad eller potentiellt blivande kvinnoförtryckare. Att så gott som alla svenska män, speciellt de vita,  jämt och ständigt kränker den svaga utsatta kvinnan medvetet eller omedvetet, systematiskt och allestädes och är just nu pågående, är en radikalfeministisk grundsanning, som nu ytterligare har både bevisats och konstaterats.

Förstår du, Anders Borg, att ditt agerande, för lång tid framöver, har förstört möjligheterna att få till en sansad samhällsdebatt, präglad av full och djupgående respekt för båda könen. Där kvinnor och män möts i en ömsesidig konstruktiv diskussion, präglad av medmänsklighet och samförstånd. Där verklig jämlikhet och förståelse mellan könen är målet. En samhällelig övergripande debatt där målet är förståelse för både kvinnors och mäns problem och svårigheter i samhället, där kanske till och med män diskrimineras idag. En debatt som dessutom framförs på ett respektfullt och ödmjukt sätt?

Du har förstört och understödjer mycket mer än du kanske anar, men det främsta du gjort är att du både göder och förstärker det feministiska manshatet som både förhindrar och fördröjer en konstruktiv debatt. Dessutom inte utan anledning.

Tack för det Anders Borg!

 

 

Börjar vi allt mer närma oss ett matriarkalt förtryck i Sverige?

I de flesta feministiska- eller kvinnorörelser i Sverige har en av ledstjärnorna både historiskt sett och idag varit att påpeka att det i nära relationer är män som utövar våld mot sin partner. Majoriteten av den vetenskapliga litteraturen, genusforskningen och genusutbildningen på högre nivå i Sverige när det gäller kvinno/genusforskning stödjer också det synsättet. Det ingår som en central del i det som ibland kallas mäns överordning i samhället, könsmaktsordningen. Att män bl.a. utövar våld för att förtrycka kvinnan och/eller att det är en faktor som motverkar jämställdheten mellan könen.

Även den svenska lagstiftningen särskiljer, bl.a. på grund av det synsättet, i flera avseenden mäns våld mot kvinnor respektive kvinnors våld mot män.

Som ett led för att särskilt uppmärksamma och motverka mäns våld mot kvinnor införde man 1998 bestämmelsen om kvinnofridskränkning i lagen. I propositionen, förarbetena, ser man att det var efter påtryckningar från bl.a olika kvinnorörelser som kvinnofridslagen som egen paragraf i lagstiftningen införskaffades, skilt från fridskränkningslagen. De menade att kvinnor var särskilt utsatta och att det var ett tydligt sätt att politiskt och lagmässigt ytterligare trycka på och synliggöra föreställningen om att det generellt är män som gör sig skyldiga till våld i nära relationer.

En man som kränker friden mot en kvinna skall därmed genom lagrummet specifikt pekas ut på grund av sitt kön, medan det inte finns någon liknande lag för kvinnor. Dessutom kan det även genom detta synsätt riskeras att man i förlängningen påverkar rättsväsendets hanterande av våld i nära relationer, genom att det präglas av ett ensidigt perspektiv, där kvinnor är offer och män är förövare. Det fenomenet har för övrigt uppmärksammats i flera stora undersökningar i andra länder, bl.a. i USA och England, men ännu inte i Sverige.

Det finns fler exempel på lagstiftning som är till kvinnans fördel, bl.a. när det gäller skyddat boende för kvinnor, där propositionen, förarbetet till lagen så sent som 2006-7, samt den färdiga socialtjänstlagen i 11 § särskilt inriktat sig till kvinnor men inte män: “Socialnämnden ska särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation.”.

Vid en diskussion inser de flesta att det även finns kvinnor som fysiskt eller psykiskt misshandlar eller utsätter sin partner för sexuellt våld eller tvång, men använder man det som ett argument blir man ofta förringad genom svar att det säkert förekommer, men är oerhört ovanligt och att det möjligen förekommer psykisk misshandel. Man kan t.o.m få höra att om en man misshandlas av en kvinna har han troligen gjort sig förtjänt av det. Den generella inställningen verkar vara att de flesta tror och menar att det är mycket vanligare att män är förövare, så det motargumentet får aldrig någon större giltighet.

Konsekvenserna av den inställningen eller de förutfattade meningarna har i t.ex. USA uppmärksammats och konstaterats vara ett hot mot rättssäkerheten. Detta har bl.a visat sig genom flera undersökningar sedan början av 2000-talet, där framför allt polisväsendet och åklagarämbetet därefter har uppmärksammats på problemet. Denna, ofta omedvetna föreställning och skuldbeläggning, där mannen pekas ut och förutsätts vara förövaren vid t.ex. en utryckning till ett familjebråk och senare eventuell lagföring har visat sig vara rättsosäker och visat sig ge strukturella felbedömningar. Även domare har dessa föreställningar och dömt därefter, till nackdel för män.

I Sverige och i de 90 olika länder där frågan om våld i nära relationer har undersökts från 2002 fram tills idag, visar att kvinnor generellt misshandlar i lika stor utsträckning som män. I flera länder, bl.a. i Norge har det påvisats att det t.o.m. är fler kvinnor än män som misshandlar, med skillnaden att mäns våld ofta är allvarligare och ger svårare fysiska skador, men det finns även tecken på att anmälningsbenägenheten är mycket lägre när en man misshandlas än tvärtom.

I sverige uppmärksammades detta för första gången i ett större samanhang i en rapport av BRÅ 2009, där man konstaterar att ungefär lika många män som kvinnor utsätts för våld i nära relationer i Norden. De undersökningar som de hänvisar till är bl.a Haaland m.fl. 2005, Pape 2003, Helweg-Larsen och Frederiksen 2008b, Nieminen m.fl. 2008, Gill och Remahl 2005.

I den sistnämnda svenska undersökningen som bl.a. publicerades i DN 2005 uppger ungefär lika många män som kvinnor att man blivit slagen av sin partner men där även 10 % av kvinnorna och 4 % av männen dessutom uppgav att de slog först. BRÅ konstaterar dock att undersökningen genomfördes på så sätt, bl.a. genom internetbaserade enkätsvar från studenter, att den inte är heltäckande och att det saknades en representativ svensk studie om detta, där både män och kvinnor studeras som eventuella offer och/eller förövare. BRÅ nämner också resultaten från Norge (Pape 2003) där undersökningen visade, att bland  2 200 unga (genomsnittsåldern 22 år) hade 6 procent av männen och 4 procent av kvinnorna under det senaste halvåret utsatts för fysiskt våld av sin partner.

Sedan dess har det utförts två större undersökningar i Sverige, utförda av Gunilla Krantz m.fl. som publicerades 2012, som visar att det t.o.m. kan vara så att män oftare utsätts för våld:

Den första undersökningen visar att fler män (11%) än kvinnor (8%) är utsatta för fysiskt våld och att det är fler män (25,6%) som utsätts för psykiskt, fysiskt och/eller sexuellt våld, än kvinnor (23,2%).

Den senare undersökningen visade att lika många män (8%) som kvinnor utsattes för våld.

När det gäller konsekvensen av våldet måste det i sammanhanget påpekas att kvinnor generellt drabbas fysiskt hårdare och fler kvinnor (2008-2013 ca 13 per år) än män ( ca 4 per år) avlider till följd av det. Det våld som utövas av en man med uppriktig avsikt att orsaka allvarlig skada, i t.ex. vredesmod, leder generellt oftare till svårare kroppsskador än om det utövas av en kvinna, även om syftet varit detsamma. Detta innebär inte automatiskt att våld som utövas av en kvinna därför är mindre klandervärt. Att konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor är allvarligare är självfallet oacceptabelt, men innebär inte att mäns våld per automatik skall anses vara mer kränkande än kvinnornas på ett principiellt plan. Syftet med våldet är det samma, att tillfoga offret skada.

Dessutom visar undersökningarna dessutom entydigt att män inte polisanmäler eller uppsöker sjukhus i lika stor utsträckning som kvinnor, varför man helt säkert inte kan uttala sig om huruvida män generellt skadas mindre, även om brottsstatistiken och vårdrapporter tyder på det.

Hur stort mörkertalet är när en man misshandlas och skulle behöva/behöver sjukvård vet man inte säkert, men BRÅ uttalar sig även om detta problem redan 2009. Dessutom, i läkar- och sjuksköterskeutbildningen i stort sett i hela västvärlden, så även i Sverige, ingår det att lära sig upptäcka tecken om en kvinna är utsatt för våld av sin partner, men ingenting om det omvända förhållandet. Detta kan uppenbart innebära att sjukvården idag inte har tillräcklig kunskap om detta, eller att det riskeras att de inte tar dessa fall på lika stort allvar om det är en man som kommer in med skador som en partner tillfogat. Just det sistnämnda framkommer i alla de undersökningar som tar upp den frågan, att männen anser att sjukvården inte tar dem på allvar eller de känner att de inte kommer att göra det om de söker hjälp. Det samma gäller för mäns anmälningsbenägenhet där samma argument och känslor framförs.

Det är inte rimligt att man idag, fortfarande trots entydiga undersökningsresultat, i stort sett uteslutande fokuserar på det ena könet. Alla som säger sig vara intresserade av jämställdhet borde uppmärksamma detta, även kvinnorörelsen och sluta att bedöma och se det olika beroende på vilket kön det är som är drabbat. Idag har vi en väl utbyggd och rikstäckande statligt finansierad verksamhet med tjej- och kvinnojourer medan de få mansjourer som finns, tvingas att finansieras och driva sin verksamhet genom ideella krafter.

Kvinnorörelsen och feminismen har i västvärlden gjort stora framsteg de senaste decennierna för att arbeta mot de orättvisor som funnits och uppmärksammar de som finns kvar idag i sin kamp. De har arbetat  hårt politiskt och ideologiskt för att föra fram sitt budskap, och det finns nog inte en modern man idag som inte i var fall lyssnar och försöker sätta sig in i de strukturella orättvisor och kvinnoförtryck som tyvärr finns kvar än idag och drabbar kvinnor på olika områden. I den kampen finns det även ett stort ansvar, att om man utger sig arbeta för jämställdhet, inte köra över, förringa, nervärdera och tysta ned de problem som faktiskt drabbar män, dagligen.

Politiskt har kvinnorörelserna historiskt och efter en lång och hård kamp fått och får fortsatt än idag ett stort stöd, men även ekonomiskt, i jämställdhetsarbetet. Samma stöd får inte män idag och behöver kanske inte det heller i samma uträckning.  Men när det uppmärksammas och belyses uppenbara strukturella, juridiska och ekonomiska orättvisor gentemot män på allt fler områden, borde kanske politiker och kvinnorörelser kunna, eller i vart fall försöka, uppmärksamma detta och inse att det är ett faktiskt och allvarligt problem och inte försöka tysta ned debatten.

Skall pendeln tillåtas svänga så pass, att vi skapar ett samhälle där kanske allt fler män än i dag diskrimineras både ekonomiskt och juridiskt, eller skall vi sträva efter verklig jämställdhet och förståelse av varandras problem, oberoende av kön?

Antirasismens fula tryne

Låt mig först klarlägga att jag inte anser att rasism är OK. Har aldrig varit och kommer heller inte att vara. Någonsin.

Men jag påstår att att antirasisterna sedan länge har övergått till ett agerande och framförande av åsikter som kan jämställas med just rasism, med den enda skillnaden att antirasisterna inte hänsyftar till eller använder sig av ordet ras i sin propaganda.

Varför är det helt uppenbart att antirasisterna sedan många år tillbaka aktivt sysslar med åsiktsrasism?

Låt mig klargöra…

I FN´s rasdiskrimineringskonvention kan man läsa följande:

“..varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.”

Det är bara att byta ut orden “…ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung…” i författningen mot ordet “åsikter” så klarnar bilden.

I många antirasisters ideologi ingår det att dela upp människor efter just åsikter och den som vägrar infinna sig i denna ordning, genom att inte uttrycka vad de anser vara de rätta åsikterna, står det dem rätt att misshandla, hota, håna eller förnedra offentligt. Genom detta konstrueras en uppdelning mellan människor med olika människovärde, som utgår från samma idéer som den antirasistiska kampen syftar till att utplåna.

De vänsterextrema grupperna, som det oftast handlar om, tar sig rätten till utomparlamentariska påtryckningsmetoder genom att de anser att den ideologiska kampen är viktigare än att följa lagar.

Så fort de anser att någon uttalat något som kan anses vara, eller agerat rasistiskt har deras meningsmotståndare förbrukat sina mänskliga rättigheter.

Inför G20 mötet i Hamburg den 7 juli 2017 anordnade bland annat AFA bussresor dit samt skrev på sin hemsida :

“…rasister och sexister attackeras och vi tar kontroll över våra egna områden. … Vi kommer att åka till Hamburg för att sätta käppar i hjulet…”

Dessutom står det i deras avsiktsförklaring på hemsidan t.ex. att : “Vi anser att fascismen måste bekämpas både ideologiskt och fysiskt, i alla dess former varhelst den visar sig.”

Vad som sedan hände rapporterade TT om:

Demonstranter tände eld på bilar, byggde barrikader av bråte på gatorna som sattes i brand och plundrade affärer. De 20 000 poliser som satts in i staden för att hantera de förväntade 100 000 demonstranterna attackerades med slangbellor och molotovcocktails som kastats från hustak … “

Det har idag gått så långt att att den antirasistiska fanatismen, våldet och censurmentaliteten har tillåtits löpa amok i samhället och vem som helst kan anklagas eller stämplas som rasist, ofta med förödande konsekvenser till följd.

Åsiktsförtrycket har spridit sig som ett gift i samhällsdebatten där självcensuren av självbevarelsedrift och rädsla brett ut sig bland journalister, författare, politiker, demonstranter och andra tyckare, som, om de tycker fel, riskerar sin egen eller anhörigas hälsa, arbete, ekonomi och karriär, i ett debattklimat där antirasistiskt våld och hot anses tillhöra den goda sidan.

Sverige och Europa är idag ett samhälle där acceptansen för antirasistiskt våld, hot och förtryck är så pass att det aldrig får samma negativa uttryck i medier eller avtryck i samhällsdebatten som deras meningsmotståndare och motpol hade fått vid likartade våldsaktioner. Detta trots att båda sidor är ett lika stort och allvarligt hot mot den öppna samhällskonstruktionen och de grundläggande värderingarna om demokrati och allas lika värde.